Min snabbanalys av dagens bomb i handbolls-Sverige:

Kim Andersson vänder hem till Ystad.
Det är ju precis så en talangfabrik i dagens idrottsvärld ska få betalt.
Och nu tar YIF upp kampen med Kristianstad om att vara det närmaste årets snackis.

När inte Kent-Harry Andersson har en aning om det utan man själv får berätta för honom att Kim Andersson ska återvända hem till Ystad – ja då vet man att det är en riktig bomb.
– Nä?! Fy fan va kul, utbrast ”Professorn” samtidigt som han stod på en parkering i sitt Ystad och stoppade in sitt kreditkort i en betalningsautomat.
Det var statliga danska DR som var först med uppgifterna i morse. Sedan hängde lokaltidningen Ystads Allehanda på och skrev att Andersson presenteras i morgon i samband med matchen.
Min omedelbara reaktion när jag läste det efter att slagit på mobilen efter att suttit på ett flyg hela förmiddagen var att det förstås stämmer, att sportchefen Jan Ohlsson och YA aldrig skulle dundrat på det här sättet om man inte hade på fötterna.
När jag sedan ringde upp sportchefen Marcus Lindgren för att dubbelkolla så dementerade han att något skulle vara klart. Och så kan det mycket väl vara just nu. Ingen säger att det är klart förrän det är helt klart – det är sedan gammalt.
Jag är övertygad om att Andersson spelar handboll i YIF nästa säsong men om han presenteras redan i morgon kväll är kanske lite mer osäkert.
Men det är mindre intressant här och nu i den här spalten.
Betydligt mer intressant är det vad det här betyder.
Jo, det innebär att YIF nästa år får det ytterniopar som många ville se redan i VM: Lukas Nilsson, 18 och Kim Andersson, 32.
Mellan dem har man två av Sveriges absolut största talanger: Emil Hansson, 17, som har fått lite av sitt genombrott i år, och Anton Hallbäck, 18, som kommer från Aranäs till nästa säsong och som många ser som mittnio framöver.
YIF hade redan innan nyheten om Kim en av de mest intressanta trupperna i elitserien med sju spelare (om vi räknar in Hallbäck) som spelade JEM i augusti i fjol. Det har man i och för sig varje år nästan. Som jag skrev i reportaget om handbollsundret i Ystad inför VM i januari: sett till antalet invånare är nog Ystad världens främsta talangfabrik i handboll.
Och det är precis så här en talangfabrik ska få betalt i dagens idrottsvärld: genom att spelarna de fostrat till storstjärnor återvänder hem efter ett antal år utomlands och kommer med ovärderlig rutin, lägger ribban för de andra, yngre spelarna så att de inser vad som krävs för att gå hela vägen och höjer intresset för hela sporten som affischnamn. Förhoppningsvis kan hemvändaren också leverera på en riktigt hög nivå på planen också.
När det gäller det sistnämnda har vi sett några riktiga bakslag de senaste åren där världsstjärnor kommit hem, misslyckats och sedan försvunnit ut i Europa igen nästan genom bakdörren. Jag tänker på Jonas Källman och Magnus Jernemyr.
Jag tror inte det blir en repris med Kim, även om han kanske inte kommer kunna skjuta ordentligt mer i sin karriär. Han kommer att tillföra så mycket på alla plan utom möjligen när det gäller just skytte.
Lägg till detta att vid årsskiftet invigs den nya arenan och elitklubbarna i Ystad får äntligen lämna ”Radonrucklet”, som Österporthallen kallas.
Därmed tar YIF nu upp kampen med Kristianstad om att vara det närmaste årets stora snackis i svensk klubbhandboll. Man visar också att man inte tänker låta Kristianstad och Alingsås (och kanske Guif om den där spaden till arenabygget kommer i marken någon gång) dra ifrån sportsligt heller.
Och det finns ju fler landslagsstjärnor att hämta hem för talangfabriken de kommande åren.