Gamla minnen dyker upp vid meddelandet om Rikcy Bruchs bortgång. Vi kände varandra från idrotsplatser i Lund och Malmö. Jag var visserligen äldre och sprang 400 meter några år innan han slog igenom men vi var ofta med vid samma tävlingar. Som junior tävlade Ricky både i diskus och kula men specialiserade sig snart som diskuskastare. — Under det politiskt kontroversiella EM i fri-idrott i Atén 1969 var jag där för att skriva politik. Ricky tog medalj men var inte nöjd med sin insats. Han var ofta nervös vid stortävlingar och gjorde ständigt toppresultrat på små idrottsplatser, till exempel på Heleneholms idrottsplats i Malmö och i Limhamn. — Åtskilliga av den tidens sportjournallister var reaktionära och hånade oss som var kritiska till den fascistiska militärjuntan. Jag raporterade om möten med demokratiska familjer vars män och söner satt fängslade på diktaturens fångöar. Särskilt inflytelserik var Torsten Tegnér i Idrottsbladet som brukade skriva, absurt, att Grekland var demokratiskt eftersom iordet ”demokrati” ursprunglligen var grekiskt. I baren på hotellet satt dessa stöddiga förståsigpåare och de försökte mobba mig som rapprterade om diktaturen och dess offer men det gjorde mig ingenting. — När jag skulle resa hem fick Ricky syn på mig i flygplanet och satte sig på platsen bredvid mig. Han visste mycket väl att jag blivit chefredaktör på Afonbladet. På den tiden ingick middag i biljettpriset. Flygvärdinnorna häpnade när Ricky efter första måltiden genast beställde en till som han åt snabbt och själv betalade. Vi talade en del om fri-idrott men Ricky visade sig i hög grad intresserad av militärjuntans politik och frågade ut mig. — Jag kunde göra reflexionen att han till skillnad mot vissa tongivande sportjournalister var genuin demokrat.

Sedan en tid tillbaka granskar skvallerjournalister kronprinsessans mage. Det förekommer redan att de ser något intressant. Så småningom föds väl en baby, mänskligt att döma, varvid vi kommer att läsa och se hur otroligt gullig denna baby är. Därmed har Sveriges nästa statschef utsetts. — En majoritet av svenska folket anser att detta är det lämpligaste sättet att utse någon till chef för staten. Monarkisterna kommer att konstatera hur denna fanstastiska baby uppfyller alla krav på lämplighet för sina kommande uppgifter. Och en folkmajoriteten gillar detta odemokratiska system. — Det är inte kungens eller hans lekkamraters fel att spektakel inom en bisarr överklass har offentligjorts. Han har aldrig utsetts som följd av någon konstaterad kompetens utan genom att födas. Därmed tdvingas hela familjen att leva i ett akvarium med offentlig insyn i detalj i allt vad de gör och hur deras privatliv ser ut. Det är ett grymt system. — Massor av tyska familjer var nazister men i Sverige är det drottningens som förevisas. — Det är inte heller massmediernas fel eftersom folket ivrigt efterfrågar detta skvaller. Det är helt enkelt marknadsekonomi: det som går att sälja produceras, säljs och köps. — Ska man klandra någon så är det de många som efterfågar dessa produkter. Ingen aldrig så republikansk och demokratisk chef på något populärt medium kan sätta sig över denna folkmajoritets utomordentliga intresse av att läsa och titta. En majoritet av follket anser ju att kungligheter är vackra, duktiga, underbara och ständigt intressanta. — De som nu menar att kungen borde avgå och kronprinsessan ta över vill därmed stärka och föreviga monarkin. Det vore bättre att fatta ett demokratiskt beslut om att avskaffa monarkin än att ändra författningen bara därför att kungen gör bort sig. Nu tvingas statschefen att kommentera och inte bara vända blad. Men jag är inte road.

I senste numret av tidskriften AXESS är huvudtemat ”svensk konflikträdsla”, på fint språk i ledaren kallad ”homogenitet och konsensus”. Sverige är i denna tankevärld ett samhälle ”där den åsiktsmässiga konvergensen är stor” och där ”det är dumt att ta strid”. Tidskriften tillämpar denna tes på svensk modern historia åtminstone från 30-talet. — När jag växte upp i svensk medelklass prenumererade vi på den dåvarande högertidningen Sydsvenska Dagbladet. Jag fick då uppleva hurusom högern i Sverige gick emot alla poltiska och sociala reformer som gynnade underklassen, de ekonomskt svaga. Från början politiskt omedveten häpnade jag över hur denna höger tog strid mot bättre pensioner, sjukvårdsersättning för alla, stipendier till begåvade ungdomar från fattiga och studiovana hem, barnbidrag som de påstod att fäderna skulle supa upp, och så vidare. Precis allt som gynnade de svaga var de emot. I Lund hörde jag ordföranden i konservativa studentklubben säga att ”man ska klara sig sjölv, det har jag gjort”. Han hade ärvt sex stenhus i en stad i södra Sverige. — Från poltisk oskuldsfullhet drevs jag obevekligen åt vänster när jag mötte sådana åsikter. I Lund hade jag vänner som inte skulle ha kunnat studera om inte socialdemokraterna tog striden mot högern för stipendier. Dit hörde till exempel Ingvar Carlsson och Dieter Strand, som inte skulle ha haft en chans om högern vunnit dessa strider om välfärdssamhället. — Och nu får jag läsa i AXESS att det har rått samförstånd, konsensus, åsiktsmässig konvergens, till och med konflikträdsla. — Det har alltid funnits ett intresse inom högern att förneka klassamhället och proklamera fosterländsk samförstånd, patriotisk enighet och kungafamiljen som symbol för folkmakten. Det är inte poltiskt neutralt, inte heller historievetenskap, att försöka dölja konflkterna och fabla om allmänt samförstånd, om någon trodde det..

Så får amerikanerna demonstrera sin historiska roll, eller om man så vill, mytologi: ”Amerika” leder världen i kampen för det goda mot ondskan, Gud är med oss. (Med ”Amerika” menar de bara USA). — Inte för att jag vill säga ett positivt ord om terroristledaren bin Laden. Men insiktsfulla bedömare har redan skrivit att hans idéér om terrorn som vapen är stendöda. De som protesterar nu under den arabiska våren i Nordafrika har inte visat minsta solidaritet med bin Laden. De vill ha demokrati, frihet, självständiga massmedier och anständiga politiska ledare. — Ändå är det märkligt att se hur ”the American creed” fyller amerikanska folket med glädje och stolthet. Men det är klassiskt: scheriffen rider ut för att ta rättvisan i egna nänder och döda skurkarna. Ännu mer: USA är enligt klassisk patriotisk hänförelse en ”fyrbåk” som leder hela världen mot frihet, demokrati och till och med jämlikhet. — De får gärna för mig fira och jag läser i deras historieböcker hur den 11 september är vändpunkten nummer två i världshistorien, näst efter USA:s frigörelse 1776. — Men så kommer komplikationerna, om man får problematisera. Pakistans av USA stödda militärdiktatur gömde bin Laden. USA bidrar sedan länge med militärt stöd åt Pakistan, även kärnvapen. Syftet är, enligt retoriken, att vinna kriget i Afghanistan, ack ja. Trots underbar retorik om frihet och ibland predikningar om korståg mot ondskan, stödde västvärlden i åratal arabiska diktatorer, åtminstone om de kunde sälja olja, ända tills folken där själva nu tagit itu med krav på demokratiska reformer. — Amerikanerna tror gärna på individen, även när det gäller skurkar. Genom att tillintetgöra en ond ledare löser vi problemen. En komplikation är att problemen finns kvar.

Den palestinske poeten Ghayath Almadhoun skrev i tisdags på Aftonbadets kultursidor om likgiltigheten för det palestinska folket i västvärldens medier. Han påminner om den gamla judiska propagandafrasen när Israel skapades: ett folk utan land kom till ett land utan folk. Detta slagord upprepades under årtionden i väst. — Det bodde sedan urminnes tider ett par milljoner palestinier i detta land men massor av dem fördrevs. Golda Meir sa i ett beryktat uttalande att palestinierna inte existerade (Hon kallade dem syd-syrier). — Jag har den senaste tiden haft anledning att studera s k historiefilosofi, ett ämne för sådana historiker som gillar svepande framställningar. Det är stora böcker, ofta 500 — 800 sidor, och författarnas ambitioner är att ta med allt viktigt och komma med tolkningar. Det egendomliga är att den palestinska nationen nästan aldrig ens omnämns. — I Francis Fukuyamas succé ”The End of History” existerar inga palestinier. I Samuel P. Huntington likaledes framgångsrika ”The Clash of Cvilizations” förekommer de som ett hot mot Israel. I en aktuell och prisad bok av historikern Niall Ferguson ”The West and the Rest” existerar inga palestinier. I ”Why the West Rules — For Now” av Ian Morris förekommer Palestina bara i berättelser om korstågen under början av medeltiden. — Jag har läst några böcker av och om den berömde judiske moralfilosofen Levinas. Hans goda rykte i väst beror på att hans centrala term är ”Den andre”, onekligen väsentlig i all moral. Man kunde tro att en judisk moralfilosof med ”den andre” skulle kunna syfta på palestinierna. Men de förekommer inte i de böcker jag har läst. — Det är ett egendomligt knep att låtsas som om palestinierna inte existerar, kanske ett historievetenskapligt sätt att försöka döda dem

Jag har varit i Spanien och bland annat iakttagit hur annorlunda en någorlunda klok och vänsterinriktad opinion ser på muslimerna i Nordafrika. Det gäller till exmpel tidningen El país. Spanjorerna har erfarenheter sedan minst fem hundra år av muslimer (som de kallade ”morer”) i Afrika och Mellanöstern. Skrytet i USA och Västeuropa om hurusom ”vi” står för demokrati och frihet i världen är plågsamt hyckleri och det vet man bättre i Spanien än till exempel i Sverige. Västmakterna har aldrig stått för någon demokrati i den här världen utan stött tyranner, oljeexportörer och vapenhandlare genom hela den moderna historien. Därtill kommer den invecklade frågan om stödet för Israel. Det är först när människorna själva i de här länderna går ut på gator och torg och kräver demokrati som västvärlden med viss tvekan vaknar till och ställer upp för de värden som de proklamerar i retoriken. Hår hade våra socialdemokrater kunnat profiera sig och ge oss mer intelligenta förklaringar än den slappa NATO-politik som nu skapar och ökar okunnighet och historieförfalskning.

Jag har aldrig förstått det roliga med Tage Danielssons berömda monolog om sannolikheter. Den riktar sig mot försvarare av kärnkraft och var ett inslag i agitationen för linje tre för 30 år sedan. Poängen är ju att det osannolika kan inträffa. Men det vet alla som vet något om sannolikhetskalkyl. Om sannolikheten t ex är 10 procent för att en händelse av viss typ ska inträffa då kommer detta också att ske och det blir alltmer exakt desto längre serien av likartade händelse är. Detta kallas ibland ”de stora talens lag” och alltsamman var känt redan av de gamla grekerna. Sannolikhetskalkyler utarbetades sedan främst av franska matematiker och filosofer under upplysnbingstiden vid slutet av 1700-talet och naturligtvis än mer därefter. Men varför anses sådana självklarheter roliga? Det roliga bygger ju bara på okunnighet om sannolikhetskalkyl. För övrigt anser jag Hasse och Tage vara min generations främsta humorister, därtill kunniga med akademisk bakgrund.

Ännu tydligare än någonsin rekommenderar Dagens Nyhetreer nu det socialdemokratiska partiet att bli som moderaterna. Det kallas att vara ”modern”. Samtidigt hänvisar tidningen till den store segraren Tony Blair. Hans formidabla arecept var 1) krossa facket och 2) stödja George Bush. Med ”facket”, som DN ständigt kritiserar, menar tidningen nästan alltid bara LO, vilket visar att detta i första hand är en politisk kampanj. Jag läser med intresse DN:s ledarsidor men jag tror dessbättre inte att socialdemokraterna under ny ledning kommer att ta del av tidningens vänliga rekommendationer, utom som debattinolägg. Det är, i dagens europeiska välfärdssammanhang, inte självklart att ”modern” ska betyda höger eller nyliberal eller kapitalistiska framtidsvisioner. Jag har aldrig krävt ”visioner”. Om politiker eller andra debattörer försöker bli bäst i den grene blir resultatet vanligen bara en soppa med allmänna floskler.

Under hundra år har västvärldens dominerande retorik under USA:s ledning gått ut på att ”väst” står för frihet och demokrati och rentav jämlikhet. Om och om igen har detta predikats för världen. Retoriken har smickrat den egna självaktningen tilll den grad att hyckleri och förljugenhet blivit sanningar. Nu framgår det allt klarare att denna västvärld i själva verket under åratal stött och samverkat med diktatorer, mest märkbart dessa dagar i Nordafrika. Nu kräver ungdomar i dessa länder trotsigt demokrati. Frågan är om västvärldens skrytsamma demagoger ska förstå den omvända världen.

Nu kommer delegaterna vid den extra partikongressen att ta sig samman. Meningsbrytningar och argumentation hör till men snart nog gäller det att spela en berättigad roll i svensk politik, kanske en huvudroll.
Splittring har vältaliga borgerliga debattörer alltid funnit i arbetarrörelsen.
Jag och omdömesgilla vänner tror på Juholt, trots alla förutsägbara utskåpningar i borgerlig press. Den vanliga frågan om han står till höger eller vänster är inte någon avgörande fråga. Märkligt att så många nu i ett par veckor har kommenterat Juholts utseende och försökt vara roliga. Det är väl bra att han ser ut som en lastbilschaufför.
Det finns två linjer i europeisk inrikespolitik där socialdemkrater borde spela större roll. 1) Välfärdssamhället där de välbeställda beskattas tillräckligt för att vi ska kunna betala social välfärd för alla, en moralisk idé. 2) Konsekvent marknadsanpassning så att gemensamma tillgångar säljs ut för att bli vinstgivande varvid skatter betraktas som stöld.