I sommarens OS nådde han äntligen en stor framgång med landslaget.

Han gör dundersuccé i sin nya klubb.

Han är bättre än någonsin och kan utses till världens bäste spelare 2012.

Han har äntligen fått mer tid med sin familj, som han velat länge nu.

Livet verkar leka för Kim Andersson.

Men det har det inte alltid gjort.

Jag fick i går ett tips att gå in och kolla på Bris hemsida och efter lite klickande möttes jag av den här bilden och texten:

 

Ni vet ju att jag intervjuat Andersson några gånger genom åren men det här hade jag ingen aning om.

Slog Kim en signal och det blev ett ganska långt samtal, för min egen del smått omskakande medan Kim själv var tämligen saklig hela tiden. Det kändes nästan lite som om han hade gått och väntat på att någon skulle ringa och fråga.

Men det är som han själv säger:

– Detta är otroligt viktigt för mig. Kan det hjälpa ett enda maskrosbarn är det fantastiskt.

En poäng i sammanhanget är också att han under nästan hela intervjun hade sin två små barn runt sig.

Som vanligt när det gäller Kim var det heller inga konstigheter om vad som skulle stå i texten. Han krävde inte att få läsa det före publicering trots att det var ett så känsligt ämne. Han pratade och jag skrev.

Han vill själv inte dra en rät linje mellan sin jobbiga uppväxt och beslutet att sluta i landslaget vid 30 års ålder på toppen av sin karriär för sin familjs skull. Men jag tror att det omedvetet spelat en stor roll i beslutet, vilket Kim till viss del också håller med om.

Klockan 01.45 i natt var min nattchef, mot sin egen vilja, tyvärr tvungen att korta ner intervjun med Kim i dagens papperstidning på grund av sena fotbollsnyheter men på webben och här nere kan ni läsa hela intervjun med vår störste handbollsspelare de senaste tio åren.

Han har lämnat handbollslandslaget för sina barns skull.
Nu berättar Kim Andersson för första gången om sin egen tuffa barndom i ett alkoholisthem.
– Mina barn ska aldrig behöva uppleva det jag upplevde, säger OS-hjälten till Sportbladet.

Direkt efter OS-silvret tackade Kim Andersson för sig i handbollslandslaget – 30 år gammal och på toppen av sin karriär.
Han gjorde det för sin familjs skull, för att få mer tid med frun Sandra och barnen Milo, 3, och Tuva, 1.
Nu, några månader senare, är han redo att för första gången berätta om sin egen tuff uppväxt.
– Mina barn ska aldrig behöva uppleva det jag upplevde när jag var liten, säger Kim till Sportbladet.
Han är ett av de nya namnen i Bris idolkortskampanj med flera kända svenskar som någon gång haft det jobbigt under sin uppväxt.
– Det här är ingen hämndaktion mot mina föräldrar. Men det finns väldigt många barn i vårt samhälle som far illa. Kan jag hjälpa ett enda av dem på det här sättet så är det fantastiskt.
Kim växte upp i ett hem i skånska Kävlinge präglat av alkohol och mycket bråk.
– Idrotten blev en tillflyktsort när det var jobbigt hemma.
Han vill inte gå in på detaljer om vad som hände.
– Ärligt talat har jag förträngt mycket. Men vissa saker har etsat sig fast.
Någon fysisk misshandel var det dock aldrig frågan om.
– Fysiskt for jag inte illa men mentalt har man blivit drabbad.
Föräldrarna skilde sig när Kim var tio år och hans lillasyster åtta.
– Jag ville bo hos far men myndigheterna tyckte att vi skulle bo hos vår mor då min lillasyster ville det. De tyckte det var för tidigt att vi skulle flytta från vår mor. Vi bodde först hos henne några år men min far blev nykter alkoholist efter ett par år och då bodde vi där tills jag var 16 år och började handbollsgymnasiet i Ystad och flyttade till min farmor och farfar.
Blev det bättre när de skilde sig?
– Det här med alkoholen slutade inte bara för att de skilde sig.
Vad har du för relation till dina föräldrar i dag?
– Jag har ingen bra relation till dem.
Pratar du med dem?
– Ibland. Det är bara vid vissa tillfällen. Men det är jag som valt det. Jag har velat ta avstånd från saker och ting.
Hur tror du att din barndom har påverkat dig?
– Det här är en ryggsäck som jag alltid kommer att bära med mig. Det har kanske gjort mig starkare och att jag har en väldig respekt för saker och ting. Jag har till exempel stor respekt för alkoholen för den har ju inte varit positiv alls i mitt liv. Men det är klart jag dricker någon öl då och då.
– När man varit med om något sådant här så uppskattar man kanske saker i livet på ett annat sätt. Det finns många saker som är underbara här i livet.
Andersson vill inte säga att hans nej tack till landslaget för familjens skull är direkt kopplat till hans egen barndom.  
– Men omedvetet har det kanske gjort att man vill vara hemma mycket med familjen.
– Klart det här har präglat mig. Men jag tycker inte synd om mig själv. Jag har tagit mig dit jag är i dag och försöker skriva ett eget kapitel i mitt liv med min familj här.
Hur många har känt till det här av dina lagkompisar genom åren?
– Det är inte så att jag står med en megafon och säger att mina föräldrar är alkoholister men jag är heller inte rädd för att prata om det. Det är ju inte jag som gjort de valen utan det är något som drabbat mig. Det är klart att det är några som vetat det av lagkamraterna, andra inget alls. Men det är många som har höjt på ögonbrynen när man har berättat. Omgivningen har svårt att förstå hur det varit.
Men det har tagit lång tid innan Andersson velat prata om det offentligt.
– Nu är jag 30 år. Jag hoppas att andra som drabbas vågar säga något tidigare.
Han fortsätter:
– Jag ligger inte sömnlös över det som hände. Men jag blir förbannad när jag tänker på det. Jag har kort stubin så det varar typ i tio minuter då jag kan tycker att alla är dumma i huvudet.
Andersson gör dundersuccé i sin nya klubb Kolding i Danmark och kan efter ett fantastiskt år utses till världens bäste handbollsspelare 2012.
Många menar att du borde ha nominerats till årets manlige idrottare på Idrottsgalan – håller du med?
– Det råder inte brist på meriter det här året så skulle det vara någon gång är det väl nu. Men handboll är en lagidrott så det hade varit kul att vinna årets lag-priset.
Han utesluter inte en comeback i landslaget.
– Belastningen är klart mindre nu än när jag var i Kiel så det är klart att man kan ändra sig i framtiden. Jag stänger inga dörrar, säger Andersson.