Då har jag äntligen läst, okej kanske inte vartenda ord men det är inte den typen av bok så det är ingen fara, Claes Hellgrens och Åsa Josefssons bok ”Handbollens tidsepoker och legender”.

Nu är jag ingen bokrecensent men ska ändå ge mig på att försöka tycka till om boken. Men nog med förbehåll, nu kör vi.

Till att börja med innebär ju blotta initiativet att ge ut en bok om handboll i detta land att Hellgren och Josefsson per automatik ska hyllas, i varje fall för oss som suktat efter det här i Sverige, där ”bokfloden” väl bara bestått av Bengan Johanssons ”Medaljer och gurkburkar”.

Så bara där ligger de på plus, Claes och Åsa.

I boken går man först igenom handbollens historia på ett lika strukturerat som piggt sätt med korta avsnitt om de största spelarna decennium för decennium från 1960-talet och framåt. Sedan tar man ett geografiskt grepp med ”Världens åtta största handbollsländer”. Därefter avhandlar man de stora handbollsledarna i världen och sedan avslutas det med Sverige i två delar: ”Stjärnorna, ledarna, familjerna” och ”Handbollens tre kraftcentra”. Alltihop kryddat med roliga anekdoter av Hellgren och snyggt inredigerade listor där Hellgren till exempel rankar Spaniens fyra största målvakter genom tiderna eller tar ut decenniets lag. Ovanpå allting många härliga bilder.

Och trots att man är lite av en handbollsnörd själv får man ändå veta något nytt eller underhållande om olika, mycket välbekanta, världsstjärnor när Hellgren öser ur sin outsinliga kunskapskälla i ämnet. Personligen känner jag också att min stora lucka om 1960-, 70-talet och början av 80-talet välbehövligt fylls i till stora drag.

Till allra sist har man en rejäl faktadel där man listar alla vinnare av mästerskapen, segrarna i de internationella cuperna, inhemska mästarna i de olika stora handbollsländerna och ett par individuella utmärkelser.

Kort sagt är det ett referensverk som förtjänar en plats i varje handbollsintresserad svensks bokhylla.

Josefsson har också lyckats fånga Hellgrens språk. Man kan höra oraklets röst och det är ett mycket gott betyg även om det blir rätt många ”otroligt”.

Och gudskelov slipper vi alla de korrekturfel som den här typen av idrottsböcker på svenska annars brukar flöda av. Här har redaktören gjort ett riktigt bra jobb så att hela intrycket blir riktigt proffsig.

Men boken har ett stort, ja oförklarligt, minus – var är brudarna?!?

Om man nu har ansatsen, vilket känslan är att författarna har, att skriva någon form av referensverk eller nästan uppslagsbok om handboll, dess stora spelare, utveckling och historia så kan man inte bara låtsas som att damhandbollen inte finns.

Nu ska jag inte kasta sten i glashus här för jag vet att damerna inte får alls samma utrymme i min egen rapportering, men jag har i alla fall flera gånger försökt förklara varför.

Hellgren och Josefsson hade kunnat räddat upp det hela lite med att i varje fall i förordet berätta varför man valt bort damerna totalt. Men inte ett ord, vilket ger intrycket av att man inte ens är medveten om problemet. Inte ens i faktadelen finns damhandbollen med. Nu har jag inte lusläst varenda sida men jag har så här långt inte hittat en enda kvinna på bild eller vid namn i hela boken.

Och då ska man veta att Hellgren har en stor kunskap om damhandboll. Han har varit förbundskapten både för USA:s och Sveriges damlandslag, bevakat massor av dammästerskap och varit personlig tränare/mentor åt spelare som Isabelle Gulldén. Josefsson har också bevakat flera dammästerskap.

Jag kan möjligen ha en viss förståelse att man kanske ibland måste välja bort saker men att inte med ett ord berätta att man gjort det medvetet och förklara varför är för mig oförklarligt.