Det internationella handbollsförbundet utser varje år världens bästa spelare och tränare på både damsidan och herrsidan. Det är de tyngsta och mest prestigefulla, individuella utmärkelserna vi har i handbollsvärlden.

IHF gör det numera med hjälp av en rätt komplicerad process där tre kategorier av röster vägs samman: experter, media och fans.

Och 2016 års vinnare är:

Herrspelare: Nikola Karabatic, Frankrike.

Damspelare: Cristina Neagu, Rumänien.

Herrtränare: Didier Dinart, Frankrike.

Damtränare: Thorir Hergeirsson, Norge.

Det jag framför allt reagerar på, vilket jag också gjorde redan när nomineringarna kom, är att Dinart får tränarpriset.

Folk som röstat verkar ha glömt att utnämningen gäller 2016, inte 2017 då Dinart tog Frankrike till VM-guld på hemmaplan i januari.

2016 var han bara assisterande förbundskapten till Claude Onesta. Dessutom var 2016 ett av de få år när Frankrike inte vann något mästerskap. Och då fanns det ändå dubbla chanser: EM och OS.

I båda mästerskapen gick Frankrike in som stora guldfavoriter. Femteplatsen i EM får därför betecknas som ett misslyckande. I OS förlorade man finalen mot Danmark. Det är ingen skam men det är heller ingen triumf för ett lag som dominerat världshandbollen under 2010-talet.

Ändå fick Dinart priset som världens bäste tränare 2016. Obegripligt. Och vad ska Onesta, som huvudansvarig, då ha för pris?

Vem som skulle haft det? Ja, sett till vad man fick ut av sitt material under 2016 så är både Dagur Sigurdsson, som tog Tyskland till ett EM-guld trots en mycket sargad trupp och därefter ett OS-brons (tyskarnas första medaljer sedan VM-guldet 2007), och Gudmundur Gudmundsson, som ledde Danmark till OS-guld, definitivt före Dinart i min bok. De är före Onesta också för den delen.

Men i de båda islänningarnas fall har säkert deras misslyckade VM 2017 spelat in hos dem som röstat, vilket de förstås inte ska göra.

Före Dinart tycker jag också att Talant Dutjebajev, som tog Kielce till ett lite överraskande CL-guld, och Nikolaj Jacobsen, som ledde Rhein-Neckar Löwen till klubbens första Bundesliga-guld, är.

***

Jag håller Nikola Karabatic som världens bäste genom tiderna och han är typ alltid värd priset som den bäste så länge han springer runt på en handbollsplan. Men 2016 var faktiskt ett år då Karabatic för en gångs skull inte tog någon riktigt stor titel, varken med landslaget eller klubblaget. Han var förstås också en del av Frankrikes misslyckade EM.

***

Och nog var Neagu bättre 2015 än 2016?

***

Det här var tredje gången Karabatic och Neagu tilldelades priset. Det gör dem historiska.

Bara fyra spelare har fått priset två gånger: Mikkel Hansen, Ivano Balic, Talant Dutjebajev och Bojana Radulovic.

***

Bara en svensk fanns med bland kandidaterna i någon av kategorierna – Isabelle Gulldén. Hon slutade fyra av de fem nominerade.

***

Ni har väl inte missat Sportbladet handboll på Facebook? Följ oss gärna där.