Ingen läsare av den här bloggen har väl glömt den klassiska rysarfinalen mellan Sverige och Ryssland i VM 1999.

Här är en smårolig story i senaste Handbollsmagasinet om vad som hände i ryssarnas omklädningsrum i pausen:

Förbundskaptenen Maximov skällde ut spelarna efter noter och när han var klar skrek han:

– Var fan är Lavrov nu då?

– Jag är här, hördes det från duschrummet.

Där stod den legendariske målvakten och rökte.

Det var storskytten Tutschkin som berättade storyn under Lövgrens avskedsmatch i Kiel i augusti, där undertecknad också var på plats. Utbytte faktiskt några ord med såväl Lavrov och Tutschkin medan de stod och tittade på när det yngre världslaget mötte dagens Kiel.

Gentzel, 41, storspelade och jag sa till Lavrov:

– Han kan fortfarande.

– Junior, muttrade Lavrov utan tillstymmelse till leende. Jag var 42 när jag spelade OS 2004.

Både Tutschkin och Lavrov har i dag flyttat hem till Ryssland efter många års spel i Europa. Om jag förstod dem rätt var Tutschkin president i en ny rysk ligaklubb och Lavrov idrottspolitiker i duman.

Känns som om de båda är en del av svensk handbollshistoria.

På tal om historia. När jag kom ut i ”slussen” mellan omklädningsrummen och planen i Ostseehalle just innan det äldre världslaget skulle möta Kiels ”Old stars” kunde jag bokstavligen ta på den moderna världshandbollens historia. Där stod Nikolaj Jacobsen, Andrej Xepkin, Stefan Kretzschmar, Volker Zerbe, Tutschkin, Lavrov, Tomas Svensson, Enric Masip, Magnus Wislander, Staffan Olsson, och Markus Baur med flera och vevade på armarna. Samtidigt kom Laszlo Nagy, Henning Fritz, Lars Christiansen, Nikola Karabatic, Thierry Omeyer, Olafur Stefansson och de andra av dagens aktiva stjärnor förbi för att byta om inför sin match.

Undertecknad kunde ganska snabbt konstatera att aldrig förr har så många handbollsstjärnor och så mycket handbollskunnande varit samlade på så få kvadratmeter.

***

Mer från Handbollsmagasinet: Åke Unger skriver krönika i varje nummer. Där brukar han dra en lans för ett spelarfack i svensk handboll eller, som i det senaste numret, måla upp en bild av den nya sköna(?) handbollsvärlden med massor av stålar till svenska spelare som kanske väntar i, håll i er nu, Polen och Libyen.

Åke skriver:

”Om Khaddafi nu vill bygga ett handbollslag som ska vinna allt i Afrika och värvar för ännu större pengar än någon annan kan erbjuda en spelare som har svårt att ens hitta ett kontrakt i Europa, varför skulle då inte Libyen vara just den oas som han längtar efter. Eller en polsk stad vid en vacker flod i mellersta Polen. De har tränare, pengar och en hängivenhet. Det är en ny tid som öppnar sig för handbollsspelarna.”

Och för handbollsagenterna…

På tal om det förresten. Unger presenteras varje gång i Handbollsmagasinet som: ”Mångårig sportkommentator i radio och TV. Krönikör i Handbollsmagasinet.” Känns som det saknas en titel där.