Signaturen Ty undrar i kommentatorsfältet hur många matcher jag egentligen ser i veckan.

Jag svarar honom ärligt att just nu är det inga live och ett par matcher i veckan på tv och webb-tv. Jag vet att det inte håller i längden. Men samtidigt vill jag inte lägga ner bloggen bara för det. Inte ännu i varje fall.

Anledningen till att jag ser så lite handboll just nu är att vi är inne i en väldigt intensiv fotbollsperiod. Till exempel har jag varit i Amsterdam i en vecka nu och följt fotbollslandslaget. Då finns det varken tid eller möjlighet att se några matcher på tv, och än mindre live förstås.

Jag försöker i stället hålla mig uppdaterad genom att ringa runt mycket och hålla kontakten med handbollsmänniskorna, samt också följa vad som skrivs förstås.

Därför blir det inte heller så mycket tyckande kring olika matcher, eftersom jag helt enkelt inte ser dem.

Jag håller också igång den här bloggen, och väldigt mycket av bevakningen över huvud taget, utanför arbetstid.

***

Kristanstads nya arena är nu utsåld till premiären mot RIK: 4700 åskådare.

Men nej, jag är inte på plats där… heller.

***

På tal om Amsterdam.

När vi i fotbollsgänget hade jobbat klart här i natt, vid halv fyra, och gav oss ut i grannskapet runt hotellet för att leta nån form av käk ser vi plötsligt Wesley Sneijder, favorit att vinna priset som världens bäste fotbollsspelare i år, komma vinglande över trottoaren tillsammans med sin fru. Ett fåtal holländare hade hunnit upptäcka honom och slagit följe med paret.

Det var väl det roligaste som hände här i går, som svensk alltså. Vi noterade också att kvarteren där världens förmodligen bäste spelare just nu, drev runt, packad klockan halv fyra på natten, inte var de flashigaste precis i Amsterdam (men, nej det var inte red light district).

Det här hör väl förstås inte hemma i en handbollsblogg men då vi inte har nåt annat forum för en sådan här liten story så fick den plitas ner här.