…eller rättare sagt ett mejl från en handbollsspelare i de lägre divisionerna när jag var på semester.

Jag tycker att ni ska läsa det allihop därute.

Kanske kan det få någon/några/många därute i handbolls-Sverige, ja hela idrotts-Sverige, att tänka till lite över vad man säger till varandra, hur man agerar mot sina lagkompis (eller motståndare för den delen) och vilka attityder man sprider. Jag har, i samråd med mejlskrivaren, kommit överens om att anonymisera städer, lag och division. För det handlar inte om att peka ut någon enskild spelare eller något lag utan att var och en som läser det tänker till lite.

Hej Johan.

Jag tänkte berätta en historia för dig, en verklig sådan, om handbollens baksidor. De sidor man inte talar om. 

Den 9/2 blev jag upphämtad av en lagkamrat för att åka från stad A till stad B och spela match i division 4. Ingen stormatch direkt och vi var ganska säkra på seger på vägen upp. Personligen hade jag en känsla av övermod, något vi visat på flertalet gånger tidigare. Jag hade också en ilska inom mig. Jag kan inte komma ihåg varför, om det var dagen efter att jag bråkat med tjejen eller liknande.

I omklädningsrummet var stämningen som vanligt, man pratade om att ”krossa bögar” och visa ”bönderna” vilka som är bäst. Är det schysst? Nej. Mer till det senare.

Vi spelade matchen, vi fick stryk. 25-15. Jag gjorde själv ett mål. Långt ifrån det bästa jag presterat offensivt, men defensivt klarade jag av det riktigt bra. Offensiven fallerade då våran, enligt kanske hela föreningen, bäste spelare, som av någon anledning har någon typ av legendstatus, blivit punktad från matchminut 15 drygt.

Efter matchen fick jag priset som matchen lirare och en bukett med blommor. Självklart tackar jag för det, sen om jag var förtjänt av den eller inte är upp till andra att avgöra. Något som däremot gjorde mig förbannad var att ingen i laget kunde gratta mig, utan alla ansåg att jag var för dålig och inte förtjänade det. Jag fick snarare skit för att jag fick det.

När vi kom hem åkte vi ner till hallen för att se slutet av damernas match och prata lite med tränaren som inte varit med på matchen. Inte ens han kunde gratta mig utan sa bara ”hur dåliga var de andra om du fick det priset?”. Man tackar.

Under veckan som kom tränade inte jag på grund av jobb. Och helgens match var jag tvungen att hoppa över eftersom jag inte mådde bra. Samma dag bestämde jag mig för att attityden och respekten man har för varandra i laget är för jävla dålig. Att sitta i omklädningsrummet och prata om att ”krossa bögar”, är det schysst? Kanske är killen som inget säger bög. Är det fel? Nej. Så jag bestämde mig för att ställa mig upp och säga nåt. Jag planerade för att få till det exakt. En dag efter jobbet åkte jag till Stadium och köpte ett par vita tröjor, jag lånade ett gäng av farsans spritpennor och skrev på tröjorna.

På fredagen, bara ett par dagar innan sista matchen för säsongen skulle spelas, lades laget upp på vår facebookgrupp. Snabbt var ett par lagkamrater igång med snack om hur de skulle krossa motståndet tillsammans, bara de två. Jag påminde de om att laget består av fler spelare och att vi faktiskt inte vunnit mot motståndet på 3 matcher. Vi hade alltså 3 raka utan vinst. Jag påpekade också vilken typ av respekt vi har emot varandra, eftersom det är okej för somliga att säga saker som kan verka nedtryckande, men inte för andra. Jag menade på att man måste vara konsekvent, precis som man måste vara i laguttagningar, eftersom man gått ut och sagt att man ska gå efter principen ”de som tränar spelar”. Det hela eskalerade och slutade med att ”legenden”, hans lillebror och ytterligare en spelare vägrade spela matchen. I min mening borde inte jag varit uttagen till matchen, eftersom jag själv gjort max fem träningar efter nyår.

Matchdag. Jag tog med matchkläderna, skor och min hemmaskriva tröja och åkte ner till hallen för att först döma en match. En dryg kvart in i matchen blev jag själv punktad, och så antar jag att min egen karriär som spelare slutar, 19 år gammal och punktad största delarna av matchen.

Vi låg tidigt under, men lyckades kämpa oss ikapp och satte 22-22 i sista minuten, vilket vi, med ett bra försvar lyckades hålla de sista 30 sekunderna och fick med oss lika. Besvikelse, ja. När slutsignalen gått gick jag fram till min egen lillebror, sa nåt i stil med ”bra jobbat” och som vanligt tog vi av oss våra matchtröjor. Jag hade min vita, som jag på bröstet skrivit ”jag låg med en kille” och på ryggen ”problem? Tack”. Det blev knäpptyst. Ingen, utom en lagkamrat som upphetsat pekade på mig och försökte få läkarens uppmärksamhet, reagerade. Jag tror ingen kunde säga nåt vettigt. Efter matchen, i omklädningsrummet, kunde ingen knappt titta på mig. Jag tror att alla blev överraskade, inte av att jag nu skulle vara bög, utan för att jag gick ut och sa det på det sättet.

Så här i efterhand, en dryg månad senare, ångrar jag det inte. Jag saknar att träna och spela handboll men jag ångrar inte att jag tog på mig tröjan. Jag har inte återvänt till en träning, men jag har befunnit mig på läktaren för att se matcher. Senast igår. Ingen som såg händelsen vill längre hälsa. Och jag som så ofta dömde får se relativt usla ungdomar döma matcher som man lika gärna, och som man brukade, ringa mig för att döma. Förra helgen fick jag se en äldre man döma matchen, en man som har en högre ersättning, eftersom han har längre att resa. 

Ur min vinkel är jag idag utfryst och hatad. Ingen vill titta, ingen vill hälsa, ingen vill prata. Så vitt jag minns är det enligt svensk lag straffbart att frysa ut någon på grund av deras sexuella läggning.

Jag må inte ha gjort alla rätt, men jag anser att jag gjorde rätt att ställa mig upp emot attityden och den dåliga respekten. Jag har inget att be om ursäkt för. Verkligen inte för det faktum att jag låg med en kille.

***

Jag förstår att det finns invändningar mot lönelistorna vi publicerade i tidningen i går och som fortfarande finns inlåst på nätet.

Ser också att några på twitter undrar vad det finns för intresse att veta vad folk/handbollsspelare tjänar. Men då kan jag berätta att det intresset är stort. Pratade med en av mina chefer i dag och han berättade att lönelistorna sålde många, överraskande många, plusabonnemang (ja, Aftonbladet är en kommersiell produkt). Läsare är alltså intresserade av betala för att veta vad folk får betalt.

***

Jag nämnde det på twitter i går, men alla är ju inte där så jag vill utrycka det här också: jag är den förste att tillstå att Guifs starka serieseger kommit bort i mina texter efter den sista omgången. Men det blir bot och bättring! (Dock fick de en del kredd i podden, även om Kent-Harry inte tror att de går hela vägen.)

***

Kristianstad slutade grundserien på 4941 i publiksnitt. Med det hade man blivit sjua i Bundesligas publikliga, tia i fotbollsallsvenskan och tvåa i Superettan.

SVT har för femte året gjort sin stora publikundersökning. Den visar att handbollen passerat bandyn denna säsong och ökat snittet med nästan 10 procent. Ni hittar artikeln här och all statistik här.

***

Peter Gentzel, chef för Svensk elithandboll, är vår nästa gäst i podden. Inspelning i början av nästa vecka. Vilka ämnen ska vi ta upp med en av de mäktigaste i svensk handboll? Vad vill ni fråga honom?

Hör av er antingen till johan.flinck@aftonbladet.se eller i kommentatorsfältet nedan.

***

I Kristianstadsbladets blogg hittar ni alla tider för första, andra och tredje kvartsfinalerna. Dessutom med domarna i de två första.