Nu är det klart: Boquist nobbar alla elitserieklubbar, slutar spela och blir tränare och marknadsansvarig i IVH Västerås i division ett norra.

Boquist blev aldrig lika folkkär som många andra i Bengan boys, där han visserligen tillhörde det yngre gardet men faktiskt var med de sista fyra-fem åren och när man kanske var som allra bäst kring millennieskiftet.

Men Boquist hade aldrig en nyckelroll i något av mästerskapen det blev medalj i och han är en av få svenskar som misslyckats i Kiel när han testade på den allra, allra yttersta nivån i klubbhandbollen.

Hans bästa mästerskap blev också hans sista: EM i Norge då Sverige blev femma.

Det är också detta mästerskap han lyfter fram när jag frågar om höjdpunkt i landslaget – trots VM-, EM- och OS-finaler.

Boquist har ändå några fantastiska meriter i cv:et: VM-guld, EM-guld, OS-final och mästare i Sverige, Danmark och Tyskland.

Jag har inte sett dansk ligahandboll kontinuerligt men vad jag förstått så har Boquist hållit en väldigt hög nivå under alla sina fem år i klubben.

Hans sista säsong i RIK (2002-03) var enorm, och det var på den tiden elitserien höll en en betydligt högre kvalitet än nu.

Och jag glömmer aldrig hans insats i Frölundaborg mot Lemgo i cupvinnarcupens semifinal.

RIK vann med 36-32 mot ett Lemgo som, om jag inte minns fel, då inte hade förlorat i Bundesliga under hela säsongen. Boquist satte sanslösa elva av 14 skott, de flesta från nio meter.

RIK förlorade sedan mot Ciudad Real i finalen.

Det är också denna säsong Boquist nämner först när jag frågar efter karriärens största ögonblick:

– Vi spelade som i trans hela det året.