De var visserligen favoriter.

Men inte fasen trodde man att det skulle bli en av tidernas största finalkrossar av Sävehof mot Kristianstad.

Ett försvarsspel av Jernemyr/Karlsson-klass (över hela linjen och ett finare epitet kan jag inte komma på just nu), en taktisk triumf bakåt och en Forsberg, som vanligt i stormatcher, magisk och oerhört påläst i målet lade grunden.

I Kristianstad var det i princip bara Lars Möller Madsen som kunde skjuta mål.

Till skillnad från semifinalerna mot Guif klev inte breddspelarna och jokrarna fram. Bakåt spikade inte Jesper Larsson igen (och hade dessutom missflyt med returerna). Vidare drog IFK-spelarna på sig många utvisningar, somliga rätt onödiga. Men så blir det när man inte hinner med.

Sävehof var återigen bäst när det gällde och två nummer för stora för detta Kristianstad.

Jesper Larsson fick inte sitt drömslut.

Det fick Erik Fritzon. Och jag tror att ”linjeråttan” njöt lite extra av att göra mål på Ola Lindgrens lag, även om han inte skulle erkänna det.

Mikael Franzén ska förstås också hyllas. Två guld efter två finalkrossar på två år och en åttondel i Champions League. Ändå kickad under smått förnedrande former av klubben.

Sävehof tappar Barud, Fritzon och Berggren. Men jag är rätt övertygad om att Sävehof står här i finalen i Malmö nästa år också.

Många pratar om att Kristianstads stormaktstid nu är inledd. Jag är inte så säker på det och utvecklar varför senare.

Till sist några ord om IFK Kristianstads fantastiska publik: ni gjorde det här till en fest ändå, trots överkörningarna i de båda finalerna. Eloge för att ni orkade sista 30.

Än en gång: två antiklimax-finaler men guldhjälmen och guldkepsen av för två segermaskiner.