Min längre intervju med Loui Sand och Jamina Roberts om vardagsrasismen de möter.

I Sverige.

På 2010-talet.

NÆSTVED. De är landslagsstjärnor och nyckelspelare när Sverige ska ordna målkalas i VM i morgon.
Men vardagen kan vara tuff för Loui Sand och Jamina Roberts.
Nu berättar de om vardagsrasismen de möter på grund av sin hudfärg.
– När jag var yngre var det ett helvete, säger Sand till Sportbladet.

Sverige måste troligen ställa till med ett sanslöst målkalas i kväll mot Kuba i sista gruppmatchen.
Har inte Polen tagit poäng mot Nederländerna i matchen före måste Sverige ta in 22 mål plus det antalet mål som Nederländerna vinner över Polen med.
Lyckas Sverige vinner man gruppen och får möta Serbien i åttondelsfinal här i Næstved. Blir man tvåa blir det betydligt tuffare: då väntar antingen Danmark i Herning (det troliga alternativet) eller Montenegro i Næstved.
Kontringsraketen Loui Sand och kvicka vänsternian Jamina Roberts, som gjorde sju respektive tio mål mot Kina i onsdags, får nyckelroller i morgon när måljakten börjar.
De är också VM-truppens två mörkhyade spelare.
Inför VM, just innan hon hoppade av turneringen på grund av graviditet, berättade Edijana Dafe, född och uppvuxen i Göteborg av nigerianska föräldrar, på förbundets hemsida om rasismen hon mött:
– Det finns en vardagsrasism som är viktig att prata om. Det är inte jätteenkelt att se annorlunda ut, att få kommentarer, frågor och bli pekad på när man är ute och går. Det var först när jag var 16 som jag insåg att det fanns personer som inte ville att jag skulle spela för att jag är mörk.
– Jag tycker att det är oerhört häftigt att jag, Loui (Sand) och Jamina (Roberts), tre mörka tjejer, spelar i den svenska landslagströjan. Det är häftigt att visa de unga tjejerna att det går, sa Dafe.
Nu berättar Sand och Roberts för Sportbladet om den rasism de möter.
– Vi har ungefär samma historier som vi kan känna igen oss i, både jag, Loui och ”Eddie”, säger Roberts, vars far kom till Sverige från Västindien på 1970-talet.
– Det har inte varit mycket på handbollsplanen, bara någon gång när jag var liten. Men vardagsrasismen möter jag hela tiden, säger Sand, som adopterades från Sri Lanka när hon var fyra månader gammal.
Men i EM 2012 skrek Makedoniens klack apljud och gjorde apgester mot dig?
– Ja, men det hörde jag aldrig själv, säger Sand.
Efter en match mot Lugi med Sävehof för fem år sedan rapporterades det i media hur en Lugisupporter skrikit rasistiska glåpord mot Roberts.
– Och när jag var yngre och skulle tacka det andra laget efter en match var det en tjej som spottade i handen och slog mig i bröstet i stället. Det gjorde hon bara på mig.
Men numera handlar det alltså mer om en vardagsrasism som landslagsstjärnorna möter.
– Om jag och min flickvän går in i en affär… du kommer aldrig förstå hur det är att vara mörk i Sverige, det är jobbigt. Men om vi går in i en affär får Hanna bättre hjälp än vad jag får. Och då är jag ändå dubbelt så trevlig som hon är för att jag vet hur det är, säger Sand.
Så är det alltså i Sverige på 2010-talet?
– Ja, det händer inte alltid men känslan är inte go hela tiden.
– Hade jag fått välja mellan att vara mörk eller vit vid vissa tillfällen så vill jag bara vara ljus. Det är hemskt, men så är det ibland, säger Sand.
Hur reagerar du?…
– Ibland bryter jag bara ihop hemma hos mamma och pappa. Det är olika på olika dagar. Ibland går det bra för då är man stark just den dagen. Men ibland orkar man inte.
När har det varit som värst?
– Det var mer när jag var yngre för då var det mer n-ordet och att jag inte hade några riktiga föräldrar för att jag var adopterad. Nu är det mer en dold rasism. Det är svårt att förklara och svårt att förstå för den som inte är mörk.
Roberts:
– Man har fått vänja sig, blivit lite immun. Jag vet att det låter sjukt, men annars klarar man det inte.
– Men det har blivit bättre. Nu är det värre på ett politiskt plan, säger hon och syftar på SD:s framgångar.
– Har SD gjort något sjukt så blir det snack om det kring bordet och då känner man lätt igen när samtalet börjar gåt åt ett håll som man inte vill. Då försöker vi avstyra det för man orkar inte höra hur dumma folk är, säger Roberts och avslutar:
– De får väl ha sitt parti men jag fattar inte hur man kan gå på det.