Balkans bollunder rullar vidare.

Allt (ja, eller ”allt” och ”allt” i så fall får det bli en bok) ska redovisas i Sportbladet så småningom men jag kan bjuda på lite här i bloggen som jag vet inte kommer med i artikelserien längre fram då det är på en rätt handbollsnördig nivå.

Som jag nämnde i podden så skulle jag träffa Lino Cervar dagen därpå och det gjorde jag alltså i Skopje i tisdags innan jag lämnade Makedonien.

Han har ju det rätt tufft nu, Lino, med spelarmyteriet i Metalurg. Han och laget hade dessutom kommit tillbaka till Skopje från CL-spel i Spanien klockan fyra på morgonen och han klagade på en förkylning.

Men klockan 10 på morgonen satt han där i en hotellobby nära sin lägenhet, propert klädd i kavaj, väst och skjorta.

– Hade du inte hållit på och tjatat så mycket så hade jag inte ställt upp. Men när någon brinner så mycket för det här så var det ändå givet, sade han och det var ju snällt.

Men därefter var det inte alltid så lätt att hänga med Cervar i hans långa, smått filosofiska, utläggningar dessutom tolkades allting till engelska av en av kvinnorna från kontoret.

Jag inleder varje intervju i projektet med huvudfrågan: ”Varför är ni på Balkan så bra i bollsporter”?

Så också denna gång och Cervar svarade:

– Jag köpte en bok en gång, jag tror det var 1998, i en bokhandel i Italien som handlade just om detta.

Kanon, tänkte jag. Då kommer han ösa ur den nu och jag får en massa bra svar.

Men det slutade med att han bara refererade till Sasha Danilovic (basketlegendar) som hade någon obegriplig metafor kring de första rödljusen i Belgrad och att det gällde att springa när det var rött.

Så där fortsatte det till stora delar.

Ett svar om handbollstränare slutade i en harang om hur Göran Persson visade mod som svensk statsminister 1996. På min fråga om varför de har blivit så bra i bollsporter slutade utläggningen med ett brev han fått av en gammal jugoslavisk gångare som vann 50 kilometer i OS 1964 efter OS-guldet 2004. Då plockade han fram sin lilla ”bibel”, som han själv kallade den, där han hade skrivit ner lite olika visdomsord och annat smått och gått och läste ett par rader ur det där brevet.

Men lite konkretare blev herr Cervar, som alltså ledde kroatiska landslaget 2002-10, när han kom in på hur han gjorde Kroatien till en toppnation igen.

– Det var handbollens ”Miracle of Ice”, något för Guinness rekordbok. Jag tycker det är mycket synd att det inte gjorts en film om detta, hur vi gick från att vara sist i EM 2002 till VM-guld ett år senare och sedan OS-guld året därpå, sa han stolt.

Det är lätt att glömma att Kroatien alltså slutade som jumbo, 16:e plats, i EM i Sverige 2002 och att man bara ett år senare blev världsmästare. Cervar tog över efter fiaskot i EM. Han aldrig varit någon stor spelare själv och meriterna som tränare sträckte sig till att ha fört Umag från division fem till den jugoslaviska högstaligan, som på 1980-talet förmodligen var världens bästa i och för sig, och 1997 tagit Italien till deras enda VM.

Hur bar ni er åt då?

– Jag hade inga medaljer eller nåt sånt bakom mig och jag minns när jag skulle hålla mitt första tal för spelarna och hade det nerskrivet framför mig. Men jag rev papperen och bad dem ”Följ mig!”. Det var ”to be or not to be”.

– Jag kom från provinsen, men det gjorde alla de här spelarna också. Inte en enda var från Zagreb!

Vad nu det sistnämnda hade med saken att göra egentligen.

Men vad förändrade du?

– Vid ett annat möte lite senare satt vi i ett helt nersläckt rum och jag visade spelarna en film på 25 minuter med olika klipp på försvarsarbete: Sveriges 6-0, Jugoslaviens 3-2-1, Frankrikes 5-1. Jag visade när de här försvaren var som bäst men också ibland när det fungerade sämre. Jag sa att man kan sammanfatta försvarsspel med tre ord: djup, bredd och densitet (täthet) och bad spelarna att var och en fundera en stund på vilket som är det viktigaste.

– Då räckte Petar Metlicic upp handen och sa ”densitet”.

Rätt svar, enligt Cervar.

– Du vinner handbollsmatcherna i försvaret och förlorar dem i anfalllet.

Det var ju rätt fiffigt formulerat och bara att hålla med.

 

– Gud har gett oss (Kroatien, men egentligen alla Balkanlagen, min anm) 3-2-1-försvaret på samma sätt som Brasilien fått fotbollen, Pakistan landhockeyn, Kina bordtennisen och Indonesien badminton. Men vi hade glömt bort det, slutat med 3-2-1, slutat utveckla det, sa Cervar.

Cervar var också stolt över hur han fick spelarna att själva inse att de skulle Danmark i VM 2003 med deras egen medicin: kontringshandboll.

Var matchen mot Danmark nyckeln i förvandlingen?

– Nej, det var förlusten mot Argentina i premiären. Jag ringde hem till min dotter efteråt och undrade hur reaktionerna var hemma i Kroatien. ”Du kommer att bli korsfäst”, svarade hon.

– Sen satt jag i matsalen och tittade hur spelarna betedde sig, om de tittade ner när de kom in till de andra lagen eller om de hade fast blick rakt fram. De vek inte ner blicken och då visste jag att det fanns något här.

Cervar fick också in två hyllningar till svenska spelare.

– 2006 var jag ledare för ett världslag som mötte Egypten. Stefan Lövgren kom sent till matchen men jag sa till honom ”du är kapten” och sedan styrde han upp hela laget och allting. Vilken kapten!

När vi pratade om starka karaktärer – och Kroatien (trodde jag) – så nämnde han ett enda namn:

– Tobias Karlsson i Flensburg.

***

När jag lämnat Cervar åt sitt öde i Skopje och en hel trupp som vänt sig mot honom körde jag direkt till en annan av Balkans största handbollstränare genom tiderna: Zoran ”Tuta” Zivkovic. OS-guld som målvakt 1972 och sedan OS-guld 1984 som ledare (Pokrajac står som förbundskapten men ”Tuta” var med där också) samt VM-guld 1986 som förbundskapten. Han förde också Egypten till VM-semi 2001. På klubblagsnivå vann han CL med Metaloplastika på 1980-talet.

Träffade honom och hans son Miroslav (som tolkade) över en middag i ”Tutas” hemstad Nis. Detta Nis förresten. Trodde inte jag skulle komma tillbaka hit så snabbt efter de två mästerskapen med Sverige här 2012 men det gjorde jag. Det regnade konstant de timmarna jag var där i denna rätt ocharmiga industristad mitt i Serbien.

Mer om det mötet senare någon gång.

Men jag passade på att fråga Zivkovic om vem han tycker är världens bästa spelare genom tiderna.

– Wislander, svarade han direkt.

Säger du det bara för att jag är svensk?

– Nej, nej. Men jag måste nämna Karabatic också som 2000-talets bäste.

***

När jag sedan hoppade in i bilen för att köra vidare till Belgrad på kvällen plingade det till i telefonen. Ett sms från Ola Lindgren:

Hörde på din podd att du ska träffa Zivkovic! Hälsa honom! Han är en stor förebild.

Till protokollet ska föras att jag förmedlade hälsingen till Zivkovic på sms lite senare.

***

Nu har jag haft två heldagar i Belgrad med nya långintervjuer, dock inte handboll utan i stället:

Zarko Varajic, basket: EuroLeague-mästare (basketens Champions League) 1979 då han slog poängrekordet i en final som fortfarande står sig – 45 poäng. Han har sedan jobbat bland annat som förbundskoordinator för ungdomsbasketen i Serbien och styrde upp allting 2001-07.

Bogdan Obradovic, tennis: DC-kapten för Serbien med bland annat ett guld 2010. En av Novak Djokovics tränare när denne var 13-18 år. Driver nu en egen akademi i Belgrad och säger sig ha receptet för hur Sverige ska komma ur sitt tennismörker och få fram en ny världsstjärna. Det receptet kommer längre fram.

Mladjan Silobad, basket: EuroLeague-mästare med Partizan 1992 och senaste åren klubbdirektör i storklubben och talangfabriken som fostrat flest NBA-spelare av alla klubbar i Europa.

Vladimir Vujasinovic, vattenpolo: En av världens bästa spelare genom tiderna med 12 medaljer i OS, VM och EM. Nu huvudtränare i Partizan, som liksom i basketen sprutar ut talanger över Europa.

Vladimir Grbic, volleyboll: En av världens absolut bästa genom tiderna han också, tillsammans med sin bror Nikola. OS-guld, EM-guld, VM-silver och en hög medaljer till. Nu doktor i volleyboll och vicepresident i förbundet (43 år gammal) med ett jäkla brinn för sin sport och bra koll på de andra stora bollsporterna på Balkan. Otroligt nyttig i mitt projekt och de frågorna jag har där.

I morgon blir det besök på Partizan Belgrads fotbollsakademi som rankas som en av de bästa i världen faktiskt. Bara Ajax har fostrat fler spelare till de största ligorna i Europa. Nåt bra gör de nog där.

Ja, ni hör att det blivit mycket Partizan men det är faktiskt bara en tillfällighet och intervjupersonerna har kontaktats helt oberoende av varandra. Dessutom snackar vi inte mycket Partizan och klubbar i intervjuerna.

Efter att träffat en Serbiens främste tennisjournalist i morgon tar jag sedan hyrbilen och drar vidare till Banja Luka där gamle Skövdespelaren Milan Torbica har styrt upp hela mitt besök när jag ska fördjupa mig i denna klubb och stad som fostrat så många fantastiska handbollsspelare.

Skrävlar jag nu om alla jag träffar? Ja, kanske det. Men försöker egentligen bara bygga upp intresset för projektet och visa att det inte bara är namnkunniga handbollsprofiler jag träffar eller att jag åkt hit för att få några inhemska journalister att säga några bra ”quotes”.

***

Läser att Alingsås besegrade Besiktas hemma. Då lever hoppet i alla fall. Och Cervars Metalurg är numera enda laget i CL på noll poäng.

***

Hur förklaras Sävehof-herrarnas ras? Förlorat fem av de sex senaste, va? Senast mot ett reservbetonat Malmö.

***

Kent-Harry sms:ade i förrgår:

Oväntat besök. För en kvart sedan knackade det på dörren. Jag öppnade och framför mig stod brevbäraren med ett par brev i handen. Mysteriet är löst. Jag bjöd in honom och vi hade ett trevligt samtal. Det är en trevlig, ung man som heter Alex Nilsson.

Brevbäraren med stort B finns faktiskt på twitter, har jag upptäckt: @nilsson10alex.