Inte mycket bloggande här sedan SM-finalerna i princip.

Men så har jag gått ”all in” på fotbollslandslaget sedan dagen efter just de där SM-finalerna.

Det kommer nog inte bli mycket bloggande här heller förrän jag är på plats i Rio inför OS. För jag hoppas verkligen inte behöva skriva något i den här stilen på onsdag efter returen i VM-playoffet mot Bosnien.

Men låt oss riva av en saftig blogg här och nu om lite allt möjligt.

Till att börja med är ju nästan förutsättningarna identiska inför detta playoff som för fyra år sedan: Balkanmotstånd som man ska slå på papperet, andra matchen på bortaplan, ingen Källman eller Kim A i laget och ett OS runt hörnet.

Så alla ingredienser finns tyvärr där för en repris på fiaskot.

Bara att hoppas att man drar lärdom av debaclet för fyra år sedan.

***

Damlandslaget befinner sig nere i Portugal för ett första OS-läger. Den 5 juli ska Signell spika sin OS-trupp. I går meddelades det att herrarnas trupp tas ut först den 6 juli och inte den 16 juni, direkt efter VM-playoffet är avslutat, som det var sagt från början. Troligen beror det på alla skador. Nu får Olsson och Lindgren två läger på sig att bestämma sig.

Ja, det var ju galet vad mycket skador man drabbats av. Vi kan redan räkna bort Källman, Ekberg och Östlund. Dessutom är Kim A, Lukas Nilsson och Stenmalm osäkra kort till OS i dagsläget.

Ekberg var ju den senaste att falla bort och självklart lider man med Ystadspågen. Men den enes död är den andre bröd, som klyschan säger. Nu får Mattias Zachrisson äntligen sin stora chans.

***

Samtidigt som damerna är nere i Portugal fick de i dag en drömlottning till sitt hemma-EM i december.

Den egna gruppen, S-gruppen, med Slovenien, Serbien och Spanien är förstås väldigt överkomlig. Men intressantare i det här sammanhanget, och med tanke på vilken nivå Sverige trots allt är på idag, så är det intressantare med vilken grupp man korsas med i mellanrundan.

Och här snackar vi inget annat än en dröm med tanke på vad som finns på den andra halvan: Sverige ställs mot tre av de här lagen från grupp A: Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Polen.

På den andra halvan hittar vi lag som Ryssland, Rumänien, Montenegro och Norge – mer eller mindre mardrömsmotståndare allihop för det svenska laget. Vägen till en semifinal ligger med andra ord vidöppen. Gott så och ett besked vi kan behöva efter de senaste dagarnas skadenyheter.

***

Måste passa på att hylla H65 Höörs Lasse Eklöv och hans pressmeddelande. Jag vet inte vem Eklöv är eller vilken roll han har i H65, vilket jag kanske borde, men mannen måste ha journalistbakgrund. Hans pressmeddelande är alltid bra vinklade, välskrivna och oftast offensiva. De är värda större spridning än de får.

All kredd till Eklöv alltså.

***

Och lite handbollstouch får jag till här i Saint-Nazaire där landslaget tränar.

Frågan är inte om det här är den coolaste handbollsarenan jag sett, i varje fall utifrån. Den ligger på samma område som Sverige tränar.

***

Min skicklige kollega Kristoffer Bergström hittade en bra vinkel (som fotbollförbundet snodde till sin egen tidning när han presenterade sin idé för att få prata med dem – fult som fan, om ni frågar mig) på de tre gamla klasskamraterna på GIH som i sommar leder varsitt fotbollslandslag i ett stort mästerskap: Pia Sundhage, Erik Hamrén och Håkan Ericson. Artikeln publicerades i går.

I den här bloggen är det förstås på sin plats att tillägga att i samma klass i mitten av 1980-talet gick ett hyfsat gäng handbollstränare-/spelare varav många skulle få fina karriärer (och nu blev bilden mindre än det var tänkt men vetefan hur jag ska fixa det):

Övre raden från vänster: rektor Lars-Erik Säll, Mats Lindau, Janne Lindén, Arne Högdahl och Ulf Schefvert.

Nedre raden från vänster: Christer Magnusson, Brott Forsell, Ann-Britt Carlsson och Gunnar Blombäck.

***

Det höjdes en del röster inför årets SM-final, och även efter densamma, att man skulle gå över till en finalserie på fem matcher som förr (eller nån annan typ av matchserie med matcher hemma/borta). Den där diskussionen har väl legat och bubblat under ytan i många år.
Nu har SEH lyft upp frågan och vid ett möte mellan klubbarna under finaldagen bestämde man att behandla ämnet fullt ut i samband med årsmötet första helgen i september. Då ska styrelserna för Handbollsligan och SHE (ja, vi ska väl skriva så nu) ha diskuterat det med klubbarna och ta beslut om det blir någon förändring till säsongen 2017/18. Nästa år blir det ingen förändring i alla fall, en final 2017 är det som gäller.

Man tittar på tre bitar vid ett eventuellt skifte, berättade Peter Gentzel när jag pratade med honom.

Sportsliga: Rättvisan i att en hel, lång säsong ska avgöras i en enda match.

Mediala: Får man lika mycket uppmärksamhet om man går över till en matchserie?

Ekonomiska: Enfinal-systemet ger 1,5 miljoner kronor i intäkter till elitorganisationerna.
Här har vi knäckfrågan för att det över huvud taget ska bli prat om en återgång till en finalserie. Man måste helt enkelt hitta 1,5 miljoner kronor i intäkter på annat håll för att överge en-final-formatet.

IFK Kristianstad vill förstås ha en finalserie. Det finns aldrig några garantier för sportslig framgång men vi är nog alla övertygade om att svensk handbolls flaggskepp kommer att fortsätta dominera också på plan i flera år framöver. Och även om man tappar stora delar av förstauppställningen varje år så har man sådana muskler numera att man hela tiden kan värva ihop en så pass bra trupp att risken är oerhört liten att man blir utslaget i en serie över fem matcher i en kvarts- eller semifinal. Med en serie på fem matcher också i finalen så minskar risken att man ska bomma guldet jämfört med en enstaka match där halva laget kan vakna upp magsjukt eller förstemålvakten får ett skott i ögat efter en drömstart så att han behöver föras till sjukhus.
Sportsligt är det mer rättvist med en finalserie, inget snack om det. Samtidigt ska vi komma ihåg att under de tolv år som formatet med en final använts har det väl bara hänt en gång på herrsidan att det laget som egentligen var bäst förlorade finalen och det var just Kristianstad 2013 mot Drott.
Medialt är det svårt att jämföra vad som ger mest uppmärksamhet, även om vi bara håller oss till herrsidan. Visst, det är verkligen maxat under finaldagen, också i riksmedia. Men det handlar bara om, på sin höjd, två dagar med förhandsartiklar i riksmedia. Risken är väl att en matchserie bara blir intressant för de lokala medier som har lag i finalerna.

Å andra sidan skulle man bli lite orolig för KB-Ruttes och de andra på Kristianstadsbladets sportredaktions hälsa med en finalserie som pågår i två-tre veckor med tanke på hur mycket de jobbar och producerar som det är nu.

Men knäckfrågan vi till slut landar på är ekonomin där man alltså måste hitta intäkter någon annanstans ifrån på 1,5 miljoner för att ens på allvar överväga tanken på en matchserie i finalen.

Jag trodde att jag hade den geniala lösningen: behåll enfinal-formatet men ge Champions League-platsen till den som vinner grundserien. Då både käkar man kakan och har den kvar. För som jag skrev efter finalen: för Kristianstad på herrsidan och Sävehof på damsidan är Champions League-platsen viktigare än själva SM-guldet ur nästan alla perspektiv.

Men idén sprack direkt när jag bollade den med Gentzel. Han berättade nämligen att det måste vara nationsmästaren som spelar Champions League. Så är EHF:s regler. Det är därför Veszprem, Vardar och de klubbarna måste vara med i slutspelen i sina nationella ligor för att säkra sina CL-platser kommande säsong.