Skriver i dagens tidning (och snart på webben) om Kim Andersson och hans starka match mot Norge.

Men man ska ha i åtanke att Kim faktiskt fortfarande är riktigt hämmad i sitt spel. Han kan knappt gå utsida två (”jag vågar inte trycka till med knäet åt det hållet”), har inte alls samma upphopp längre och börjar få följdskador i andra delar på kroppen än knäet (”höftböjaren är jävligt sliten”).

Han hade en skön kommentar i går sedan han sett sig själv på videon från Tysklandsmatchen: ”Ser ut som jag springer runt med en pinne i röven”.

***

På tal om hämmad: Andersson har också blivit av med lagkaptensbindeln som han ärvde av Lövgren en gång (för det var det väl?).

Den som har minst problem med det är säkert Kim själv. För han kändes mest hämmad i sitt eget spel när han skulle bry sig om allt och alla på plan.

***

Efter EM-premiären i fjol mot Slovenien skrev jag om att Sverige saknade en ledare på plan, i synnerhet i anfallen.

Jag dissade såväl Kim som Dalibor Doder och Jonas Källman i den rollen. Och Oscar Carlén behövde några år till.

Nej, Lukas Karlsson är min man. Han kan bli den ledare vi behöver. Vi har sett de rätta egenskaperna för det när han var i Hammarby och hans spelar dessutom på den rätta positionen för rollen. Och bakåt tar han hjälp av polaren och försvarsgeneralen Tobias Karlsson.

Så skrev jag.

Problemet är fortfarande aktuellt.

Men just nu känns det som Lukas är ganska långt från den rollen, eller hur?

Vi ska inte dra för stora växlar av att han inte spelade en sekund i går (kändes som Norgematchen var Fredrik Larssons stora chans att visa vad han går för om han inte ska bli nummer 17/18 i truppen). Men med Lukas axelproblem i höst och hans inte helt övertygande spel i klubb- och landslag känns det som att han tagit ett steg bakåt i den tidigare så knivskarpa konkurrensen med Doder.

Dado känns just nu given som mittnia en svensk förstauppställning i VM.

***

Kändes intressant med det nya 5-6-spelet med både Kim och Oscar på plan samtidigt. Det ska tydligen finslipas de kommande dagarna.

***

Och efter 1257 landskamper bröt Sverige i går en tradition.

Jag har givetvis inte sett varenda nationalsångs uppträdande inför de här 1257 landskamperna, men inte fan stod Stockenberg (nej, inte den!) & Co och höll om varandra när de sjöng ”Du gamla, du fria” på 1950-talet? Eller  Lurch och Ebbinge på 1970-talet?

Jag undrar vad Tomas Svensson, vars givakt under den svenska fanan alltid höll generallöjtnantsklass, hade tyckt om nymodigheten?