Jag har varit med om några kollapser med landslaget.

Den som direkt dyker upp i skallen var mot Spanien i VM 2005.

Jag går tillbaka och kollar vad det stod då: 16-8 efter 22 minuter och 23-19 efter 42 minuter.

Herregud, det är ingenting mot det här.

20-9 i paus och 25-18 efter 44 minuter, ja ni vet ju.

Det här måste vara tidernas ras i handbollslandslaget, ja i ett svenskt landslag över huvud taget.

Glöm Jörgen Brink i stafetten i längd-VM 2003!

Brink överträffades i kväll – tyvärr.

Den här genomklappningen går utanpå allt annat.

Många pratar nu om världsklasshandboll i första halvlek av Sverige.

Håller inte alls med. Vi mötte ju ett Polen som var helt håglöst, som verkade tro att de spelade en placeringsmatch i en tröstturnering.

I paus började jag skriva på den här analysen, som skulle ha publicerats på slutsignal men det sprack ju, och skrev att den här matchen egentligen inte var någon värdemätare då Polen sket i det.

Visst, Sverige gjorde en riktigt bra halvlek men anledningen till att det stod 20-9 i paus berodde lika mycket på polackerna.

Jag är övertygad om polackerna inte trodde på en poäng ens efter 44 minuter. Då låg de fortfarande under med sju mål.

Och inte piskades de fram av fanatiska fans heller.

Nej, det här skänkte Sverige bort.

Och alltihop berodde på en punkt på Kim Andersson direkt i andra.

En punkt som svenskarna visste skulle komma, det sa de till varandra i paus.

En punkt som de tränat och förberett sig på så mycket.

Nu fick den Sverige att kollapsa.

Ansvaret ligger på två för den kollapsen: förbundskaptenerna och spelarna. Ja, det lät förstås jävligt enkelt, men låt mig förklara:

* För det första ska de svenska spelarna reda ut det. Kim beordrades bakåt i plan och så fick man spela fem-mot-fem och det är ju egentligen enklare än sex-mot-sex på samma yta, det blir ju större luckor mot fem försvarsspelare. Man hade bestämda spelval att ta till men utförandet fallerade fullständigt. Jag antar att det handlar om psykologi. Plötsligt kunde man inte slå en passning på tre meter. Plötsligt kunde man inte ta initiativ. Plötsligt satsade man inte i sina lägen.

* Men när inte spelarna reder ut det måste ju förbundskaptenerna agera. Och till skillnad från den där gången i VM 2005 mot Spanien, då allting gick så oerhört snabbt, hade Lindgren och Olsson en hel halvlek på sig att göra något. Jag tycker det är obegripligt att man inte provade att plocka av Kim Andersson och ta in Johan Jakobsson. Hade polackerna gått ner på 6-0-försvar då? Och Jakobsson var ju inne och gjorde det bra i första.

Men när man valde att inte ta ut Kim kunde man i alla fall testat att få med honom i spelet. Växla upp honom, spärra bort punktmarkeraren, skicka honom in och ut på linjen… ja, va fan som helst.

Men inget av det fick vi se från förbundskaptenerna på 30 minuter.

I stället valde man att testa fyra man på mitt- och vänsternio. Allihop lika handfallna.

Visst, Larholm stänkte in några mål men han tog också flera märkliga beslut och stod för flera tekniska fel.

I försvaret och utanför plan har det här landslaget en ledare i Tobias Karlsson.

I anfallet har man ingen.

Där har ni min snabba analys av det här.

Mer i bloggen i natt och tidningen i morgon.