I går meddelades det från vårt västra grannland att den norske kantsnidaren Håvard Tvedten tackar för sig i landslaget.
Min omedelbara tanke var: ”I Norge kan de i alla fall ge definitiva besked till skillnad från allt velande och alla time-outer här hemma”.

Mindre än 24 timmar senare plingar det till i mejlboxen. Jag ser på avsändaren att det är från svenska handbollförbundet, läser i ämnesraden att det är ett pressmeddelande och hinner tänka: ”EM-kvaltruppen!? Redan? Den skulle ju komma ’senast fredag’, som det hetat” och blir glatt överraskad.
Ögonblicket senare, när jag öppnar mejlet, förvandlas den glada överraskningen till en jävla käftsmäll: ”Kim Ekdahl du Rietz har bestämt sig för att sluta i landslaget”.
Jag får, för första gången under de tolv år som jag följt det här landslaget på mycket nära håll, det där definitiva beskedet om ett nej tack till landslaget, i varje fall från en spelare som inte är inne i det absoluta slutskedet av karriären.

Jag önskar – förstås – att jag aldrig skulle få ett sådant där definitivt besked från en svensk landslagsspelare, hur trött jag än varit på alla tillfälliga nej tack till kvalmatcher, träningsturneringar och till och med mästerskap.
Och framför allt hade jag inte velat ha det från en Kim Ekdahl Du Rietz.
Det här är inte bara en käftsmäll för undertecknad förstås, utan också för förbundskaptenerna (även om de känt till planerna i en månad och försökt övertala honom), landslaget, förbundet… ja svensk handboll i stort. För är det någon som inte skulle ”få” lämna ett sådant definitivt besked så var det Kim EDR – 25-åringen som tillsammans med Kim Andersson varit vårt främsta anfallsvapen de senaste tre-fyra åren, bohemen från Lund som är ensam svensk på högsta nivån på vänsternio.
Kanske man skulle sett det komma efter alla hans nej tack till landslaget efter OS-silvret för mer än två år sedan och han är som bekant skadeförföljd – Kim Andersson brukade ju kalla honom ”Mr Glass”.
Men killen är för fasen bara 25 år gammal.
Håvard Tvedten är i alla fall 36 år och debuterade i landslaget redan 2000.

Jag slog Ola Lindgren en signal direkt. Även om han var tämligen diplomatisk för att vara Ola Lindgren så är det befriande att förbundskaptenen inte bara drar ännu en vända om den alldeles för stora belastningen som finns på spelarna i toppklubbarna i dag, framför allt i Bundesliga, och som jag skrivit om så många gånger. Senast i juni i år då landslagets kapten Tobias Karlsson, inför sin 82:a match under säsongen, konstaterade:
– På ett par års sikt är det omöjligt att fortsätta med det här upplägget – för allas bästa.
Nu sitter i och för sig Lindgren på dubbla stolar då han också är klubblagstränare, om inte längre för ett topplag i Bundesliga så i alla fall för Sveriges, på många sätt, största klubb. Och därmed kanske han per automatik inte kan skylla allt på spelarnas belastning i klubblaget.

Men jag tycker Lindgren ändå prickar rätt när han pekar på den bristande stoltheten att spela i Blågult som han upplevt under hela sin tid som förbundskapten. Från Marcus Ahlm till Jonas Källman, Kim Andersson, Jonas Larholm, Kim Ekdahl Du Rietz och Johan Sjöstrand nu i somras. Vi har också förra sommarens U21-nobb av Jim Gottfridsson. Jag har säkert glömt någon och det finns säkert diverse giltiga försvar i de enskilda fallen vid olika tidpunkter och nästan alla de nämnda spelarna har spelat i toppklubbar med största möjliga belastning. Men det är som Lindgren säger, någonstans har äran och stoltheten att spela i ett landslag försvunnit på vägen.

Jag frågar honom om han och Staffan Olsson själva kan ha en del i den här utvecklingen då flera av spelarna ovan har fått komma och gå i landslaget; om det här ”daltandet” kan ha påverkat attityden till landslaget i stort.
Lindgren menar att man inte har haft den bredden eller konkurrenssituationen på flertalet positioner att man kunnat köra den stenhårda linjen mot spelare som velat stå över en turnering eller ett kvalspel utan att ”kvaliteten hade missgynnats”, som han uttrycker det.
Nu har i stället Kim EDR valt den stenhårda linjen och sagt nej för all framtid till landslaget – på en position där han står i en klass för sig och kvaliteten verkligen missgynnas.

Lindgren pratar om en ny generation och han nämner Stenmalm, Östlund, Lönn och Lönn, Freiman, Olsson och Stenbäcken.
Men i playoff-spelet till VM i juni valde man att mest köra med mittnian Jim Gottfridsson i stället vilket trots allt säger en del om glappet mellan Ekdahl Du Rietz och övriga, renodlade vänsternior i Sverige.
Nu är Gottfridsson skadad igen inför EM-kvalet kommande månadsskifte, vilket i sig inte är någon fara för resultatet då man möter Lettland. Men samlingen är den enda innan VM-truppen tas ut strax före jul och det är förstås mindre bra i den hör situationen.

Vilka jag vill se som vänsternior i VM-truppen? Jag ber att få återkomma i frågan.

Oavsett vilka kan vi konstatera att det kommer att bli bra mycket tuffare nu att ta den eftertraktade OS-kvalplatsen i VM. Även om jag tror att Kim Andersson står där i landslagströjan igen.