Tomas Axnér tyckte i går i sin blogg att Kent-Harry och jag borde tycka till mer själva i vår podd.

Snackade med Kent-Harry i dag och vi kan, som jag twittrade redan i går kväll, hålla med Axnér i stort i hans kritik. Sedan finns det lite förklaringar till att det blivit som det blivit.

Som att i början vill vi ha några stora namn (som får prata mycket) för att få uppmärksamhet kring podden och dra lyssnare.

Sedan trodde jag från början att det skulle vara svårare än vad det har varit att få gäster till podden varje vecka. Jag såg framför mig att var tredje eller fjärde gång kanske upplägget med gästen skulle spricka och att vi då körde själva. Men det gläder oss förstås att gästerna vi velat ha gärna ställt upp.

Vidare har ju tanken varit att en del i varje avsnitt skulle bara vara Kent-Harrys och min, där vi skulle kommentera aktuella ämnen och så vidare. Men vi tycker att samtalen med gästerna varit så intressanta att det hade varit en förlust att klippa ner det för mycket.

Men direkt efter inspelningen senast med Vranjes sa Kent-Harry och jag att med vissa gäster är det bättre att bara ta upp ett fåtal ”teman” och i stället fördjupa oss i dem ordentligt och att det kan vara bättre att en gäst kan komma tillbaka ytterligare en gång några månader senare för att diskutera andra ämnen. Det är alltså en tanke i stället för att tömma stora, högaktuella namn som Magnus Andersson och Ljubomir Vranjes på allt på en och samma gång: deras spelarkarriärer, vad de tycker i olika diskussioner, handbollens framtid, deras arbete i dag och så vidare.

Vi är som sagt noviser på det här, Kent-Harry och jag. Vi lär oss hela tiden och därför är all feedback så otroligt viktig för oss.

Sedan kommer vi aldrig att kunna tillgodose alla smaker. Hur långt ska ett avsnitt vara egentligen? I kommentarerna till förra blogginlägget tycker en läsare att det bara är att dela upp långa avsnitt i två delar medan en annan tycker att podden är alldeles för lång och seg som den är nu.

Kul med åsikter.

Tycker både vi och Axnér.

Och efter Axnérs inlägg i går så skrev jag direkt en tyckare i går kväll till papperstidningen som jag hoppas kan hamna på agendan i handbolls-Sverige.

Det är inte ofta vi ska eller behöver snegla på Norge i handboll. Men nu tycker jag att det är dags.

Det här ämnet var för övrigt något jag tänkte ta upp i nästa podd. Men efter Drotts insats i går mot Ålborg, den usla publiksiffran och Axnérs invändning så skrev jag den direkt.

Till saken. Till min tyckare:

Bara 1045 på läktaren och ny förlust för Drott i Champions League.
Det är dags att vi gör som Norge i svensk handboll.

Danska mästarna Ålborg körde över svenska mästarna Drott i Champions League i Halmstad med 35-26 (15-8) inför blott 1045 åskådare i en match där speakern kände sig tvungen att be åskådare att flytta till andra sidan för att det skulle se ut att vara mer publik eftersom matchen sändes på tv.
Drott har nu tagit en poäng på fem matcher i Champions League.
Det här håller inte.
Vi måste ta efter norrmännen och låt mig återkomma till varför lite längre ner.
Drott skrällde i SM-slutspelet fjol, tog sig hela vägen till final där de råkade (jo, jag tror fortfarande att det var en olyckshändelse) skjuta favoriten Kristianstads målvakt i huvudet tidigt i matchen och kunde sedan vinna i slutsekunden.
Värdiga mästare? Absolut!
Värdiga svenska representanter i Champions League? Absolut inte!
Efter SM-guldet stod det klart för alla vilka ekonomiska problem Drott brottas med och en CL-satsning uteblev.
Det har jag full respekt för. Klubben ska naturligtvis inte riskera hela sin existens för en höst i ett CL-gruppspel.
Drott har i höst ställt upp med ett sämre lag, och framför allt en tunnare trupp, än i fjol. Det dubbla matchandet sliter dessutom hårt på de få spelarna och skadorna är många. Man ligger just nu tia i elitserien och risken är stor att man till och med missar slutspelet.
Varken klubben, laget eller publiken var mogen för att spela CL i höst.
Med vårt ”en-finalssystem” är risken att det händer igen ganska stor och med svaga resultat i Champions League kan vägen till dess gruppspel bli ännu längre framöver för de svenska lagen.
Därför är det dags att vi tar efter Norge.
Där går nämligen Champions League-platsen till det lag som vinner grundserien.
Det borde den göra här också.
Då får vi det lag och den klubb (men kanske inte den publik) som är bäst rustad för att klara av ett gruppspel i Champions League.
På köpet får vi en grundserie som blir betydelsefull och, förhoppningsvis, spännande också i toppen i stället för den transportsträcka den är för en del lag nu.
Men till skillnad från i Norge ska fortfarande SM-finalens vinnare tituleras svenska mästare.
Nackdelen med det här? Att det kan bli svårt för en klubb att nå CL två år i rad då CL-representanten spelar minst tio fler tuffa matcher än värsta konkurrenterna under grundserien.
Men inget gott som för något ont med sig.
Ge det en chans i alla fall.

***

Lite kul på slutet här:

Glenn Göransson, ena halvan av Bolltroll & Banke, tog åt sig av Axnérs kritik och svarade på twitter:

Säger som Clintan: Åsikter är som rövhål, det är något som alla har..

Kul! Men Axner blev inte svaret skyldigt:

Då har jag fler än ett.