Min tyckare i onsdagstidningen och lite annat längre ner.

DOHA. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget.
Men när Jonas Källman är bra är Sverige bra och jag förstår förbundskaptenernas ”daltande” med Källman genom åren.

Mattias Andersson mot Island.
Kim Andersson mot Tjeckien.
Jonas Källman mot Algeriet.
Tobias Karlsson mest hela tiden.
Det är de fyra veteranerna som visat vägen i de tre inledande matcherna. Okej, Viktor Östlunds två första matcher var en drömdebut i ett mästerskap.
Och Mattias Anderssons första halvlek i går var också mästerlig och Källmans försvarsspel som tvåa i de här tre matcherna borde ges ut som kurslitteratur på världens alla handbollsutbildningar.
Men det har varit enkelt för oss i den lilla presskåren på plats att plocka ut hjälten, eller i varje fall matchens ”förgrundsfigur”, och då har vi stått där med någon av old boysen efter matcherna.
I går var det dags för Källman då han vid sidan om sitt fantastiska försvarsspel spelade 4-1 på egen hand med algerierna och gav Sverige det inledande ryck som man sedan förstås aldrig släppte.
Med sin personlighet, sin spelstil och sina ständiga landslagsnobbar är inte Jonas Källman den populäraste av landslagsspelarna ute i handbolls-Sverige och Ola Lindgren och Staffan Olsson har beskyllts, bland annat av mig, för att ”dalta” för mycket med Källman
Att han sedan inte besökt en tv-studio i ett mästerskap sedan Tomas Axnér sågade honom i VM 2009 och fram till i går, när Axnér nu är borta och Kanal 5 sänder, har kanske inte heller hjälpt honom bättra på sin image. Fast om jag känner Källman rätt så skiter han högaktningsfullt i det – med imagen alltså.
Han har haft en rätt märklig landslagskarriär, Växjögrabben.
Individuellt misslyckades han i sina fem första mästerskap.
I nämnda VM 2009 satte han till exempel mindre än hälften av kantskotten och brände nästan 40 procent av kontringslägena.
Och när han inte var med alls gick det ännu sämre för Sverige – han tackade nej på grund av skada till kvalen till både EM 2006 och VM 2007 som Sverige sedan ödesdigert missade.
Sommaren 2010, på toppen av klubbkarriären med Champions League-final i princip varje år med Ciudad Real men efter Sveriges sämsta EM genom tiderna, tänkte Källman till och med att sluta i landslaget för att han tyckte att han var för dålig i den blågula tröjan.
Men han ångrade sig och gjorde ett fantastiskt hemma-VM 2011, inte minst bakåt, när Sverige gick till semifinal. Sedan tackade han nej till EM 2012 och valde att göra en mindre hjärtoperation i stället medan Sverige slutade tolva.
Tillbaka i landslaget i OS 2012 spelade han bättre än någonsin, togs ut i all star team och var med och förde Sverige till silver.
I EM i fjol, när Sverige blev sjua, agerade han hjälpgumma och utvisningsdödare och jag trodde nog att han gjorde sitt sista mästerskap då.
Nu är Källman tillbaka i en form som inte står den i London-OS långt efter och Sverige radar upp utklassningssegrar. Det är, trots tre spelade matcher, för tidigt att slå fast var detta Sverige står. Men det som slår mig, och säkert er också efter denna lilla historiska exposé över Källmans landslagstid, är att när han är bra så är Sverige bra.
Jag vet inte vad som är hönan eller ägget här, om det är landslaget som gör Källman bra när det väl är bra eller Källman som gör landslaget bra när han är bra.
Det är säkert kommunicerande kärl på något sätt.
Men jag kan i alla fall förstå Olssons och Lindgrens ”daltande” med Källman för han är så oerhört viktig för det här landslaget. Världens bästa försvarstvåa just nu?
***
Islands kryss mot Frankrike höjde förstås värdet på Sveriges premiärseger mot islänningarna.
***…
Att b-uppställningen förlorade andra halvlek mot ett Algeriet som visste att matchen redan var körd väcker en viss oro igen för bredden i truppen. Sverige förlorade till exempel en tiominutersperiod med 7-1.
***
Det svenska 6-5-spelet är bra men det är läge att gnugga det ännu mer. Egypterna snittar nämligen över åtta utvisningar per match i VM.

***

Fick veta att Kim Andersson döpt sin son efter Zlatan och det gav en hel intervju i ämnet, som alltså är Milo Werner Zlatan Andersson, 5 år.

***

Vem är landslagets stora kvinnomagnet?

Vem har en ologisk associationsförmåga?

Vem tänker alltid innanför boxen?

Vem är sämst på Fifa?

Vem gör egna dokumentärfilmer under mästerskapen?

Ja, det där får ni reda på om ni går in och läser den plusinlåsta artikeln där Patrik Fahlgren och Lukas Karlsson avslöjar det vi inte visste om lagkamraterna.

***

Om ni råkat missa den, här är intervjun med Andreas Nilsson (tillhör ju inte vanligheterna att man sitter ner med honom): ”Det måste vara något fel på mig.”

***
Hade missat den här där Olof Lundh, efter min text om landslagets Qatar-kritik när vi landade, tar handbollslandslaget som paradexempel för hur fotbollslandslaget borde agera.

***

Ni som brukar lösa den här bloggen vet nog att min kollega Simon Bank har mer eller mindre en ”rush” på Stefan Lövgren. För Bank är Waldner och Lövgren störst genom alla tider.

Han mejlade det här nere från sin vinterdvala i Nice med anledning av vår rubrik om Kim Andersson och MVP:

Frågade Bank om det var okej att använda det i bloggen och fick svaret:

Ju mer Lövet desto bättre. Tycker han oförtjänt hamnat i medieskugga de senaste tio åren.

***

Kim Andersson fick nog ställa upp på minst tio selfies i den mixade zonen, tror det var med framför allt algerier och egyptier. Sällan man ser det i handbollens mixade zoner.

***

Jaha, då har Ekwall landat i Doha och man får finna sig i att ens egna knäck snabbt får lämna plats för Ekwall i toppen på sajten.

***

I morgon (läs onsdag) ska vi få följa med landslaget en stund när de är på utflykt till någon marknad här i Doha.

Får se vad det kan ge.

***

Det snackas om att Niklas Landin har en ljumskbristning. Är det så tror jag inte Danmark når semifinal.