Bättre sent än aldrig.
På ett sätt finns det väl ingen ursäkt till att jag inte skrivit ett ord om damernas VM-kvalfiasko ännu.
Samtidigt finns det väldigt många ursäkter. Ska inte trötta ut er med dem men kan bara nämna att jag i stället för att åka tillbaka till Stockholm i går skickades från Wien till Villa-real via Mallorca för att ställa två frågor, jo helst fler förstås men kärnfrågorna var bara två och handlade om hans framtid, till Olof Mellberg.
Ni som läser Sportbladet i dag kan konstatera att det gick sådär – milt sagt.
Men jag har fortfarande en bit upp till kollega P Wennman som för sisådär tio år sedan skickades till Sydkorea för att intervjua Annika Sörenstam. Han kom efter en vecka. Utan att ha fått prata med henne.
Det är sånt man får trösta sig med en dag som denna.
Nej, nu meddelar kollega Laul att Wennman visst fick snacka med Sörenstam. Men på telefon.
Så inte ens den storyn var en tröst.
Men att man har handbollen att bevaka där folk fortfarande blir glada att se en när man dyker upp (ja, de kanske inte blir glada att se just mig utan snarare att svenska media är på plats) får väl fungera som tröst i dag då.
Även om nu Klingvall tydligen gjorde ”en Mellberg light” i går och inte gjorde sig nåbar för varken Sportbladet eller Expressen.
***
Så när damerna spelade i Polen satt jag och såg Villarreal-Almeira. När jag skulle ha ringt och pratat med folk kring VM-kvalfiaskot stod jag i stället i en mixad zon utan mobiltäckning i två timmar och väntade på Mellberg (det kom bara tre spelare och ingen av dem hette Mellberg). När jag skulle ha skrivit om fiaskot skrev jag i stället om mitt eget fiasko och körde tre timmar till ett hotell vid Barcelonas flygplats.
Så till er som tror att denna ”handbollsdiss” beror på att det var just damerna som kvalade kan lägga ner det direkt.
Och nej, det är fortfarande inte synd om mig. Jag har fortfarande världens bästa jobb, även om det inte kändes så vid midnatt i går.
Nu blev det rätt många ursäkter här ändå, men skrivit är skrivit och jag pallar inte radera.
***
Över till det gårdagens stora, men trista händelse.
Jag kan alltså inte analysera själva matchen då jag inte sett den.
Och då jag inte varit vaken eller nåbar på mobilen (på grund av flygresor) när alla andra varit det de senaste 16 timmarna så har jag inte ens kunnat prata med nån om matchen.
Men jag har försökt läsa lite vad som hände och vad som sagts.
Både min egen tidning och konkurrenten har i princip samma vinkel i dag: kan/ska Klingvall sitta kvar?
Axnér vill, inte oväntat, ha bort honom. Men som han säger själv, det har han ju velat sedan dag ett.
Johan Petersson säger till Sportbladet att ”det är inte min uppgift att säga”. Det är ju också ett jävla svar från en tv-expert som dessutom, antar jag, ska vara expert i rätt många mästerskap framöver när Viasat tar över rättigheterna från Tv4.
Man kan vela och tveka om vad man tycker, det vet ju ni som läser den här bloggen, men att som expert bara avfärda den med att det inte är ens uppgift att säga är för fasen tjänstefel i det uppdrag han har.
”Nollan” Grahn tycker att Klingvall ska få sitta kvar tills vidare.
Det gör Hellgren också om jag förstår honom rätt.
Vad jag tycker?
Inte min uppgift… nej, jag skojade bara. Jag ger Klingvall mer tid. Han måste få en chans till, att ta Sverige till EM 2014. Men fixar han inte det, vilket också är ett klart lättare kval, ja då är det definitivt dags för ett byte.
Har inte själv hunnit kolla upp vad missen kostar i seedning för framtida kval men ska man gå på vad Hellgren säger till/skriver i Expressen, och det ska man nog, så blir det nu mycket tuffare lottningar och vi kan, enligt Hellgren, ”få nummer tre eller fyra i världen”. Jag antar att han då menar i ett VM-playoff.
Ni minns kanske hur Sverige till exempel fick möta Rumänien, som tagit silver i föregående VM, i playoff till VM 2007.
Gamle favoriten Ulf Schefvert tog då bladet från munnen än en gång:
– Lägg ner! Hela systemet är sjukt för fan; ruttet. Vi måste alltså slå en VM-tvåa för att gå till VM!
Lövgren beskrev inför matcherna mot Polen just som ett bättre lag än man tror men som hamnat ”utanför” i seedningarna och därför inte varit med i mästerskapen på ett tag.
Känns som Polen och Sverige bytte plats i går då.
”Hej igen, ribbstolarna”, typ.
Tänk vad snabbt det går. För 2,5 år sedan, efter segern mot Ungern och den säkrade semifinalplatsen så trodde vi nog alla att de svenska damerna definitivt vinkat adjö till de där ribbstolshallarna eller ”den holländska landsbygden och tjeckiska gympasalar”, som Per Johansson uttryckte det. Om inte för all framtid så i varje fall för ett bra tag.
Men kvalet till EM 2014 är dock lottat och klart som tur är.
När jag satt i en bil på de spanska motorvägarna i går eftermiddag och funderade lite (för) snabbt så fick jag i hastigheten (det går ju fort på motorvägarna) för mig att Sverige har ungefär samma lag nu som vid EM-silvret 2010. Flera av de stora hjältarna är kvar och borde egentligen bara ha blivit bättre sett till ålder och karriär – Gulldén, Grubbström, Torstenson (nej, inte mot Polen förstås men det här laget har ju inte bara varit dåligt den senaste veckan utan radat upp svaga resultat rätt länge nu), Jacobsen (nej, inte mot Polen förstås men det här laget har ju inte bara varit dåligt den senaste veckan utan radat upp svaga resultat rätt länge nu). Och om vi ska fortsätta: Jamina Roberts och Jessica Helleberg. Nathalie Hagman var också med i EM 2010. Och Johanna Ahlm har dessutom kommit tillbaka. (Och vi har en ny gyllene generation som kommit upp som dubbla u-världsmästare.)
Men sen läser jag efter matchen i går att både spelare och ledare pratar om att tio spelare försvunnit sedan OS för tio månader sedan.
När jag dubbelkollar handlar det visserligen ”bara” om sju. Men det står definitivt klart för mig att damlandslaget går igenom en större generationsväxling än vad man kanske förnaletts tro, trots att nästan alla spelare nu har minst ett mästerskap bakom sig.
Denna generationsväxling är förstås också en anledning att Klingvall ska få lite mer tid.
***
Vi kan också, och än en gång, konstatera att Cecilia Grubbström uppenbarligen överträffade sig själv i det där EM:et 2010.
Det är inte henne vi ska luta oss mot framöver. Grubbström kan säkert agera tydlig andremålvakt och gå in och tokstänga nån gång då och då men hur jobbigt det än låter så måste landslagsledningen hitta en ny förstemålvakt.
Vem då? Ingen aning. Jag har för dålig koll på vad som finns bakom. Men ett grundligt jobb och scoutande måste göras av Klingvall & Co. I värsta fall får det ta tid men prickar man rätt och satsar resurser på denna målvakt (eller om det ska vara två så här tidigt i processen) så kan det med lite tur gå snabbare än väntat.
***
I EM 2010 tillhörde visserligen flera av spelarna elitserieklubbar men de flesta hade bara gjort det i ett knappt halvår efter att återvänt efter massor av säsonger och ovärderlig erfarenhet i världens då överlägset bästa liga – den danska.
De här spelarna (Boson, Wiberg, Wiel Fredén med flera) hade härdats med och mot världens bästa i många år, vecka in och vecka ut.
Vad har vi i dagens trupp? Sju spelare från Sävehof till exempel. Inget ont om Sävehof där förstås. De gör det fantastiskt bra som lyckas behålla sina spelare och gör sin storsatsning på Champions League, vilket i sin tur svensk klubblagshandboll ska vara väldigt tacksam för. Men vi får också en majoritet landslagsspelare som får, om jag ska hårdra det, något sånär motstånd två gånger under en lång grundserie och det är mot Lugi. Sedan behöver de skärpa till sig en eftermiddag i maj också för att säkra ett åttonde raka guld typ.
Utöver detta handlar det också om sex matcher i CL:s gruppspel där motståndet är stenhårt men där Sävehof haft svårt att växla upp från ”skrattmatcherna” i elitseriens grundserie och haft svårt att bjuda till ordentligt motstånd.
”Sekten” ska givetvis fortsätta sin satsning. På sikt kommer den att ge alla delar i svensk damhandboll mycket tillbaka, men just nu påverkar den faktiskt landslaget negativt skulle jag vilja hävda. Ni hänger med i mitt resonemang, va?
Som sagt så kan mycket kopplas till generationsväxlingen i landslaget. Jag är övertygad om att flera av de unga spelarna kommer att spela i större och bättre klubbar i till exempel Danmark framöver.
Men den danska ligan försvagas samtidigt för varje år. Som liga betraktad, alltså i fråga om jämnhet och standard rakt över, är den nog fortfarande nummer ett. Men maktbalansen, i varje fall i topphandbollen på klubblagsnivå, förskjuts österut. Det handlar visserligen bara om ett fåtal klubbar därifrån men gamla östblocket dominerar i CL, ihop med norska Larvik och …. Och hur många landslagsspelare hittar vi där? En! Linnea Torstenson. Och frågan är om hon, på grund av sin ”sura axel”, någonsin blir lika bra igen som för två-tre år sedan.
Och inte ens i Danmark tar de bästa svenskorna längre plats i topplagen precis. Inga svenskor i årets final till exempel och nu bara Gulldén kvar i Viborg medan till exempel Helleberg går till bottenlaget Odense.
Och Ulrika Ågren väljer Bundesliga för kärlekens skull.
***
Det finns få saker (nåja) som vi kvällstidningar går i gång på nuförtiden som framgångsrika damlandslag i lagsporter.
Men allting bygger på resultat. Annars svalnar det väldigt snabbt för det här är inte Tre Kronor eller Zlatan & Co.
Vi såg redan vid EM i Serbien i december hur TT och Sportbladet var enda skrivande media som var, om jag minns rätt, på plats i början av gruppspelet (ja, undertecknad var inte ens på plats på premiären men det berodde på en beordrad konferens).
Ovanpå det ett missat mästerskap nu efter att man spelat två EM, ett VM och ett OS på två år.
Svensk damhandboll känns tyvärr iskallt redan nu riksmedialt. Och då återstår det 1,5 år till nästa, eventuella mästerskap. Tufft!
***
Även om han får, och ska ha, mer tid på sig så kan jag inte se Klingvall bli en långkörare som förbundskapten.
Så brukar det bli när man efterträder en profilstark, populär och framgångsrik ledare. Vi såg det efter Bengan Johansson (med Ingemar Linnéll) och jag har själv upplevt det på min egen arbetsplats, Sportbladet.
Det blir ofta en mellanperiod där saknaden efter den gamle ledaren fortfarande är stor. Fornstora dagar ligger som en skugga över allt som händer och sker och det tar tid för alla, inte minst för medarbetarna (i mitt eget fall med min chef) eller spelarna (i ett landslag), att ställa om sig. Tyvärr får den nye ledaren lida för det, vad och hur han än gör. Och när avvänjningsprocessen är över så vill man ha något annat, inte sällan efter att resultaten som sådana dessutom varit svaga.
I både Sportbladets och herrlandslagets valde man då en gammal medarbetare (Sportbladet)/spelare (Lindgren/Olsson) som ny chef, vilket också är ett sätt att koppla tillbaka till, och dra nytta, av den starka framgångsperioden under den gamle, profilstarke och populäre ledaren.
Jag tror att damlandslaget kommer att hamna där också.
Kanske i en Johanna Wiberg.
***
Som jag skrev: bättre sent än aldrig.
Och långt blev det.
***
För övrigt noterar vi att Mattias Andersson för andra året i rad utsetts till Bundesligas bäste målvakt av tränare och managers.
Tungt!
***
Och Marcus Ahlm kan/får nu meddela vilket uppdrag han får inom handbollen framöver.
Jag trodde kanske inom marknadsföring i förbundets eget landslagsbolag med tanke på att han var nere i Serbien på EM förra vintern som en av förbundets representanter på en sponsorresa.
Men i stället får han en av de tyngsta posterna du kan ha i handbollens klubblagsvärld.
Nej, jämförelsen är kanske inte helt adekvat men jag drar den ändå: som om Henrik Larsson skulle bli sportsligt ansvarig i Manchester United, typ.
Hursomhelst säger detta en hel del om Ahlms ställning nere i Kiel och THW.
Här är knäcket på det:

I går avslutade Marcus Ahlm sin framgångsrika spelarkarriär.
I morgon börjar han på sin nya, tunga post inom handbollen.
– Jag blir sportsligt ansvarig i Kiels styrelse, berättar Ahlm.

Marcus Ahlm avslutade sin spelarkarriär inom handbollen i går med att fira ännu en dubbel (ligan och cupen) med sitt Kiel i Tyskland.
Över 10 000 Kielbor firade sina hjältar inne i stan i går efter sista Bundesligaomgången.
– Jag har varit med om det några gånger men det är lika fantastiskt varje gång, säger Ahlm, dagen efter till Sportbladet.
Ja, 34-åringen har ju det.
Med sina åtta ligatitlar är han, och lagkamraten Christian Zeitz, tidernas mest framgångsrike spelare i hela Bundesliga.
Men nu är den handbollsepoken över.
Och redan i morgon inleder han en ny.
Ahlm lämnar nämligen inte superklubben och handbollen trots att han flyttar till Malmö med familjen för ett civilt jobb.
Han får nämligen en av de tyngsta posterna du kan ha i handbollens klubblagsvärld.
– Jag blir sportsligt ansvarig i Kiels styrelse, berättar han.
I klubbens styrelse sitter bara fyra personer: ordförande samt en juridiskt ansvarig, en ekonomiskt ansvarig och så då Ahlm som sportsligt ansvarig.
– Det drar i gång direkt. Första mötet är redan i morgon.
Hur mycket jobb innebär detta?
– Säkert mer än jag tror även om jag inte kommer att jobba operativt. Men det blir regelbundna möten en gång varannan vecka i varje fall. Jag kommer att få pendla lite, säger Ahlm.
Hur känns det då?
– Jag är väldigt hedrad. Det ska bli fint att kunna behålla kontakten med, och arbeta med, handbollen och den här föreningen.
Styrelseposten har varit vakant sedan Klaus Elwardt blev operativ sportchef för ett år sedan. Det är just Elwardt som Ahlm kommer att jobba nära framöver.
Ni står inför den största generationsväxlingen i klubben på många år – det här blir en utmaning?
– Verkligen! Det finns en speciell kultur i den här föreningen och vissa frågor som vi verkligen tycker är viktiga och det blir förstås en utmaning att bibehålla det när flera spelare som varit här i många år lämnar.
Styrelseuppdraget är dock ideellt. Försörja sig kommer Ahlm att göra inom ett tyskt livsmedelsföretag som levererar till restaurangbranschen.
– Jag ska bygga upp deras verksamhet i Sverige, säger han.