Vilken rysare! Men också vilken fantastisk premiär det blev.

I förra inlägget skrev jag ett hafsverk i form av någon slags tyckare på slutsignal. De blir alltid sådär, inte minst när det handlar om rysare in i slutsekunderna (hade Sverige inte vunnit hade jag inte lyckats prångla ur mig något där, det erkänner jag utan omsvep).

Men till tidningen har jag försökt skriva ihop något lite mer genomtänkt, även om vissa teman från slutsignalstexten känns igen:

WROCLAW. Släng er i väggen, Lazarus och Bobby Ewing.
Sverige kom tillbaka från de döda – två gånger om.
Det här laget kunde inte ha vunnit på ett skönare sätt.

När Per Carlén skulle spela sitt fjärde, och sista, OS i Atlanta 1996 satte upp en svensk flagga på sitt rum i OS-byn och skrev ”Segra eller dö” på den.
Han, och Sverige, segrade inte. Man förlorade finalen igen.
Då ställde Carlén skorna på prispallen och slutade i landslaget – men han dog inte. I stället åkte han hem till Öja och byggde en mur av flera ton sten den sommaren – ”vredesmuren” kallas den.
Det svenska landslaget dog inte mot Slovenien i EM-premiären heller.
Eller jo, de gjorde nog det.
Men de återuppstod från de döda.
Två gånger om.
Först från den miserabla fyrnationsturneringen i Spanien förra veckan då vi begravde (nästan) allt hopp om avancemang till mellanrundan.
Jag beskrev den sista veckan av EM-uppladdningen som den största utmaningen Ola Lindgren och Staffan Olsson haft under sina åtta år som förbundskaptener.
De grejade den. I varje fall för en första återuppståndelse som kom i första halvlek och var de bästa 30 minuterna av ett svenskt landslag på bra länge.
Försvarsspelet var tillbaka på den höga nivå som det kan, och måste, ligga på för att man ska kunna vinna matcher i EM. Detta trots att Jesper Nielsen drog på sig sin andra tvåminutare redan efter tio minuter och bänkades (fram till en bit in i andra när han kom in och drog på sig sin tredje utvisning och det röda kortet nästan direkt).
Bakom uteförsvaret visade Mattias Andersson ett mycket stabilt spel – men det skulle komma mer där.
Med det målvakts- och försvarsspelet kom kontringsspelet som en konsekvens.
Framåt handlade det också om kollektivet. Det är de sju olika målskyttarna på de första nio målen ett bevis för.
Sverige spelade disciplinerat och tålmodigt i de uppställda anfallen. Man hade gjort läxan från Spanien förra helgen och gick till pausledning med 16-9 – som blev 18-10 efter 34 minuter.
Sedan kom kollapsen, precis som i dagarna tre förra helgen: 0-9 mot Spanien, 1-10 mot Polen och 0-6 mot Brasilien.
Den här gången gjorde Slovenien 10-2 på 16 minuter efter att gått ut i ett offensivt försvar som paralyserade Sverige som vanligt och plötsligt stod det 20-20.
Men då kom Sverige tillbaka från de döda – jo, vi var många som trodde att raset var bottenlöst den här gången också – för andra gången denna premiärdag.
Men den här andra återuppståndelsen berodde mer på några enskilda, avgörande prestationer:
Först och främst Mattias Anderssons straff- och frilägesräddningar. Han släppte bara in ett mål sista tio. Han byggde en mur han också.
Jesper Konradssons mål till 21-20 och hans mittniospel.
Lukas Nilssons mod. Killen är 19 år och hade skjutit och kastat bort flera bollar i andra halvlek men tog ett enormt ansvar i slutskedet och satte dessutom 22-20.
Jag kan inte komma på ett skönare sätt för det här laget att vinna en EM-premiär; att äntligen lyckas komma tillbaka efter ännu en kollaps – och när det verkligen gällde som mest.
Jag vill inte ens tänka tanken på vad det hade betytt om det hade blivit förlust efter den pausledningen i en sådan här match. Då hade vi kunnat snacka ”Segra eller dö”.
Nu blev det i stället ”Dö och segra”.
***
Vinsten innebär att Sverige står med ena benet i mellanrundan, OS-drömmen lever och vi får i så fall vara kvar här en vecka till.
Vinner Spanien mot Slovenien på måndag, just före Sveriges möte med Tyskland, är Nilsson & Co definitivt vidare.
Men Tyskland gjorde en bra match mot Spanien i går och ska Sverige få poäng med sig till mellanrundan, och ha en seriös chans på en OS-kvalplats, krävs det nog seger mot Tyskland också.
***
Jag är den förste att erkänna att jag inte alls trodde på det här, på svensk seger i en EM-premiär mot Slovenien.
Jag är glad att jag hade fel – och att jag kunde bjuda Andreas Cederholm på sådan tändvätska.
***
Lukas Nilsson tar för övrigt i hand med oss journalister när han kommer till den mixade zonen.
***
Ystads talangfabrik – världens främsta.

***

Har satt plus också, vilket inte var lätt den här kvällen när spel och spelare pendlade mellan himmel och helvete.

En sådan som Andreas Cederholm var på gränsen till fem plus efter sin första halvlek. När Sverige sedan rasade ihop var han närmare ett plus. Det blev tre (=bra) till slut. Det blev det på rätt många.

Ni har koll på betygskalan en gång för alla nu, va?

+++++ = världsklass

++++ = mycket bra

+++ = bra

++ = godkänd

+ = underkänd.

Här har ni dem:

Mattias Andersson ++++
————————–
Jonas Källman +++
Fredrik Petersen +++
Victor Östlund +++
Philip Stenmalm +++
Lukas Nilsson +++
Jesper Konradsson +++
Johan Jakobsson ++
Andreas Cederholm +++
Niclas Ekberg +++
Andreas Nilsson ++
Jesper Nielsen ++
Tobias Karlsson ++++

***

Stenmalm fick dra ett stort och oväntat lass i försvaret.

Det är Östlunds första halvlek som ger honom trean.

Vi ska inte glömma Konradssons match heller. Hans insats var minst en klass högre, om inte två, jämfört med dom nere i Spanien.

Mattias Andersson gjorde några ”idioträddningar” sista tio. Men försvaret ska också ha kredd, med Karlsson och Källman i spetsen.

Elitserie-linen var den bästa på niometer i kväll: Nilsson/Östlund-Konradsson-Cederholm.

***

Lukas Nilsson tackar en viss legendar efter den lyckade EM-debuten.

Nämligen den här:

Bilden är som vanligt från Tidningen Handboll och året är 1988.

***

Lindgren och Olsson chansade på att forcera generationsväxlingen. Skulle redan nu, efter de här två poängen, vilja påstå att de gjorde rätt.

***

Cederholm måste väl bli förstavalet mot Tyskland på högernio?

***

”Sverige kan vinna OS 2020”, har Staffan Olsson sagt.

Ja, kanske.

***

Maquedas skott mitt i fejset på Steffen Weinhold gav rött kort – helt rätt. Ni ser skottet här.

***

Med 30 minuter kvar till EM-premiären värmde Sverige fortfarande upp i korridoren:

***

De var betydligt fler, men lät tyvärr betydligt mindre, än den slovenska: den svenska klacken.

***

Missa inte Kristianstadsbladets underhållande blogg med KB-Rutte på plats. Då får ni bland annat veta varför Mattias Andersson kastade tejp i pannan på mig i den mixade zonen i kväll.

Vi vapendrar lite de här dagarna. KB-Rutte och jag, alltså.