För några år sedan döpte vi fotbollslandslaget till ”Det lögnaktiga landslaget” i en fet rubrik över ett uppslag.

Hoppas och tror inte att vi ska hamna där med handbollslandslaget. Verkligen inte.

Men i förmiddags blev jag faktiskt grundlurad av hedersmannen Ola Lindgren.

Super cup-truppen släpptes som bekant i morse och det visade sig att Kim Anderssons namn saknades. Staffan Olsson sa att han begärt ledigt men jag bommade i hastigheten att fråga honom varför och när jag ringde upp Staffan igen var det upptaget.

Jag provade då ringa Kim själv men han svarade inte.

Då slog jag Ola Lindgren en signal. Ola berättade att det berodde på att Kim ”slet med ett knä” och därför ville vila en vecka under det hårda matchandet med Kiel.

Det skrev jag förstås i mitt knäck till nätet.

Döm om min förvåning när Kim nyss ringde upp och förklarade att det inte alls hade med knäet att göra.

– Nej, nej, jag är frisk! Anledningen är att vi ska ha barn precis då.

Jag ringde då förstås upp Lindgren igen och frågade varför han sagt att det var knäet.

Och det är nu det börjar bli smått komiskt.

– Det var vad Staffan sa till mig. Det är han som haft kontakten med Kim.

Sa han inget om att de skulle ha barn?

– Jo, han nämnde att de snart skulle ha barn men ”main reason” var knäet.

Jag har alltid hållit både Staffan Olsson och Ola Lindgren väldigt högt. Också som hedersknyfflar.

Jag gör det fortfarande, trots allt. Vi skyller på dålig kommunikation… den här gången.

Och konstaterar att dubbelt ledarskap har sina brister ibland.