Gameday, som Mikkel Hansen (och många med honom) brukar twittra.

Och inte vilken gameday som helst.

Inför kvällens VM-final på TV4 (tänk vilken resa handbollen gjort inom TV4-gruppen senaste veckan, från TV4 Sport Extra och TV4 Play Premium till TV4 Sport och nu till ”fet-fyran”;-) har jag snöat in på de fantastiska danska kanterna, som inte är något nytt fenomen för er som varit med ett tag, ja det räcker ju med ett litet tag för att minnas Lars Christiansen och Nikolaj Jacobsen före Eggert & Co. Har också funderat lite på det är med varför vissa nationer alltid får fram världsklasspelare på en viss position och varför vissa nationer präglas så starkt av en viss egenskap som präglar deras landslag.

Med hjälp av lite inspel från Claes Hellgren, Stefan Lövgren, Martin Frändesjö och Rasmus Skram fick jag ihop den här artikeln i dagens tidning (först en faksimil):

HELSINGBORG. De har sina smörrebröd, sin HC Andersen, sin Arne Jacobsen och… sitt kantspel.
I kväll ska de danska kantstjärnorna ge handbollsnationen sitt första VM-guld i handboll på herrsidan.
Men varför har Danmark alltid haft så bra kantspelare? Och Sverige så suveräna målvakter? Och polacker så tungt skytte?

Anders Eggert, Hans Lindberg, Lasse Svan…
Än en gång imponerar det danska kantspelet i ett stort mästerskap. Eggert har till exempel makalösa 86 procent från kanten i VM och kommer att vinna skytteligan. Totalt har Danmark gjort 50 mål från kanterna, tvåa där är Spanien på 44 mål och de båda finallagen är därmed i en klass för sig då trean Slovenien bara mäktat med 33 mål från kanten.
Men Danmark har alltid haft bra kantspelare, inte minst på vänsterkanten med legendarer som Lars Christiansen och Nikolaj Jacobsen innan Eggert tog över.
Varför?
Tradition, kultur, erfarenhet och kunskap är förstås nyckelförklaringar.
Där har vi också de viktigaste orsakerna till varför Sverige – och Balkannationerna – alltid haft så bra målvakter.
Vi hittar många sådana exempel på handbollsnationer som nästan alltid får fram världsspelare på en viss position eller har en egenskap i lag som präglar dem: balkanländernas tekniskt skickliga skyttar, Sydkoreas stegisättningar, Polens tunga skytte, Frankrikes fysik, Spaniens 5-1-försvarare… ja, listan kan göras ännu längre.
Tradition, kultur, erfarenhet och kunskap som sagt. Och en hög status.
– I Sverige har det alltid varit hög status att vara målvakt, medan målvakterna i det gamla Sovjetunionen i början av min karriär knappt fick åka med i lagbussen, de tillhörde den lägsta kasten, berättar Claes Hellgren.
Men tillbaka till de danska kanterna, som det här skulle handla om. Jag slog en signal till en som borde veta ännu mer om just det danska ”kantundret” – den tidigare nämnde Nikolaj Jacobsen, som var Eggerts idol, spelade många år i Kiel och numera tränar danska svenskklubben Ålborg.
Han är också inne på kantspelarnas höga status i Danmark, ”många vill spela på kanten, men nämner en annan detalj:
– Jag vet inte hur det ser ut i Sverige men i Danmark gick, och går, unga spelare direkt från skolan till hallen och tränar på egen hand. Jag var i hallen i timmar varje dag.
Det är så kreativiteten och den individuella tekniken och skickligheten, inte minst i avslutet, utvecklas. Och det är just på kanten man har som mest nytta av sin individuella teknik – och på straffar. Det är heller inte för inte som Danmark haft världens bästa straffskyttar i bortåt 15 år nu i trion Jacobsen, Christiansen och Eggert, där den sistnämnde har satt 23 av 24 i VM.

***

Slängde häromdagen ut frågan om vem som skjuter/skjutit hårdast i världen för att få lite input från bloggläsarna.

Fick då ett mejl från Joachim ”Kimmen” Stenbäcken, som spelat i så fall landslaget som IFK Kristianstad och varit journalist på KvällsPosten. Han är också morbror till Jonathan och Alexander Stenbäcken. Anyway: Kimmen påstår sig sitta på facit:

Du vet ju att jag är en hängiven läsare till din blogg, men det är första gången jag har känt mig tvungen att kommentera något i den. Jag har nämligen ”facit” i diskussionen kring vem som skjuter hårdast i världen.
En liten utläggning först.
Jag spelade seniorhandboll i 25 år, från -79 till -04. Visserligen på lite olika nivåer men det borde väl ändå ge en viss tyngd i bedömningen.
Först lite ”name dropping”: Jag spelade med eller mot dunderskyttar som Björn ”Lurch” Andersson, Bertil Söderberg, Björn Jilsén, Peter Olofsson, Conny Jonsson (en doldis), Mikael Högfors (bara det avstämda), Robert ”Knirr” Andersson, Robert Stubb, Robert Hedin. Och internationella pojkar som Stinga, Vujovic, Svetkovic, Ampilogov. Ja, ja, det här var förstås bara några exempel. Jag har missat några och listan kan göras längre.
Men ingen av dem jag har stött på eller sett har varit närheten av:
Håkan Engström!
Jo, det är sant. Bromöllas stolthet står i en klass för sig. Det fanns förstås en del brister i handbollskunnandet, men pratar vi skottstyrka kommer ingen i närheten. Du kan nog fråga vem som helst som haft chansen att få träna med honom. Du kan ju börja med att fråga Pelle Sjödin.
Nu kanske du inte kan lansera honom nationellt om du ska behålla din trovärdighet, men jag ville ändå att du skulle ha rätt svar i diskussionen! 😉

Jag gjorde som Kimmen sa och slog en signal till min vän Pelle Sjödin, som spelat med både Stenbäcken och Engström i Kristianstad.

Sjödin är inte lika övertygad om Engström som världens genom tiderna mest hårdskjutande handbollsspelare.

– Det gör mig lite förvånad att Kimmen är så bombsäker på detta. Men jag har ju inte alls Kimmens meritlista eller breda referenser (skratt). Visst hade Engström ett ruggigt skott men… nja, jag vet inte.

Vem är då Håkan Engström? Jag hittade den här faktarutan i Kristianstadsbladet från, observera, 2002. Han är alltså 41-42 år i dag:

Namn: Håkan Engström.
Ålder: 31.
Längd: 196 cm.
Vikt: 106 kg.
Född: Bromölla.
Bor: Bromölla.
Familj: Sambon Ann och två barn.
Yrke: Truckförare på pappersbruket i Nymölla.
Klubbar: Bromölla, IFK Kristianstad, Tyresö, Olympic/Viking och Hässleholm.

Tog mig också friheten att ta en skärmdump på bilden på Engström till artikeln i K-Bladet:

 

***

Fler läsarmejl. Denna gång från en person som vill vara anonym här men har en kul story om Kroatiens Gojun, som många tror ska ta över som världens bäste försvarsspelare nu efter Dinart.

Såg din blogg gällande Gojun. Jag arbetade med Super Globe i Qatar hösten 2012. Atletico Madrid var där nere och i semifinalen mötte dom Al Sadd (som bestod av spelare från Montpellier – Tej, Karabatic, Gajic, Prost m fl).

Det var en tuff match på många sätt men i mitten av andra urartade det mellan just Gojun och Karabatic. Det blev lite gruff som resulterade att hela Al Sadds bänk sprang in anförda av tunisiern Tej. Det blev en fight mellan Gojun och Tej men till sist lyckades arenans ordningsvakter få slut på bråket. Åtta ordningsvakter försökte få ut Gojun ur arenan. Vilket inte var så lätt. Ivano Balic, som också fanns på plats i Qatar och just skrivit på för Atletico Madrid (han spelade inte då han hade kommit för sent till Spanien enligt Talent D), gick fram till Gojun och sa ett par väl valda ord. Gojun lugnade då ner sig och gick ut. Både Tej och Gojun blev avstängda resten av turneringen och början av årets Champions League
Det var samma Balic som under VM 2011 gav just Gojun en rejäl lusing på bänken då han hade agerat dåligt i försvaret samt inte gjort ett bra byte så att Balic inte kom in på banan och Danmark kunde kontra in ytterligare en boll.