Satt mitt i en lång och intressant intervju med en av våra största handbollsprofiler vid lunchtid när mobilen började vibrera i fickan.

Klingvall avgår.

Det tog därför sin lilla tid, med dagens medievärld mått mätt, innan jag kunde prångla ut något i textväg. Först en text med Johanna Ahlm, som var först att ta bladet från munnen. Och sedan fick jag tag i Isabelle Gulldén som ärligt medgav att hon hade vägrat spela i landslaget mer under Klingvall. Ni läser den texten här.

Och så fick jag till slut ihop en tyckare också i ämnet.

Den är på väg ut på en sajt nära dig, men ni bloggläsare får den här först förstås:

Spelarna avsatte Torbjörn Klingvall.
Men Klingvall var fel från början.
Den grova felrekryteringen får Stefan Lövgren ta på sig och på allvar fundera kring sin krishantering.

Missnöjet med Torbjörn Klingvall har pyrt länge.
Kritiken har också framförts gång på gång – till Klingvall, general managern Stefan Lövgren och förbundet – i möten och de utvärderingar man gör efter i princip varje samling.
Utan att få gehör.
Jag har pratat med flera av spelarna i dag. Till slut hade man bara två sista, drastiska utvägar att ta till för att få Lövgren & Co att lyssna och agera: gå till media och hota med spelarstrejk.
Då har det gått ganska långt, kan man lugnt konstatera.
För två veckor sedan, i samband med sista landskampen under samlingen, kunde TV4 avslöja den ohållbara situationen och att flera spelare hotade strejka från landslaget om Klingvall satt kvar.
I dag avgick han.
Det råder alltså ingen tvekan om att det var spelarna som avsatte Klingvall.
Johanna Ahlm och Isabelle Gulldén tar nu bladet från munnen. Det är viktigt för annars hade bilden av damlandslaget i handboll blivit att det är en anonym mobb som tvingar bort personer som inte passar dem.
Andra spelare jag pratat med väljer att fortsätta vara anonyma.
Det är lätt att så här i efterhand påstå att man såg spelarnas signaler tidigt. Jag ska inte säga att jag gjorde det heller. Men redan från början har spelarna känts avvaktande till Klingvall. Det var ingen som omfamnade honom och hans idéer precis, som snackade om en nytändning. Det är visserligen inte så konstigt då de dels, i princip, inte ens visste vem han var och dels för att de under många år tydligt präglats av två starka ledare som Per Johansson och Ulf Schefvert.
Jag har själv upplevt det på min egen arbetsplats – det är aldrig lätt att komma in och ersätta en stark ledare som under lång tid fått prägla en organisation så hårt.
Då får man ha tålamod och ge det tid. Det kände jag själv i min roll i bevakningen av handbollslandslaget eftersom Klingvall var en ny bekantskap även för mig.
En av spelarna jag pratat med menar att om Klingvall bara hade ändrat sig hade det inte gått så här långt.
Men jag är på sätt och vis glad att inte Klingvall gjorde så mycket våld på sin egen handbollsfilosofi, ledarstil… ja, sin person för att kunna fortsätta som förbundskapten. I stället gör han helt rätt som avgår när kritiken blev så djupgående; enligt de spelare jag pratat med handlade det lika mycket om handbollsfilosofi som ledarskap.
Det står nu klart att Klingvall var en felrekrytering av stora mått från början, vilket flera spelare intygar, däribland Gulldén.
Och den felrekryteringen får Stefan Lövgren ta på sig.
Det har funnits få anledningar att kritisera Lövgren under hans tid som general manager i landslaget. Resultaten har visserligen gått upp och ner, inte minst i herrlandslaget, men då har det handlat om de sportsliga prestationerna och dem ska i första hand spelarna och i andra hand förbundskaptenerna ha kritik respektive kredd för. Lövgren ärvde Per Johansson och Staffan Olsson/Ola Lindgren när han tillträdde. Han, och förbundet, valde sedan att förlänga med Olsson/Lindgren och det känns fortfarande helt rätt.
Men rekryteringen av Klingvall var alltså en grov missräkning och man kan ju undra varför valet föll på honom när det fanns tunga namn som, förutsätter jag, var tillgängliga: till exempel Magnus Frisk och Rustan Lundbäck.
Sedan kan man ju verkligen ifrågasätta Lövgren i hans hantering av den interna spelarkritiken. Det gick alltså så långt att spelarna till slut läckte till media och hotade med strejk för att få gehör.
Då tog det i och för sig en jäkla fart hos general managern.
Nu tar Thomas Sivertsson över. Visserligen är det tills vidare bara, men att spelarna välkomnar denna lösning visar ju bara hur lite Sivertsson hade att säga till om under Klingvall då den massiva kritiken mot ledarskapet och handbollsfilosofin tydligen inte alls riktas mot honom.
Och det var ju just Sivertsson som flera av spelarna ville ha från början.
– Det är många som sagt att det skulle vara jätteroligt om han tog över. Han är den bästa coachen jag haft, sa till exempel Ulrika Ågren förra hösten när rekryteringen av Johanssons efterträdare pågick.
Det blir intressant att se vem som får uppdraget permanent så småningom.
Sivertsson?
Eller Frisk?
Eller kanske ska man göra som tre av fyra VM-semifinallag och plocka in en dansk?