”Blir nog den häftigaste dammatchen jag varit på. Hoppas den blir oförglömlig som svensk också”, twittrade jag några minuter före matchen började medan ”Vi er røde, vi er hvide” dånade ur högtalarna och 12 000 handbollstokiga danskar viftade med sina danska flaggor.

Det blev den också.

Oförglömlig för Sverige.

Men av helt fel anledning.

Vi fick en kollaps i klass med herrarnas mot Polen i EM 2012 (20-9 blev 29-29).

Eller, för att ta ett herrexempel till, när 23-19 efter 42 minuter mot Spanien i VM 2005 slutade 27-28.

Den här gången kom kollapsen redan före paus.

Isabelle Gulldén reducerade till 7-8 i den 17:e minuten efter att stegat igenom.

Därefter gjorde Danmark 7-0 innan den barmhärtiga halvtidsvisslan ljöd: 15-7 och matchen var i praktiken över.

Men raset hade börjat så smått redan innan Gulldén mål. Då hade danskorna nämligen gjort tre raka mål.

Där var några sekvenser under några få minuter som var lika talande som avgörande i det där raset:

21:a: Johanna Bundsen ska kasta ut bollen till Isabelle Gulldén vid mittlinjen vid ställningen 10-7 men kastar för högt(!) och Danmark kan göra 11-7 i gratisanfallet man får.

23:e: Sabina Jacobsen kommer helt fri i andrafas men missar i nästa svenska anfall.

25:e: Anna Maria Johansson hinner inte byta anfall/försvar. Det snappar förstås 21-åriga Anne Hansen upp, cyklar Johansson, gör 12-7 och får Johansson utvisad.

Sverige kom tillbaka berömvärt i andra och var uppe i tremåls underläge (17-20), mycket tack vare Filippa Idéhn, Jamina Roberts och Johanna Ahlm. Men Sverige kom inte närmare än ett stolpskott av Loui Sand som kunde gett 18-20.

Det finns förstås hur många saker som helst att peka på varför det gick som det gick. Här är några så hr på slutsignal:

Sverige kom till matchen med flest kontringsmål av alla lag i VM efter gruppspelet. När paussignalen blåstes hade man inte haft en enda kontring.

Nathalie Hagman kom till matchen som ledare av hela VM:s skytteliga. När hon gick ut i paus hade hon inte haft ett enda avslut och knappt rört bollen.

Saknaden av Ida Odén från EM i fjol har inte varit större under detta VM. Högernio fungerade inte oavsett vad man provade (men nog väntade Sivertsson för länge i första på att ta ut Johansson och testa något annat).

Lätt att säga i efterhand men nog kändes det lite att det skulle bli en sån här dag (om än kanske inte så jävlig) när Gulldén bommade sin första straff.

När Hagman väl fick två kontringslägen i början på andra så bommade hon båda…

Försvaret fick inte träff (svårt att analysera varför så här tätt inpå).

Men Danmark fick också i gång sin hårt kritiserade niometerline med Stine Jørgensen-Kristina Kristiansen-Line Jørgensen. Lägg till det jättetalangen Anne Hansen som fått sitt genombrott här på VM.

Rikke Polsen var en vägg mellan de danska stolparna i perioder.

Danmark fick över huvud taget det där flowet med 12000 i ryggen som de längtat efter hela VM. Men i mitten av andra kändes det faktiskt som en belastning igen när Sverige var på väg att gå ikapp. Då var de skärrade, danskorna.

Jag hade semifinalvibbar inför detta VM, det hade jag. Nu åkte Sverige ut redan i åttondelsfinalen och man har fortfarande inte varit i en VM-kvartsfinal.

Sveriges sista 15 minuter i första halvlek var direkt pinsamma. Men man kom igen i andra och räddade hedern någorlunda (innan det rasade igen men det var av akademisk betydelse nästan). Det är ingen skam att förlora mot Danmark i Boxen i VM. Men att åka ut i en VM-åttondelsfinal efter ett EM-brons ett år tidigare är ett stort misslyckande.

Det här laget har fortfarande ett steg att ta när det kommer till knall- och fallmatcher i mästerskap.