Bloggens makt var större än jag trodde.

Efter efterlysningen här häromdagen så fick bloggen till slut tag i den försvunne världsmästaren från 90-gänget.

Hallå där…

…Magnus Cato!

– Hej.

Du måste vara handbolls-Sveriges Greta Garbo?

– Jag har förstått att ni haft svårt att få tag i mig. Men Peter (Gentzel) måste haft något felaktigt nummer han försökt nå mig på. Annars hade jag förstås svarat.

Du måste definitivt vara vår mest anonyme handbollsvärldsmästare i varje fall?

– Kanske det. Jag lade av med handbollen redan 1993, när jag var 25 år, och har i princip inte varit aktiv på något sätt inom sporten sedan dess, till skillnad från många andra i det laget. Jag har ett jobb som jag fokuserar på i stället och så har jag har tre relativt små barn och ingen av dem har börjat med handboll heller. Så det är ju sådana tillfälligheter också.

Varför slutade du så tidigt?

– Jag hade gått ut Chalmers då som civilingenjör och stod inför ett vägval: antingen fortsätta med handbollen och kasta bort min utbildning eller satsa på jobbet. Det gick inte att kombinera dem.

Har du inte saknat handbollen?

– Klart jag har gjort det. Det var inte helt lätt att bara sluta så tvärt när man lagt så mycket tid och energi och haft så fantastiskt roligt som jag haft med handbollen. Hade möjligheten funnits hade jag nog försökt kombinera det.

Vilka mästerskap var du med i?

– VM 1990, OS 1992 och VM 1993.

När du sedan såg hur framgångseran bara rullade på för Bengan Boys – tänkte du inte att där hade du också kunnat vara med?

– Jo, det är klart att det hade varit väldigt kul att vara med. Men det man ser är den roliga sidan av det. Man glömmer lätt all tid man lägger på gymmet och i skogen på försäsongen. Men man får göra ett val och se vart det bär hän. Och jag är nöjd med mitt val.

Har du någon kontakt med någon i 90-laget?

– Nej, inte speciellt mycket.

Ska du vara med i morgon då i matchen i Scandinavium mellan de gamla världsmästarna?

– Det är jag gärna. Peter får gärna slå mig en signal på det här numret så ska jag leta fram mina gamla handbollsdojjor.

Till sist – vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Att min familj ska få ha det bra; att mina barn ska få vara friska.

Tack – då ses vi imorgon!