Blev ett rejält jobbrace direkt efter matchen.

Känner mig rätt tom just nu.

***

Flera har de senaste två åren frågat mig var Dalibor Doder egentligen tog vägen när det kommer till landslaget.

Det undrar han själv också, visar det sig.

Jag pratade med honom efter Sveriges uttåg och ni läser artikeln och intervjun här.

***

Här är min tyckare i tisdagstidningen:

DOHA. Det är inte ett misslyckande att åka ut mot Polen i en VM-åttondelsfinal med det här laget.
Men det är ändå läge att byta förbundskaptener efter säsongen.
I min värld finns det två givna kandidater som efterträdare.

Till slut blev det som vi befarat sedan truppen togs ut den 15 december, eller snarare sedan Kim Ekdahl Du Rietz och Jim Gottfridsson tackade nej till VM tidigare under hösten:
Det uppställda anfallsspelet höll inte.
Därför föll Sverige i åttondelsfinalen och anledningen till att det ändå blev så jämnt var att Polen inte heller var bra. 
Ändå vill jag inte påstå att det är ett misslyckande att åka ut i en åttondelsfinal mot ett svagt spelande Polen. Inte med det här laget.
Jag har skrivit det flera gånger de senaste dagarna och jag gör det igen: Sverige tvingades ställa upp utan landets tre bästa niometersspelare i en VM-åttondelsfinal – Kim Ekdahl Du Rietz, Jim Gottfridsson och Kim Andersson. 
Då blir det svårt.
Bortförklaring? Nej, förklaring.
Jag är övertygad om att det hade räckte att Kim Andersson hade kunnat spela för att Sverige skulle vinna den här matchen.
Men nu hade man de spelare man hade och framför allt hade Ola Lindgren och Staffan Olsson de spelare de hade. 
Möjligen att Fredrik Petersen kunde ha spelat mer som mittnia men annars tror jag att Lindgren och Olsson provade alla alternativ och konstellationer som fanns tillgängliga.
Att Sverige redan är ute ur VM beror alltså inte på Olsson och Lindgren.
* De gjorde flera smarta, taktiska drag i VM där 5-1-spelet mot Frankrike var det kanske tydligaste.
* De lyckades pumpa Viktor Östlund och Markus Olsson fulla med självförtroende och göra dem trygga när alla andra tvivlade.
* De har blivit allt modigare i coachningen de senaste åren.
* De har gjort rätt som haft tålamod, kalla det ”daltat” om ni vill, med Jonas Källman.
* De sprider ett oerhört lugn inte minst på mästerskap som de har sådan oerhörd rutin på.
Men efter de avslutande EM-kvalmatcherna i juni går deras kontrakt ut.
Man ska verkligen aldrig byta för bytandets skull. Men jag kan tycka att tajmingen då är den rätta att skifta förbundskaptener.
Alternativet är att ge dem ett år till över ett tänkt OS 2016. Längre än så tror jag inte ens de själva vill sitta. Det hade varit givet att förlänga med ett år i min värld om Sverige hade lämnat detta VM med en plats i OS-kvalet i april nästa år. Men nu gör man inte det.
Sett till landslagets tävlingskalender är det på sommaren efter ett VM man ska byta förbundskapten med tanke på att efterträdaren då får en så lugn resa som möjligt in mot första mästerskapet (EM i januari 2016 i detta fallet) att bygga sitt lag på, utan några kvalmatcher på hösten.
Å andra sidan gör man i så fall ett byte med ett halvår kvar till ett EM där man troligen behöver nå en femte- eller sjätteplats för att ta en OS-kvalplats. Så tajmingen är aldrig klockren.
Varför ska man byta?
Lindgren och Olsson har suttit i sju år nu med blandade resultat, för att inte säga en jäkla berg o dalbaneresa. Det är en rätt lång tid det kan vara läge att få in nytt blod helt enkelt.
Kim Ekdahl Du Rietz har tackat för sig, Kim Andersson slutar och Jonas Källman är osäker. Det betyder att något av en landslagsepok är över och en ny generation ska definitivt ta över på flera positioner. Då är det också läge för en ny förbundskapten att ta över.
Sedan ska givetvis en värdig efterträdare vara tillgänglig också.
För mig finns det två givna kandidater: Magnus Andersson och Ljubomir Vranjes.
Skulle inte någon av dem gå att lösa till sommaren utan i stället ett år senare så ser jag gärna att man gör klart det redan nu i vår och förlänger med Lindgren och Olsson ett år.
***
Eller så går man på det isländska trendspåret och chockar med Guifs Kristján Andrésson. Det är också ett spännande namn och garanterat lättare att få loss.
***
Enligt Stefan Lövgren, landslagets general manager, vet vi senast i samband med EM-kvalet den 29 april vem eller vilka som är förbundskaptener till hösten.

***

Några ord om min tyckare/analys här ovan: jag menar alltså inte att man ska ha både Vranjes och Andersson. Det är nog för övrigt omöjligt att lösa ekonomiskt.

Nu fördjupade jag mig inte i olika konstellationer, om det ska vara två jämställda förbundskaptener, en huvudansvarig med assisterande eller en soloartist likt Bengan Johansson.

Jag vill i varje fall se antingen Vranjes eller Andersson i en huvudroll. För att de, från min horisont, är två av Sveriges absolut bästa tränare med stor internationell erfarenhet.

Sedan är det skillnad på dem förstås: Vranjes har inte alls lika lång tränargärning bakom sig som Andersson och har bara varit i en enda klubb även om han hunnit med en kort sväng som serbisk förbundskapten också. Andersson har en betydligt bredare erfarenhet med flera olika klubbar, på lite olika nivåer och  i olika länder och dessutom en(?) säsong som assisterande i U-landslaget med VM-guld som en hyfsad avrundning.