Min tyckare från presentationen av EM-truppen har ni här nedan.

Ett knäck på att Sverige tappar tre dagars uppladdning på grund av elitseriens spelschema har ni här.

Kollega Toléns knäck om själva truppen har ni här.

Sportbladets nyhetschef, Peo Larssons, kommentar om den klena niometersuppställningen har ni här: ”Men Zacke kan ju gå upp på högernio. Det är inga problem.”

Svagaste niometersbesättningen på 35 år.
Då vilar Sveriges EM-öde i målvakternas, försvarets och kontringsspelets händer.
Och gärna ett genombrott som Magnus Anderssons 1993 eller Stefan Lövgrens 1994.
THW Kiel vill ha Marko Bezjak.

Marko Bezjak är 29 år och mittnia i Magdeburg.
Marko Bezjak platsar inte i Sloveniens EM-trupp trots att förbundskaptenen Veselin Vujovic tagit ut 21 spelare till en början och ger plats åt tre mittnior (Pick Szegeds Bombac, Celjes Zarabec och Kielces Zorman).
Det säger en del om Sloveniens slagkraft på den kanske viktigaste anfallspositionen i handboll.
För 20 år sedan var det Sverige som var världens främsta playmakerfabrik: Magnus Wislander, Magnus Andersson, Stefan Lövgren, Ljubomir Vranjes…
Det är vi inte längre.
Sverige åker till EM i januari med en ren mittnia: Jesper Konradsson, 21, som aldrig gjort ett mästerskap och bara spelat en tävlingslandskamp i sitt liv (helt betydelselös till på köpet).
Det säger en del om Sveriges slagkraft i dag på den kanske viktigaste anfallspositionen i handboll.
Staffan Olsson pratar visserligen om ”hybridspelare” (vänsternia och mittnia i en och samma kropp) men knappt någon av de andra niometersspelarna i truppen har spelat mittnia på högre nivå. Det är inga Jicha, Karabatic eller Lövgren – och då snackar jag inte om nivån eller kvaliteten i sig utan hybridegenskapen.
Visst, hemma i Flensburg går Jim Gottfridsson skadad över ännu ett mästerskap. Han har fortfarande inte representerat Sverige i en stor turnering. Och hade han fått vara skadefri de senaste åren hade han rankats som en framtidens stora spelfördelare i världshandbollen – och Sverige hade haft en helt annan … på mittnio.
Men skador är en del av sporten och det är oroväckande hur få mittnior av toppklass Sverige fått fram sedan vi massproducerade dem, i flera olika modeller, i slutet av 1980- och början av 1990-talet.
Jonas Larholm blev aldrig en världsspelare och Dalibor Doder dansade bara ett par mästerskap (VM 2011 och OS 2012).
***
Målvakter och försvarsspecialister av högsta klass har vi däremot fortsatt skicka ut över handbollsvärlden under 2000-talet.
Det är också på de positionerna det kommer att krävas topprestationer för att Sverige ska kravla sig vidare från gruppen i EM.
***
Jonas Källman måste också prestera på samma nivå som vid VM i fjol – både bakåt, framåt och däremellan (kontringarna).
***
Sexmetersspelarna i övrigt? Jodå, de håller hög internationell klass. Men de avgör sällan matcher på egen hand utan är beroende av vad som sker på nio meter.
Och utan Kim Ekdahl Du Rietz, Kim Andersson, Jim Gottfridsson och Oscar Carlén (jo, jag vill gärna stoppa in det gänget, han hade varit 27 år nu och troligen på toppen av sin karriär) så skickar nog Sverige sin (på papperet) svagaste niometersbesättning till ett mästerskap på…på…35 år? Sedan vi lirade B-VM i slutet av 1970-talet?
De utvalda är Lukas Nilsson, Markus Olsson, Viktor Östlund, Philip Stenmalm, Jesper Konradsson, Andreas Cederholm och Johan Jakobsson.
Hade vi producerat en EM-bibel på Sportbladet till detta mästerskap och i vanlig ordning plussatt samtliga spelare i alla trupper hade nog ingen av dem fått över två plus i den internationella konkurrensen.
***
Kan, eller till och med måste, vi hoppas på ett riktigt, internationellt genombrott av en Lukas Nilsson eller en Jesper Konradsson?
Gärna i riktning Magnus Anderssons i VM 1993 eller Stefan Lövgrens i EM 1994, även om de genombrotten var monumentala och de hade en helt annan omgivning.
***
Sverige går in i ett mästerskap utan att vara förhandsfavorit i en enda match. Jag tror inte det hänt på minst 25 år.