Då har jag och min Renault tagit oss från Banja Luka i Bosnien till Zagreb i Kroatien i kväll. Här har jag checkat in på klassiska Palace hotel.

Går in på upploppet nu på projektet Balkans bollunder med två dagar i den kroatiska huvudstaden innan planet lyfter på måndag kväll. Kvar på programmet är basket, handboll och fotboll i Zagreb.

Måste passa på att hylla montenegrinerna, makedonierna, serberna, bosnierna och kroaterna för det fantastiska bemötandet hela vägen (med ett smärre undantag i kväll vid en vägtull, men det återkommer jag till) på min turné.

Och för mig har gästfrihet definitivt fått ett nytt namn: Milan Torbica – vänligast av de vänliga. Vilken fantastik människa.

Den tidigare Skövdespelaren (tror det var säsongen 2004/05) som också lirat i Tyskland (Melsungen och Grosswallstadt), Italien och Rumänien styrde upp mitt besök i Banja Luka, denna handbollens huvudstad på Balkan, på ett fantastiskt sätt. Han tog mig runt stan, hällde i mig ett antal öl och stoppade i mig en massa grillat kött i går ;-), hängde med mig hela dagen i handbollstemplet Borik och såg till att jag fick träffa alla viktiga personer i dagens Borac Banja Luka. Ja, det slutade faktiskt med att jag blev intervjuad av någon slags bosnisk tv-station.

Och Milan Torbica är ett levande handbollslexikon med fantastiska kontakter. Hans farsa Marinko, en väldig man som lirade mittsexa i jugoslaviska landslaget i början på 1980-talet och som var med hela dagen i dag, har varit Veselin Vujovics högra hand i 30 år och hängt med honom på de flesta uppdragen som den gamle legendaren (Balkans bäste handbollsspelare genom tiderna?) haft under de senaste åren, senast i Vardar i Makedonien. I vinter hakar Torbica Sr på Vujovic här i Zagreb sedan denne tagit över som tränare i den klassiska klubben.

Det blev en avslutande middag med far och son Torbica i kväll före min avfärd och de har koll på rätt mycket av vad som händer bakom kulisserna i handbollsvärlden. Enligt dem kommer det nu, efter Qatar, dras i gång handbollsprojekt i Kazakstan och i Kina. Pengarna där locka en hel del stjärnor och tränare dit.

Pappa Torbica håller Bengt Johansson som världens bäste tränare genom tiderna. Men som den fystränare han är tycker han att Kim Andersson kört alldeles för mycket tungt i gymmet under sin karriär. Över huvud taget tycker han att handbolls-Sverige är helt fel där ute, det är alldeles för mycket tung styrketräning.

Torbica Jr berättade fantastiskt mycket roligt och intressant under det här dygnet. Som att sponsringsreglerna ändrats i Rumänien till den här säsongen. Sponsrar du ett klubblag så slipper företaget betala någon skatt (lite förenklat kanske, men typ så). Det har gjort att pengarna börjat flöda i rumänsk handboll och klubbarna har värvat in hela 72 utlänningar till den här säsongen. 72!

När jag berättade att jag träffat ”Tuta” Zivkovic i Nis drog Torbica storyn om när pappa Karabatic kom med sin son Nikola, 16, och frågade om han kunde få träna under Zivkovic i Nis. Nikola är född men sedan flyttade familjen därifrån redan när Nikola bara var tre år då pappan blev proffs i Frankrike. Men Zivkovic tyckte inte att Karabatic Jr höll måttet och tackade nej.

Skröna? Kanske, men för bra ändå för att inte återge.

***

Och så var det vägtullen i kväll.

Det var strax innan jag nådde Zagreb som det var dags att betala vägtull (igen). Jag kom fram till luckan, lämnade över den biljett jag fått i andra ändan av betalsträckan och mitt Mastercard.

Tjänstemannen bakom luckan suckade och började dra mitt kort men det fungerade inte. Jag sa att han kunde testa med något annat av mina kort men det kvittade, sa han.

– Linan ligger nere. Servern fungerar inte.

Och då jag rullat in i Kroatien en timme tidigare hade jag inga cash heller.

Han drog och drog det där kortet och kön bakom mig växte. Emellanåt lyfte han en lur och pratade med någon.

Efter tio minuter började bilarna bakom fatta och backade och tog en annan lucka.

Jag sa till honom att han kanske kunde dra kortet i någon annan lucka så det blev betalt och sen lyfta upp bommen framför min bil. Nej, det var samma fel på alla kortapparater, hävdade han. Och alla andra hade tydligen cash för det var en jäkla genomströmning vid de andra bommarna.

Efter ytterligare fem minuter sa jag till honom att antingen så släpper han bara igenom mig (det handlade om sex euro/50 kuna), eller så får han ge mig en räkning så jag kan betala i morgon på nåt sätt eller så måste jag få snacka med hans chef.

– Min chef är däruppe sa han och pekade upp genom taket på sitt bås.

Jag hoppade ur bilen, tog mig uppför trapporna, gick igenom en korridor och kom fram till ett kontor med en gubbe i 55-årsåldern i uniform och Heiner Brand/Anders Limpar-mustach som gick där och muttrade.

När jag kom in så fattade han luren omedelbart, skällde i 1,5 minut, kastade på luren, tog demonstrativt fram sin plånbok och räknade fram 50 kuna som han tryckte i min näve och skickade ut mig från sitt kontor.

Med chefens 50 kuna kunde tjänstemannen fälla upp bommen och jag komma iväg.

Sånt där får man också vara med om under Balkans bollunder.

Det kommer att komma mycket mer om Banja Luka framöver, även om det kan dröja ett tag. Sicken jäkla talangfabrik det är, inte minst när det kommer till målvakter. Ni kommer att förstå när ni får höra namnen så småningom.

***

Avslutar det här med lite bildextra med de flesta av handbollsmänniskorna jag träffat och intervjuat så här långt.