Blixtbloggen på slutsignalen (som höll ungefär samma klass som Sverige i andra halvlek) är nu utbytt mot den här, något mer genomarbetade, spalten till fredagstidningen.

Plusbetygen hittar ni längst ner.

RIO DE JANEIRO. Det här laget är inte bättre på att spela handboll just nu.
Men vad värre är: viljan saknas.
Därför finns det inget som talar för att Sverige ska ta en enda poäng till i detta OS.

Sverige kom till matchen med tre fina skalper mot Slovenien på lite drygt ett år: i EM-kvalet, i EM och i OS-kvalet.
Tre segrar som borde stavas mentalt övertag.
Så såg det också ut i början: 4-1 efter sju minuter.
Sverige hade inlett samtliga tre matcher lika fint.
Visserligen hade både Tyskland och Egypten kommit ifatt och så småningom förbi. Men Sverige hade i båda matcherna krigat sig tillbaka och gett oss, och sig själva, två rysare in i slutminuterna.
För det är ju det som kännetecknat det här laget alltsedan EM-premiären i januari. Att man hela tiden har visat en attityd som fått oss att älska det här laget, även om kvaliteten på spelet och spelarna inte varit densamma som i OS 2012 och VM 2011.
Men i andra halvlek fanns den plötsligt inte längre och det är som Ola Lindgren säger: ”Det smärtar, det smärtar”.

Jag förstår att det finns en osäkerhet och ett rejält dippat självförtroende i botten skapat av två raka förluster. Och en frustration över att man inte får ut mer efter all den tid man lagt ner hela sommaren på otaliga lägerdagar.
Den blir inte mindre av att man missar tre 100-procentiga frilägen rakt framifrån i första halvlek (Andreas Nilsson x 2 och Jim Gottfridsson).

Men det är ingen ursäkt för att inte ge allt i en, av allt att döma, måstematch, hur hopplöst det än ser ut. För det har sett hopplöst ut för det här laget förut också men då har man krigat sig tillbaka. Det var så man tog sig hit.

Tittar vi på det mer handbollsmässiga kan vi konstatera att Slovenien var ett mycket bättre lag den här kvällen. Tyskland var också bättre. Egypten var det kanske inte men Sverige förlorade ändå.
Men det beror också på att Sverige inte kommit upp i den nivå rent kvalitetsmässigt som man behöver. Det där är ju kommunicerande kärl.

I grunden har inte svensk handbolls heliga treenighet målvakt-försvar-kontring fungerat i detta mästerskap. Så har man också haft färre kontringar än motståndarna i samtliga matcher.
Sex-mot-fem-spelet är ett kapitel för sig och avhandlat tidigare i den här spalten.
Sverige hade tretton tekniska fel mot Sloveniens sex.
– Med tretton tekniska fel är det svårt att vinna mot något lag i världen, som Kim Andersson sa.

Jag ska inte tjata om de som inte är här i Rio (som Ekdahl Du Rietz, Ekberg, Östlund, Källman, Sjöstrand… ja, nu gjorde jag det ändå) men när de inte är här så har det krävts ännu mer av de som är på plats i OS – framför allt av nyckelspelarna.
Och flera av dem verkar helt enkelt inte vara i form.

Jim Gottfridsson har inte motsvarat (de högt ställda) förväntningarna och dessutom finns det ingen riktig back-up då förbundskaptenerna valt att satsa på Gottfridsson som ensam mittnia i truppen.

Mattias Andersson och Mikael Appelgren har inte kommit upp i den nivå i målvaktsspelet som ett svenskt landslag behöver för att vinna matcher på den här nivån. Man har visserligen inte förlorat målvaktsmatchen i någon av de här kamperna rent procentuellt, men det här landslaget behöver helt enkelt fler räddningar för att kompensera det andra i spelet.

Johan Jakobsson kvitterar definitivt ut godkänt så här långt men har inte varit i den hysteriska form han var i EM:

Försvarsspelet, med Tobias Karlsson och Jesper Nielsen som centralgestalter, har inte klaffat med alldeles för många utvisningar som följd i de två första matcherna, vilket också ska kopplas till att man inte hade det målvaktsspel bakom sig som man är vana vid och därför inte hittat tryggheten.

Kim Andersson? Nej, han är inte förlåten. Men att han skulle vara i toppform i OS med den sommaren bakom sig kan man inte kräva. Men förbundskaptenerna har valt att chansa med honom och jag kan inte påstå att de gjort fel med tanke på vad man har bakom Andersson och Jakobsson på positionen.
En Andersson i den här formen och en Källman hemma med sargad kropp har förstås också försvagat försvarsspelet betänkligt. Plötsligt kunde man inte neutralisera Zorman och Bombac som man lyckats med gång på gång det senaste dryga året.

Andreas Nilsson är långtifrån ”Mr 100 procent” numera och över huvud taget har motståndarna fått bort det svenska linjespelet, även om Nilsson och Nielsen lyckats fixa några utvisningar.

Känslan, och tonen här, är att Sverige redan är ute ur OS.
Men det är man faktiskt inte.
I EM lyckades man krångla sig vidare från ett nästintill liknande läge hela vägen till ett OS-kval.
Men då fanns viljan där.
Därför har jag oerhört svårt att se Sverige gå vidare nu.

Förmodligen räcker det inte med att vinna de två återstående matcherna mot Polen och Brasilien utan man behöver dessutom hjälp med ”rätt” resultat i flera andra matcher.
Men som det ser ut nu, med det här spelet och den här attityden, kan jag inte se hur Sverige ska ta en enda poäng i detta OS.

***

Plusbetygen:

Mattias Andersson +
Mikael Appelgren ++
—————
Jerry Tollbring +++
Lukas Nilsson ++
Jonathan Stenbäcken ++
Jim Gottfridsson +
Kim Andersson +
Johan Jakobsson ++
Mattias Zachrisson +++
Andreas Nilsson +
Jesper Nielsen +
Tobias Karlsson +

Övriga spelade för kort tid för att betygsättas.