Kristján Andrésson, alltså.

Som ny förbundskapten, vilket jag skriver om här.

Eller i varje fall en av två (eller kanske tre) förbundskaptener. Konstellationen verkar inte spikad, eller jag har i alla fall inte lyckats få fram exakt hur det ska se ut. Mer än att Andrésson ska kompletteras med antingen Ola Lindgren eller Mats Olsson, eller båda två. Det hänger på hur mycket förbundet får loss den ena eller den andra.

Det börjar väl bli lite rörigt i den här frågan men så har också processen varit lång. Jag reder ut turerna i faktarutan till artikeln.

Förbundet vill ha Andrésson i alla fall och Andrésson vill ha jobbet, det sistnämnda säger han ju mer eller mindre rakt ut i slutet av artikeln.

Och äntligen slipper förbundet deala med någon annan klubb eller ett annat förbund för att få loss sin kandidat. Okej, man har en bank att förhandla med men det är trots allt enklare i sammanhanget. Bengan Johansson var väl tjänstledig i 15 år från sitt lärarjobb i Halmstad?

Kristján Andrésson är förstås inget annat än en skräll som ny förbundskapten i det här läget, oavsett om det blir i delat ledarskap eller inte och trots att han varken är första- eller andravalet (eller ens tredje).

Det går faktiskt att jämföra lite med Janne Andersson inom fotbollen i våras, även om Janne var väldigt mycket hetare än vad Andrésson är nu.

Kristján hade ju faktiskt lämnat handbollen, även om det bara var för några månader sedan.

Men jag tänker mer på att han, som sagt, inte känts som den hetaste elitserietränaren de senaste säsongerna.

Han ledde visserligen Guif till serieseger 2014 efter en makalös svit utan förlust i serielunken men hetast var han för fem-sex år sedan när han knappt 30 fyllda tog Guif till två SM-finaler på tre år. Då var vi många som såg honom som en framtida förbundskaptenskandidat.

Då hade han i och för sig ett annat spelarmaterial att jobba med i Guif.

Men i diskussionerna om Olssons och Lindgrens efterträdare nu i år har han knappast varit ”på tapeten”.

Efter Sveriges uttåg i VM 2015 skrev jag visserligen:

Eller så går man på det isländska trendspåret och chockar med Guifs Kristján Andrésson. Det är också ett spännande namn och garanterat lättare att få loss.

Men i juni i år, efter att Vranjes och Andersson tackat nej, skrev jag:

Kristján Andrésson? Slutat som tränare för att satsa på civila jobbet och familjen. Varit i en och samma klubb hela tiden och med sviktande resultat senaste åren. Kändes betydligt hetare för några säsonger sedan. 

 

***

Då förbundet inte får loss Mats Olsson på heltid (det kan jag inte tänka mig) och Ola Lindgren bara ska vara med som ett eventuellt stöd i en övergångsperiod så förutsätter jag att man heltidsanställer Andrésson efter alla halvtids- och deltidsanställningar vi har sett de senaste åren på förbundskaptensposterna på både dam- och herrsidan. För det krävs i det långsiktiga arbetet kring och med landslaget.

***

Vad jag förstått kontaktades Andrésson mitt under OS. Kanske efter att Signell visat att det går att ta en ung tränare helt utan förbundskaptenserfarenhet och som bara varit i en enda klubb som tränare och ge honom ett tungt ansvar?

***

Ola Lindgren och Staffan Olsson var inte heller förstavalet en gång i tiden (2008 för att vara exakt). Det var Kent-Harry Andersson.

***

Jag har tjatat en del om Islands tränarunder genom åren och hånats lite för det också. Inte minst efter VM 2015 då de hade det tufft.

Nu är Andrésson naturligtvis mer en produkt av den svenska tränarskolan och det är förstås inte Sigurdssons och Gudmundssons framgångar i år som gör att förbundet väljer Andrésson. Men Kristján räknar sig gärna till den isländska tränarkåren och är faktiskt inte svensk medborgare även om han är född i Sverige och har bott 33 av sin 35 år här.

***

Efter Vranjes och Anderssons nej tack har Mats Olsson varit min man till posten. Det är han fortfarande. Som jag tidigare skrivit så tror jag att den internationella erfarenheten och statusen är viktig när det hettar till inför och under mästerskapen.

Men kan Andrésson få stöttning av Olsson och/eller Lindgren i början kan han snabbt bygga på sig en internationell erfarenhet och han är onekligen ett spännande, långsiktigt namn på posten. Men då ska han också få jobba heltid och långsiktigt. För som jag skrev direkt efter OS-uttåget: det är om fyra år Sverige ska vara på topp igen, till hemma-EM och OS 2020 och sedan fram mot hemma-VM 2023. De närmaste åren kommer nog inte bli så ”feta”.

***

Nu tillbaka till semesterfirandet för egen del. I en vecka till.