Ena dagen skriver man om en ”pung i högläge”. Nästa dag berättar man den tragiska historien (som dock går mot en lycklig upplösning) om hur en av våra största talanger hamnat i ett alkoholmissbruk mitt under sin väg mot a-landslaget.

Men det är just kontrasterna som är en av de mest intressanta delarna av det här jobbet.

Jag hörde ryktet om Arnessons spritproblem för några dagar sedan. Jag provade ringa några gånger men han svarade inte. Inte för att jag trodde att han hade mitt nummer men jag tänkte att han, liksom många andra i den här branschen, inte svarar på nummer de inte känner igen. Och synnerligen inte i ett sånt här läge.

I går eftermiddag försökte jag igen och då svarade Arnesson direkt.

Jag hade ingen aning om hur han skulle reagera. Skulle han slänga på luren bara? Skulle han be mig fara åt helvete? Skulle han be artigt men bestämt att han inte ville svara på några frågor för att det var för privat?

Nej, i stället sa han bara, efter att jag försiktigt framfört mitt ärende: ”Det går bra att snacka om”.

Och så berättade Linus Arnesson brutalt ärligt sin historia. Han svarade så utförligt han kunde på alla mina frågor.

För er som inte läst den så finns intervjun här.

Bland de mest anmärkningsvärda är ju att han samtidigt som spritproblemen accelererade från från förra sommaren (då det var ”extremt”, som han själv säger) till den här sommaren (som var ”extremt extrem”) hade sin mest framgångsrika säsong: femma i skytteligan och sexa i assistligan.

Han höll med om att det gick riktigt bra förra säsongen.

– Men jag stannade i utvecklingen. Jag tränade väldigt mycket men det hände liksom inget. Förmodligen för att jag drack. Om jag fortsätter träna mycket och slutar dricka så kommer det hända mer i min utveckling, menade Arnesson i ett resonemang som inte fick plats i intervjun.

Intressant också att han tror att alkoholproblem är vanligare inom elitidrotten än vi tror.

– Det tror jag verkligen. Jag tror folk in om alla idrotter tar för lätt på det. Det är inget man vill prata om. Man hör ju hur stora idrottsstjärnor berättat efter karriären att de haft alkoholproblem eller andra problem. Men det är svårt att ta upp det när man är aktiv.

Nu tror inte jag (eller Arnesson heller för den delen, antar jag) att vi hittar en alkoholist i varje elitlag i Sverige – Arnesson berättar ju också att det inte var med lagkamraterna han festade utan folk utanför sporten – men det är klart att det finns fler. Och kanske kan Arnessons historia få någon som är i riskzonen att ta tag i sina problem innan det går så här långt.

För det är klart att det finns många fällor som ung elitidrottsman i dag. Inte minst i de stora lagsporterna.

Arnesson vet fortfarande inte varför han trillade dit, och jag ska inte försöka mig på någon amatörpsykologisk analys av honom, men det är som han själv berättar:

Han flyttade hemifrån som 16-åring till en egen lägenhet (eller om han delade den med någon jämnårig) i en stor stad. Han var på väg att förverkliga sin stora pojkdröm: få chansen i favoritlaget RIK. Kraven både från honom själv och andra var höga och han behövde någon form av ventil.

I de största lagsporterna i dag i Sverige lever du mer eller mindre som proffs efter att du slutat gymnasiet om du är tillräckligt talangfull. Du har oerhört mycket fritid, som i de flesta fall fylls med tv-spel och fika har man ju förstått, och en träning om dagen. Inom handbollen handlar det om kvällsträningar.

Elitidrott ställer förstås betydligt mycket högre krav på fysiken än ett vanligt jobb. Men samtidigt har du en hel dag på dig att nyktra till om du bara har kvällsträningar. Och kombinera det med att de psykiska kraven (pressen att prestera max varje gång och vinna) ofta också är klart mycket högre än på ett ”vanligt” jobb – ja, då blir inte jag förvånad om det är som Arnesson tror att fler än vi kan ana har problem med spriten inom toppidrotten.

Som 21-åring klarar du fortfarande prestera på tillräckligt hög nivå i en sport som handboll även om du festar mycket. Men i längden går det förstås inte.