Det har varit mycket kritik mot domarna i årets EM.

Pratade med domarbasen Mikael Claesson häromdagen när redaktionen ville ha lite av ett konsumentjournalisitik-knäck på handbollen. Detta är mer riktat till tv-tittarna som bara zappar över till handboll när det är mästerskap (och de är ju rätt många) än ni som läser frekvent här.

Här har ni det knäcket, där vi försöker svara på regelfrågor som vi misstänker är rätt vanliga hemma i tv-sofforna.

Men tillbaka till Claesson. Han var på ett domarseminarium här i Danmark efter det inledande gruppspelet och visst fanns det också intern kritik om domarna.

– Det finns en springande punkt: man blåser straff alldeles för ofta och det kan jag skriva under på, säger Claesson.
Varför?
– Det har nog med den minikursen man hade med alla domare före EM där man tryckte hårt på att de skulle blåsa straff oftare.

Claesson ger i artikeln också sin förklaring till varför vi inte har något svenskt domarpar i EM och vilket par han tycker är världens bästa.

***

Polen i kväll och vi kan se det som en ren åttondelsfinal. Den som vinner den får spela en ”kvartsfinal” mot Frankrike (för Sveriges del) eller Kroatien (för Polens del).

Så här såg det ut i tidningen:

Det blev ett knäck om Lukas Karlsson och hans ”Lucky Luke-skott” och till det ett maffigt tillägg där jag – efter att tagit lite hjälp av bland andra Magnus Wislander och Tobias Karlsson (men det är mitt urval så ingen skugga ska falla på dem om något inte är klockrent) – listar alla svenska EM-spelarnas ”specialvapen”.

Artikeln om Lukas hittar ni här och nedan har ni tillägget:

Mattias Andersson: Distansskotten.
Mästare på att samarbeta med uteförsvaret och därmed få skotten utifrån dit han vill.

Johan Sjöstrand: Dämpningarna.
Mycket skicklig på dämpa ner skotten nära sig och inte släppa returer.

Jonas Källman: Teleskoparmen.
Kroppslängden (200 cm) och den långa armen ger honom egna/extra vinklar i kantskottet.

Fredrik Petersen: Kontringssnabbheten.
Blixtsnabb på kontringar. Dessutom en riktig tekniker.

Kim Ekdahl Du Rietz: Genombrotten.
Framför allt de extremt breda sidledsförflyttningarna gör honom nästan ostoppbar i genombrotten.

Jonas Larholm: Tempoväxlingarna.
Laborerar hela tiden med olika tempon och avstånd till försvaret.

Lukas Karlsson: Lucky Luke-skottet
Det blixtsnabba, stenhårda skottet från golvet, helst med ”basebollkastet”.

Patrik Fahlgren: Kullager-följt-av-linjeinspelet
Först en kullagerfint på den ena mittförsvararen och sedan, när den andre mittförsvararen packar in för att hjälpa till, kommer inspelet till linjen.

Johan Jakobsson: Hänga-ut-skottet
Utnyttjar sin extrema spänst och skott mest och bäst när han ”hänger ut” försvararen och väntar in målvaktens rörelse innan han skjuter.

Magnus Persson: Roganovic-finten
Fintar underarmsskott med sin vänsterarm och snurrar sedan blixtsnabbt med ryggen mot försvararen och tar sig runt på andra sidan om honom. H43:s Zoran Roganovic är en mästare på finten.

Niclas Ekberg: Repertoaren
Har en väldigt bred avslutsrepertoar från kanten. Hela paletten.

Mattias Zachrisson: Spelblicken
Har alltid en känsla var bollen ska komma tack vare sin blick för spelet. Till detta en stor bollkänsla.

Andreas Nilsson: Explosiva vridmomentet
Extremt explosiv när han vrider runt.

Jesper Nielsen: Växelrensningarna
Väldigt skicklig på att läsa av och sedan rensa bort motståndarnas växlar. Blir väldigt sällan bortväxlad.

Magnus Jernemyr: Brottargreppet
Kopplar grepp om motståndaren och drar ner honom samtidigt som han själv slänger sig ner på rygg. Ger nästan aldrig utvisning.

Tobias Karlsson: Skottblocket
Mästare på att blocka skott, mycket tack vare sin spelförståelse.

***

Blev också en artikel om Mattias Andersson. Den polske förbundskaptenen Michael Biegler spelade faktiskt en viktig roll i Anderssons utveckling under en period. Ni läser om det här.

***

Och så tyckaren inför Polen-matchen:

ÅRHUS. De har skickat in oss i mästerskapsmörkret, stoppat oss från Peking-OS och legat bakom alla kollapsers moder i svensk handboll.
Men vi har också fått ett stort målvaktsgenombrott, vänt ett hemma-VM och, trots allt, haft ganska lätt mot polackerna.
I kväll spelar vi EM-åttondelsfinal mot dem.

Spelsystemet må vara raffinerat i handbollsmästerskap och vi har ägnat många kvällar i städer som Espinho, Velenje, Innsbruck och Nis åt att räkna på olika scenarion.
Men i Århus har det för svensk del blivit enklare än någonsin: Sverige måste vinna mot Polen i kväll och Frankrike i morgon för att nå en EM-semifinal. Jo, det finns kanske nån skev räddningsplanka längst ner i brädhögen (typ att Kroatien och Frankrike rasar samman helt, men det händer inte).
Därför kan vi se det som rena knockout-omgångar nu: åttondelsfinal mot Polen i kväll och kvartsfinal mot Frankrike i morgon. På 24 timmar avgörs Sveriges EM-öde.
Som jag nämnde i går kan vi få ett intressant läge i morgon där Frankrike slutar gruppetta trots att de ”ger oss” en uddamålsseger.
Men då måste först Polen besegras i kväll så vi tar en sak i taget.
Jag är rätt övertygad om att Sverige vinner i kväll.
Och jag är helt övertygad om att det kommer att bli en speciell match, kanske till och med historisk av någon anledning, för det blir det nästan alltid mot Polen.
De gav oss ”polacken”, en kombination, på 1970-talet och tog ett par brons 1976-82. Sedan försvann de helt från den stora scenen och vi spelade knappt mot dem under hela Bengan Boys-epoken.
Sedan började vi prenumerera på avgörande matcher mot dem.
I EM-kvalet i Olsztyn i juni 2005 skickade Polen oss rakt in i mästerskapsmörkret då Sverige för första gången missade ett EM eller VM. Vi missade också VM 2007 när polackerna tog silver.
Sommaren 2008, nere i Wroclaw, tog Polen och Island de två biljetterna till Peking-OS på vår bekostnad.
Men bara några månader senare fick Johan Sjöstrand sitt stora genombrott med EM-kvalsegern i Lund mot just polackerna.
I EM 2010 var de med och såg till att Sverige missade att gå vidare från ett gruppspel för första gången sedan 1970-talet och slutade näst sist.
2011 vände Sverige, direkt efter fiaskot mot Argentina, hela sitt hemma-VM med segern mot Polen i sista gruppspelsmatchen.
I EM ett år senare låg Polen bakom alla kollapsers moder i svensk handboll: raset i Belgrad från 20-9 i paus till 29-29.
Förra våren säkrade Sverige i praktiken platsen till detta EM med den klara segern mot Polen i Malmö. Men det var också matchen där Kim Andersson definitivt pajade axeln och därför inte är med här.
Ja, ni läser själva – inte en match mot Polen utan att något avgörande händer.
Det avgörande som händer i kväll hoppas och tror jag stannar vid att Sverige vinner och får sin EM-kvartsfinal i morgon mot Frankrike.
För även om Sverige som synes gått på några tunga nitar genom åren har man faktiskt haft ganska lätt för det spel i sig som polackerna står för: rakt, tungt, stationärt och mycket skytte; ett spel som många menar haft sitt bästföre-datum och till vilket det saknas alternativ och överraskningsmoment (undantaget den där punktmarkeringen på Kim Andersson i EM 2012).
Efter att Ola Lindgren, trots detta, i går efter träningen haussat upp polackerna som vore de världsmästare (nåja) frågade jag till slut honom om de inte har någon svaghet.
Jodå.
– Spelarna i deras mittblock kan bli lite heta, opolerade och flyga ut långt. Då kan vi hitta ytorna bakom.
Rörligt anfallsspel, högt passningstempo – och kanske ett och annat Lucky Luke-skott från Lukas Karlsson ska locka ut polackerna.
Då är det upplagt för Andreas Nilsson Show.

***

Fick i går kansliet på svenska handbollförbundet att just före stängningsdags rota fram det gamla matchprotokollet från det ödesdigra EM-kvalet 2005. Fem av polackerna är fortfarande kvar medan det bara är två från Sverige – Jernemyr och Larholm.

Tror inte vi sätter punkt för den här polska generationen om vi vinner i kväll. Polen arrangerar nämligen nästa EM, 2016, och det lär nog vara den tänkta slutpunkten för Bielecki-generationen.