Sitter på Heathrow och väntar på mitt plan hem efter 1,5 timme i hotellbingen i natt.

Det är dags att runda av detta OS. Detta makalösa OS som det till slut blev. Det blir ingen stor sammanfattning utan snarare en avslutning av OS. Intrycken är alldeles för många, bristen på sömn alldeles för påtaglig och tröttheten på mitt eget ordbajseri för stor.

Men tacksamheten råder det ingen brist på.

Jag tackade Kim Andersson för de här åren i förra inlägget och i en tyckare i tidningen i går.

I dag vill jag tacka hela det här laget – spelare och ledare – för jag fick vara med om de här veckorna, eller rättare sagt dagarna för det var från och med i onsdags med kvartsfinalen mot Danmark som det tog en rasande fart.

De här dagarna har varit de häftigaste i mitt handbollsliv.

Vilket jävla drag det blev just när jag trodde att mitt OS, mitt handbolls-OS, skulle dö lite grann.

Jag har nog fortfarande inte fattat att Sverige gick till OS-final i handboll år 2012.

OS-bubblan de senaste dagarna har varit kompakt, tjock och tät och just nu, på väg hem, känns det som om jag skulle behöva in på någon sorts avgiftning eller avprogrammering.

Eller som Jernemyr sa till mig i lördags inför finalen:

– Vi ska inte slösa energi på att försöka förstå vad som hänt. Vi får ta hela skiten efteråt. Man får väl lägga in sig på psyket i en vecka för att förstå vad som hänt.

Jag tror att jag gör Jernemyr sällskap på det där psyket.

***

Det gnyddes en del om stängda träningar och träningsmatcher inför OS.

Men i slutet av turneringen har landslaget varit exemplariska även där. Avslappnade pressträffar där alla ställde upp och fanns tillgängliga en timme – minst. I den mixade zonen har de tålmodigt stått och besvarat samma frågor om och om igen.

Ett exempel: i går efter finalen stod jag och pratade med Fredrik Petersen när Johan Sjöstrand passerade bakom. Jag bad Sjöstrand vänta och det var inga problem. Sedan fångades Sjöstrand upp av några andra reportrar och en av dem var min kollega på Sportbladet. Så när jag var klar med Petersen, och min kollega hade koll på Sjöstrand, rörde jag mig vidare och började prata med Ola Lindgren. Efter fem minuter ropade Sjöstrand om jag behövde prata med honom eller om han kunde gå. Jag viftade med handen att allting var ok och han kunde gå. Elva av tio idrottsmän hade inte kollat av med mig där utan bara passat på att lämna den mixade zonen.

Visst är det enklare att göra media när det går bra. Men sättet det här landslaget har agerat i mötet med presskåren har varit föredömligt. 

***
När vi är inne på tacksamhet – har ni läst Tobias Karlsson tackbrev till svenska folket?

Ni det här också:

Tack!
Tack för att ni var med oss. Vi kände er hela vägen.
Vi slog europamästarna, tog oss till final och var redo för mer.
Det var tio år sedan Sverige tog en mästerskapsmedalj. Det har aldrig hänt att Sverige tagit ett OS-guld. Nu stod vi uppradade med er redo för seger.
Vi handbollsspelare trodde på att allt skulle bli vårt. Något att dela med er. Att vi var nära spelar ingen roll. Avståndet här kvittar. Vad som räknas är att vi försökte. Vi gjorde ett fantastiskt försök. Med er kunde och orkade vi försöka ta oss igenom smärtan och mot drömmarna.
När vi förlorade bronset i VM förra året vann vi ett lag, då enades vi för första gången. Igår förlorade vi ett guld, men vann ett folk.
Vi satte London i brand. Glöden finns kvar.
Det blir alltid bättre. Med er blir vi alltid bättre.
Nästa gång vinner vi allt tillsammans. Grattis till ert silver.

// Hela Sveriges landslag, er lagkapten Tobias Karlsson.

Det där slängde Karlsson ihop mellan presskonferensen efter finalen och avslutningsceremonin. Jag tycker det är imponerande välformulerat.

Min kollega Thorén tyckte att Karlsson kunde ta Simon Banks roll som Sportbladets huvudkrönikör.

På tal om Bank: så kul och givande det varit att han ”riktig” krönikör att jobba med också i handbollen de här sista matcherna.

***

Vi fick med två svenska spelare i OS all star team: Kim Andersson och Jonas Källman.

Välförtjänt.

All star team togs inte ut förrän ett par timmar efter finalen. På presskonferensen direkt efter finalen bad jag Ola Lindgren tippa vem eller vilka av hans spelare han trodde kunde komma med. Han gissade då på Niclas Ekberg och Johan Sjöstrand.

Hade det funnits ett pris för bästa försvarare hade det förstås delats mellan Tobias Karlsson och Magnus Jernemyr. Allt annat vore tjänstefel. Vilken match det svenska försvaret gjorde i finalen. 22 insläppta mot världens bästa landslag genom tiderna, utan att Sjöstrand gjorde sitt livs match mellan stolparna.

Här har ni all star-laget:

Mv: Thierry Omeyer, Frankrike

V6: Jonas Källman, Sverige

V9: Aron Palmarsson, Island.

M9: Nikola Karabatic, Frankrike

H9: Kim Andersson, Sverige

H6: Ivan Cupic, Kroatien

M6: Julen Aguinagalde, Spanien

***

Och vilken final Jonas Larholm gjorde, i synnerhet framåt. Den insatsen försvann lite i går i eftersnacket, tycker jag. Fem mål och fyra assist, där hans studs mellan benen ut till Fredrik Petersen i andra halvlek var riktigt handbollsgodis.

***

Betyget till laget och förbundskaptenerna sett över hela OS-turneringen är klockrena +++++.

Kanske är jag alldeles för hård nu, men tittar man individuellt på spelarna så är det rätt få som kommer upp i +++++ sett över hela OS.

I dagens tidning har jag satt betyg på alla de svenska spelarnas hela turnering.

Johan Sjöstrand ++++
Fantastisk match mot Danmark (och Storbritannien för den delen). En världsmålvakt i många år för Sverige framöver.

Mattias Andersson +++
Sverige hade OS bästa målvaktspar. Matchhjälte mot Ungern. Men hade det också lite tungt i ett par matcher.

Jonas Källman +++++
Ovärderlig för Sverige, inte minst bakåt och då både som spets i 5-1 och som vänstertvåa.

Fredrik Petersen ++++
Gick från att slåss in i det sista med Henrik Lundström om en OS-plats till att vara viktig mittnia i kvarten, semin och finalen.

Kim Ekdahl Du Rietz ++++
Känns som han har haft några genombrott nu. Här kom ytterligare ett. Får han bara vara hel är han Sveriges vänsternia många år framöver. 

Jonas Larholm +++
Tung start på OS med magsjukan som höll i sig. Blev bara bättre och bättre. En riktigt bra final när han äntligen fick mycket speltid.

Dalibor Doder +++
Startade i princip varje match men fick sedan sitta en hel del. Det är som alltid med Doder: upp och ner, men man är aldrig neutral inför honom. Skadad i semin och missade finalen.

Kim Andersson ++++
Kraven och förväntningarna är alltid höga på honom. På gränsen till femma förstås men kom inte riktigt upp i full kapacitet mot Danmark och Frankrike.

Johan Jakobsson ++
Begränsat med speltid och när han väl fick det så hade han det svårt, även om det var i tuffa lägen han byttes in i ibland.

Niclas Ekberg ++++
OS målkung. Men sköt också flest skott av alla. Försvarsarbetet är fortfarande ett problem.

Andreas Nilsson +++
Tar kliv hela tiden och visar att det är rätt av förbundskaptenerna att satsa på honom. Men mot yppersta världsklassförsvar som Frankrikes såg vi inte mycket av Nilsson.

Mattias Gustafsson ++
Hade mer tid på planen i pauserna när han värmde upp än under matcherna. Spelar en omvittnat stor roll utanför plan.

Magnus Jernemyr +++++
Gör Jernemyr allvar av sitt hot om att sluta i landslaget tar det lång tid att utveckla en fullvärdig ersättare.

Tobias Karlsson +++++
Visade tillsammans med Jernemyr i finalen vad de betyder för det här laget. Vann busligan i OS.

***

Hur kan du inte sätta en femma på Kim Andersson, undrar säkert många. Han kom ju till och med i all star team!

Ja, men det är som vanligt med våra plusbetyg. Spelarna bedöms i förhållande till sin kapacitet. Det är klart att Kim A var bättre och viktigare sett över hela OS än Kim EDR och Fredrik Petersen, som också fick fyra plus. Men vi vet också vad Andersson kan prestera när han är som bäst och i några av de allra viktigaste matcherna, som kvartsfinalen och finalen, kom han inte upp i den nivån. Det är det vi måste jämföra med även om kraven då blir skyhöga. Annars skulle Kim, precis som en Zlatan, alltid få fem plus. De är ju världsklasspelare.

Jag tror ni hänger med i det resonemanget.

***

Niclas Ekberg blev hela spelens målkung för er som missade det. I sista straffen i finalen gjorde han sitt 50:e mål och passerade kroaten Cupic. Tobias Karlsson toppade för övrigt busligan.

***
Sverige har gått från EM-misslyckande och VM-kvalfiasko till OS-silver.
Med samma lag.
I dagens tidning försökte jag i tio punkter förklara hur det var möjligt:

* Sommaren tillsammans
Uppladdningarna inför OS är fem gånger så långa som de inför VM och EM. Äntligen fick också Sverige genomföra en sådan.

* Krismötena
OS-uppladdningen inleddes med ett krismöte där all ”skit” rensades ut från VM-kvalfiaskot under tuffa former. Man har sedan haft många möten i olika former under sommaren som alla präglats av en mycket rak kommunikation.

* Glädjen/moralen
Alla spelare har vittnat om hur sammanhållningen aldrig varit bättre. Den har växt med alla dagar tillsammans. Man har roligare utanför planen och det har lett till en mycket starkare moral på planen.

* Kontringar utan struktur
Inför OS tog man bort mycket av strukturerna i kontringarna. Improvisation och individuell skicklighet präglade omställningarna och det gav mycket bättre tryck.

* Balkanspelet
Anfallsspelen var för kollektivt styrda, framför allt för tidigt i anfallen. Till OS införde man ett ”Balkanspel” i början av anfallen där man tryckte på mer individuellt.

* Förbundskaptenernas detaljkunskaper
Staffan Olsson och Ola Lindgren har sina kanske allra största förtjänster i spelets små detaljer, där får man ut mest av dem. Tidigare har man känt att man fått börja om från grunderna vid varje samling. All tid tillsammans inför OS har gjort att man klarat av grunderna och kunnat jobba med finliret.

* Färdigt lag
Man har jobbat med samma lag i ett par år nu. 13 av 14 spelare var med i hemma-VM och spelade semifinal. När man kom fram till kvarts- och semifinaler i OS hade man varit där förr.

* Drömlottningen
Man slog ut europamästarna Danmark och det var en tung skalp. Men att få Ungern i semin var rena drömmen. Man slapp Spanien, Kroatien och Frankrike på sin halva. Men, och det är ett viktigt men, i finalen visade Blågult att man kan rubba också supermakterna.

* Cynismen
Från kvartsfinalen och framåt blev det svenska anfallsspelet mycket mer cyniskt. Man tog nästan inga onödiga skott och hela laget visste när avsluten skulle komma vilket gjorde att man kunde springa hem snabbare och stoppa kontringar.

* Försvarsalternativen
I många år har Sverige haft 5-1-försvaret som ett alternativ, ett sämre alternativ, till 6-0. I OS kunde ett svenskt herrlandslag för första gången starta en viktig stormatch med ett 5-1 eller punktmarkering och få fullt utslag på det.

***

I dagens Sportbladet var det också dags att skriva den här tyckaren:

LONDON. Staffan Olssons och Ola Lindgrens kontrakt går ut om ett år.
Men redan nu i höst måste förbundet fatta ett beslut.
Och det är bara ett slänga fram ett kontrakt över OS i Rio 2016.

Sviiiisch!
Kände ni vinddraget?
Det var undertecknad som vände kappan efter vinden.
För mindre än två månader sedan, efter VM-kvalfiaskot nere i Montenegro, krävde jag förbundskaptenernas avgång när OS-elden hade släckts, men med en liten, liten brasklapp:
”Minst OS-semifinal.
Eller en fenomenal insats mot, säg, Danmark eller Spanien i en OS-kvartsfinal.
Då, och bara då, kan Staffan Olsson och Ola Lindgren sitta kvar.”
Jag menade att om man inte nådde dit, vilket man uppenbarligen inte skulle göra, hade man inte tagit det här laget längre, inte lyckats utveckla det mer än vad som var väntat med en dryg månads OS-förberedelser.
Då fanns det ingen anledning för dem att sitta kvar ens sina kontrakt ut, de som sträcker sig till sommaren 2013. Då var det bättre att efterträdaren tog över direkt inför höstens EM-kval och fick 1,5 år på sig att bygga sitt lag till EM 2014.
Den här spalten kunde ha skrivits redan i mitten av andra halvlek i OS-kvartsfinalen mot Danmark.
Redan då hade man gjort ”en fenomenal insats mot, säg, Danmark eller Spanien i en OS-kvartsfinal.”
Att den inte skrevs då berodde på att man inte bara pressade danskarna utan också vann den där kvartsfinalen.
I glädjeruset fick vi då vänta lite med att blicka så vidae förbi OS.
Men glädjeruset höll i sig ytterligare några dagar, över en seger i semifinalen mot Ungern.
Så det är först nu, när OS-finalen är spelad, som vi får tid att blicka vidare.
Och det är bara att erkänna att jag hade fel. Jag gör en pudel. Jag krälar i stoftet.
Ola Lindgren och Staffan Olsson kunde ta det här laget mycket längre än jag, och egentligen någon annan utomstående, kunde tro på 1,5 månad.
De har visat att de är rätt män att leda det här landslaget.
De senaste dagarna har jag pratat med spelare som Magnus Jernemyr, Kim Andersson och Tobias Karlsson om vad som är skillnaden i Lindgen & Olssons coachning nu med tidigare.
De menar alla att all tid de fått tillsammans i sommar har gjort att man inte behöver hålla på med grunderna i spelet och ”börja om från noll” längre, vilket man tvingats göra nästan vid varje ny samling förut.
I stället kan man ”pilla” med detaljer, menar de. Och det är just där Olssons och Lindgrens främsta spetskompetens ligger. Det är där man får ut mest av dem.
Nu lär några av de äldsta, och viktigaste, spelarna sluta men det handlar inte om ett nybygge utan det här landslaget ska kunna fortsätta med det finstilta.
Och då är det förstås Lindgren och Olsson som ska vara förbundskaptener.
Men inte bara tills deras kontrakt går ut nästa sommar förstås. För då står vi där ändå med en ny förbundskapten med ett halvår kvar till EM 2014.
Det här är dessutom två eftertraktade herrar på tränarmarknaden, även om Ola Lindgren nog blir kvar i Kristianstad så länge han själv vill, och därför måste förbundet slänga fram ett kontrakt till sina sittande förbundskaptener redan nu. Ett kontrakt som sträcker sig över OS i Rio de Janeiro 2016.
***
Vad vill förbundskaptenerna själva?
Staffan Olsson sa ingenting i går. Han gick besviken rakt igenom den mixade zonen utan några kommentarer.
Men Ola Lindgren öppnade för en fortsättning på sikt:
– Jag tycker att det här är det roligaste som finns. Jag är alltid positiv, log han.
***
Vad vill förbundet då?
Där är general manager Lövgren och ordförande Vestberg två hårda nötter att knäcka och det hann jag inte göra under OS.
De säger att de ska utvärdera detta OS först.
Men jag har svårt att se att de kommer fram till någon annan slutsats än jag.

***

Till skillnad från Karlssons tackbrev var ovanstående ”spalt” inte imponerande välformulerad. Jag skriver alltid de där tyckarna sist av allting på natten, när deadlinen stångar en i pannan. Nattchefen behöver ha det så i flödet av texterna. Och i går blev det stressigare än någon annan natt under mina elva år i det här yrket.

Men min åsikt kom väl i alla fall fram rätt tydligt.

***

Nu rundar vi av också det här inlägget.

Vid det här laget har jag faktiskt landat på Kastrup och det blev en del ordbajseri på vägen.

Nu väntar ett par veckors semester och det innebär också bloggsemester. Men därefter drar vi igång igen inför elitseriestarten.

Det är en annan nivå p åalla sätt än vad vi varit på de här två senaste veckorna. Men det ska bli kul det också.

Den 6 september är det upptaktsträff med både herrarnas och damernas elitserie i Göteborg.

En superenkät ska förstås också göras. Den får jag nog ägna några timmar åt på semestern så jag får tillbaka svaren innan premiären.

Någon som har förslag på en bra enkätfråga som jag inte brukar ha med? Förslag mottages tacksamt i kommentatorsfältet nedan eller på mejl: johan.flinck@aftonbladet.se.

***

Ett sista tack:

Tack för att ni var med mig här på bloggen på den här OS-resan. Besökssiffrorna, debatten i kommentatorsfältet (även om det finns någon lite för bitter, anonym människa som varit flitig där de senaste veckorna) och era glada tillrop i kommentarerna eller på mejl får mig att fortsätta ånga på här.

***

Nu ska jag hem och köpa en… bil!