Det är kul att vara på VM.

Igen.

Det var ett tag sedan, dam-VM inräknat. Herrarnas hemma-VM 2011 noga räknat.

Jag gör mitt 22:a handbollsmästerskap på plats och till skillnad från de kolleger som var med under Bengan Boys-epoken är man ju tämligen svältfödd på framgångar att skriva hem om och överlag mästerskap med ett svenskt landslag som verkligen inger hopp.

De är väl fyra till antalet: dam-EM 2010, herr-VM 2011, OS 2012 och dam-EM 2014. Det är också de gånger Sverige tagit sig till semifinal.

Det kan jag inte se dem göra den här gången. Men det är sällan det varit så här roligt att följa ett handbollslandslag, och framför allt så här tidigt i en turnering.

***

Längst ner i detta blogginlägg hittar ni tyckaren efter matchen, som jag just knåpat ihop.

***

Lät Per Johansson lista världens 20 största talanger just nu (inte plusinlåst som de där listorna brukar var).

Det är den här generationen (födda 1995 eller senare) som ska ta över efter ett gäng som dominerat rätt länge nu, som Karabatic, Lazarov, Nagy, Aguinagalde, Ilic, Andersson, Omeyer och Tomas. Hansen och Duvnjak är ju lite yngre men de har varit med och dominerat länge de också.

Tre svenskar tar plats.

Och här läser ni om Tollbrings snabba resa och vad han tycker om sin placering på listan.

***

Två små guldkorn i den mixade zonen:

Jim Gottfridsson får stå och vänta lite på att bli intervjuad av Per Kahl på Radiosporten. Låten som spelas ska ta slut först.

– Passa på att önska en egen låt, sa jag till Gottfridsson.

– Ja, Perikles, svarade han och blinkade.

Ni kan väl ert Perikles? Dansbandet från Ystad med ”Var ska vi sova i natt”.

När sedan Kristján Andrésson kom till Kahls intervjumikrofon tyckte inte Kahl att det var läge att vänta längre utan bad om att få komma in.

– Bryter ni sändningen för min skull?! frågade Andrésson förvånat.

***

Tyckaren så:

PARIS. Målvakt/försvar, kontring och kantavslut.
Klassiskt, svenskt framgångsrecept.
Där är Sverige också bäst i världen just nu.
Släng sedan in lite klassisk holism och du har en VM-succé och ett lag att förälska sig i.

När Bengan Boys erövrade världen gjorde man det med ett målvakts- och försvarsspel i världsklass som gav lätta kontringar. I uppställda anfall avslutade man helst från sex meter och då oftast från kanterna, för det är ju, som Bengan Johansson brukade säga, lättare att göra mål därifrån än från nio meter.
Det är precis detta gamla, svenska framgångsrecept som Sverige just nu gör sådan succé med i VM.
Vi kan bara gå till statistiken:
Sverige har VM:s bästa målvaktspar så här långt. Mikael Appelgren och Andreas Palicka ligger på delad andraplats i målvaktsligan och tillsammans har de tagit 42 procent av skotten – bäst i hela VM när nu alla lag står på fyra spelade matcher.
Till sin hjälp har de ett gammalt, hederligt 6-0-försvar. Sverige har släppt in minst antal mål i hela VM (85). Och ett utmärkt bevis på att samarbete mellan uteförsvaret och målvakterna är ypperligt är att bara 43 procent av niometersskotten gått in. Endast Frankrike är bättre på 38 procent.
Blågult är också bäst på att kontra i hela VM. Man kontrar mer (43 stycken) och gör fler mål på dem (34) än något annat lag.
Samma sak med kantspelet: flest avslut (38) och flest mål (27) av alla lag.
Jag kan inte dra mig till minnes hur Bengan Boys hemspring var. Men det tål att upprepas att det här laget har ett fantastiskt hemspring. Sverige har bara släppt till elva kontringar (nio mål) mot sig på fyra matcher enligt den officiella statistiken. Inget lag har färre kontringar/kontringsmål mot sig (Tyskland ligger på lika många).
Där har ni fem nycklar till att Sveriges väg mot en kvartsfinal nu ligger öppen: seger eller oavgjort mot Egypten på fredagen så väntar med största sannolikhet Ungern i åttondelsfinalen.
Egypten kommer såklart att bli den tuffaste matchen hittills vid sidan av derbyt mot Danmark. Jag fruktar nästan Egypten mer än Ungern faktiskt. Sverige har haft svårt för egyptierna de senaste åren, oavgjort i förra VM och förlust i OS.
Men spelar Sverige som de gjort så här långt i VM så räcker det för att vinna mot Egypten och Ungern.
Och jag är inte orolig för att man ska komma upp i den nivån.
För till det där taktiska framgångsreceptet så är det här ett lag med ett underbart go i, som hela tiden gör sin läxa och är berett att göra jobbet.
Det finns inga gamla meriter eller historia att luta sig mot för det här laget.
Hierarkierna slogs sönder med den massiva generationsväxlingen. Nu byggs det nya där alla börjat på noll för att sedan hitta sina roller. Kristján Andrésson och Martin Boquist ligger bakom en gruppdynamik som gör att helheten blir större än summan av delarna – klassisk holism helt enkel.
Detta unga Sverige har tagit VM med storm, det förstår man på de utländska kollegerna.
Det är inte utan att man blir smått förälskad i det här laget.
Som 23-14-målet när Tollbring just blivit utvisad: Jim Gottfridsson kastar sig in i målområdet nere på kanten, bryter en passning, passar i samma rörelse i luften bollen bort till Albin Lagergren som omedelbart skickar den vidare upp till Niclas Ekberg som trycker dit ännu ett kontringsmål.
Ett enstaka mål som säger rätt mycket om vad Sverige står för i detta VM.
***
Niclas Ekberg är inne i VM nu, va? 16 mål på de tre senaste halvlekarna.
***
Jag har flera gånger nämnt Kristján Andréssons innovativa drag i sin coachning. I andra halvlek testade han plötsligt att ta ut högersexan och i stället stoppa in en extra linjespelare.
Jag har inte riktigt klart för mig vad resultatet av experimentet blev. Men som jag förstod det efteråt var det inget de hade tränat på ordentligt utan i princip bara pratat om.
Men det kan bli för mycket av den varan också när Andrésson är i gång.
***
Lagergren och Tollbring – två spelare som skulle spela i allsvenskan då ingen elitserieklubb visade intresse. Men när Kristianstad behövde panikvärva tog man dem och 3,5 respektive 2,5 år senare är de två av Sveriges bästa VM-spelare.
Där ser man vad proffssatsningen i Kristianstad och Ola Lindgrens träning kan ge.