Min tyckare i måndagstidningen efter matchen (plus ett par grejer längre ner):

DOHA. 10 mål på 10 skott.
MVP:erns MVP i VM.
Världens bäste i luften.
Det ska förstås handla om Kim Andersson – igen.

Jag älskar handboll.
(Åh fan.)
När jag inte dög som spelare fanns det två möjligheter att ändå få vara så nära topphandbollen det bara går: bli domare eller journalist.
Ett enkelt val förstås.
Men det finns två ställen på en handbollsplan som jag inte för några qatariska riyal i världen skulle vilja vara på även om erbjudandet eller villkoret hade varit att jag i så fall hade fått vara med i VM under några sekunder:
1. Stå i mål – oavsett vem som skjuter.
2. Stå som försvarare mot Kim Andersson när han kommer i andravågskontringen med bollen och hoppar upp.
Okej, en till:
3. Försöka stoppa Andreas Nilsson på linjen när han har fått bollen – för det omöjliga uppdraget i sig men också för all svett som måste stänka när han snor runt med det där håret.
Men det här skulle handla om Kim Andersson.
För när två meter och 103 kilo Andersson kommer i full fart och går till väders – då skulle jag, liksom planetens alla handbollsförsvarare, vara helt chanslös och det skulle troligen göra ont både fysiskt och mentalt.
Nio meter ut från målet, lite till höger och tre meter upp i luften. Där, precis där, dominerar Kim Andersson i handbollsvärlden.
Där uppe, strax under jumbotronen, kan han, förutsatt att de inte springer och gömmer sig, faktiskt nå samtliga sina lagkamrater med en passning. Eller, som i går, skjuta själv om ingen försöker störa honom eller motståndarna väljer att försöka skära av alla de där passningsvägarna.
Där uppe har han alla alternativen och ingen i handbollsvärlden är bättre på att välja bland sina alternativ än Kim, trots att han bara har tiondelen av en sekund på sig.
I går gjorde han fyra mål och stod för fyra assists när Sverige ryckte direkt till 12-5 och i praktiken avgjorde matchen innan Andersson åkte på en tvåminutare och gick och satte sig. Det var bland de mäktigaste 16 minuterna jag sett en svensk utespelare göra i ett VM, i varje fall denna sida Bengan Boys.
Inför premiären jämförde Magnus Wislander Kims betydelse för det här laget med Zlatans för fotbollslandslaget.
Jag drog det lite längre och menade att Andersson är viktigare än någonsin för det här landslaget.
Sedan gick Sverige in och körde över Island utan att Andersson gjorde ett mål. Han nöjde sig med tre avslut, inte sällan i trängda lägen, även om gudarna ska veta att han spelade en avgörande roll ändå som hot, framspelare och försvarare.
I går, när tjeckerna valde att stå lågt på Kim, valde han att skjuta lite mer. Det slutade med tio mål på tio skott och ett lite tydligare bevis för hur viktig han är för det här laget.
Och nu går Per Johansson ett steg längre och jag kan bara hålla med honom när han utser Kim Andersson till MVP:ernas MVP i VM, alltså den spelare som betyder mest för sitt lag (inte nödvändigtvis bäste spelare i hela VM alltså, även om han gärna får bli det också).
***
Här nedan skriver jag om hur VM:s nya format, med åttondelsfinal och kvartsfinal i stället för mellanrunda, gynnar Sverige. Det tycker i alla fall spelarna själva och jag är böjd att hålla med där också.
Och när vi är inne på det spåret:
Vilodagarna på mästerskapen blir allt fler. Här spelar man varannan dag hela vägen. Det kan jämföras med när Sverige tog sitt senaste guld, i EM 2002, då det krävdes åtta matcher på tio dagar.
Fler vilodagar gynnar förstås Sverige och de andra lagen bakom de fyra stora (Frankrike, Spanien, Kroatien, Danmark), som har de klart bredaste trupperna och därmed en fördel när schemat är tajtare. Det var för övrigt varannandagsrytmen som gällde i OS också och då slutade det med svenskt silver.
Efter två överlägsna segrar mot Island och Tjeckien och med två matcher mot Algeriet och Egypten på fem dagar ska svenskarna kunna komma riktigt fräscha mot Frankrike.
Det är en förutsättning för att kunna hota guldfavoriten och knipa förstaplatsen – och en mycket intressant väg fram mot en semifinal.
Men det tar vi på lördag.

***

Apropå att Niclas Ekberg kallade Mattias Andersson ”en Gud” efter premiären frågade jag honom vad han i så fall säger om Kim Andersson efter den här matchen.

– Hur många gudar finns det? Hur många kan man ha, svarade Ekberg.

Det var Mattias Andersson mot Island och Kim Andersson mot Tjeckien. Vem av er ystadspågar ska dominera mot Algeriet?

– Petersen och jag tar varsin match nu sedan tar Bosse Frankrikematchen, log Ekberg.

Bosse är förstås Bosse Nilsson, materialaren från Ystad.

***

Kim Andersson hävdar fortsatt att han inte läser media under mästerskapen.

Men han hade bra koll på vad man hade skrivit efter matchen mot Island och visste till och med hur många plus han hade fått.

– Folk berättar det för mig, var hans förklaring.

***

Läget med Nielsen läser ni här.

Trötta på uttrycket ”kampen mot klockan”? Det är Patrik Fahlgren också. Därför skriver jag gärna det en extra gång 😉

***

Artikeln om VM:s format, som jag syftar på i tyckaren här ovan, läser ni här.

***

Här är Per Johanssons lista på VM:s absoluta MVP, som är med i papperstidningen med ett annat knäck som inte publicerats på nätet när detta skrivs mitt i natten:

Kanal 5:s expert Per Johansson utser de fem spelarna som är mest värdefulla för sina lag.
1. Kim Andersson, 32, högernia, Sverige
”Han bär laget i alla spelets delar och väljer bäst av alla.”
2. Filip Jicha, 32, mittnia, Tjeckien
”Med honom på banan kan man vinna mot vem som helst när som helst. Utan honom är man en skugga, som vi såg i går.”
3. Mikkel Hansen, 27, vänsternia, Danmark
”Han ser alltid hela banan och har en unik förmåga att välja rätt tempo.”
4. Kiril Lazarov, 34, högernia, Makedonien
”En extrem vinnare som alla lagkamrater bugar åt. Utan honom är Makedonien en b-nation.”
5. Viktor Szilagyi, 36, mittnia, Österrike
”Samlar ihop styrkorna när det behövs. Han vet alltid vilken roll han ska spela.”