Tyckare på slutsignal från seriefinalen i alsvenskan.

HELSINGBORG. Neeeeej, inte ett Skånelag igen, säger ni.
Jag kan hålla med.
Men det var längesen vi hade en allsvensk klubb som var så redo för handbollsligan.
Vi säger därför välkomna upp i handbollsligan till en stad som heter OV.
Nu återstår det bara att se om laget också blir redo.

OV-Amo.
Det lät som en venerisk sjukdom på papperet men det var seriefinalen i allsvenskan som blev en oförglömlig kväll och publikfest för handbollsfolket i Helsingborg.
Amo, från lilla Alstermo med 800 invånare i mörkaste Småland, hade säsongens sista chans att gå komma ikapp OV Helsingborg och ta direktplatsen till handbollsligan.
I fem minuter levde smålänningarnas dröm. Sedan tog skåningarna ledningen med 4-3 och därefter vände sig kompisgänget i grönt aldrig om, mot den allsvenska tabellen, utan bara uppåt, framåt mot handbollsligan.
4-3 blev 8-4, 13-6 och 21-11 innan paussignalen ljöd. Andra halvlek blev inte en transportsträcka för helsingborgarna utan 30 minuter ren njutning och glädje efter alla år med gummiarmar och kvalångest frampå vårkanten.
Matchen slutade 44-25.
Och efter sex år och fem bedrövelser (i form av missade kval) sedan man var uppe och vände 2009/10 är OV Helsingborg nu i praktiken klart för handbollsligan.
När detta skrivs står Kock-Tina och närmare 2000 helsingborgare med henne upp och hyllar sina hjältar.
Man har fyra poäng och 87 plusmål jämfört med Amo att gå på med två omgångar kvar. Nej, det här kommer inte OV missa.
Bakom avancemanget ligger bland annat…
…allsvenskans bredaste trupp.
…en omvittnad laganda som är utöver det vanliga, till stor del skapad av Ola Månsson, som tränade laget 2012-16.
…seriens tajtaste försvar med makedoniern Jane Cvetkovski längst bak (de kan det där med att utbilda målvakter på Balkan).
…nye tränaren Ulf ”Tubbi” Sivertsson.
Jag vill uppehålla mig lite vid Sivertsson. Han var den sista, viktiga, för att inte säga avgörande, pusselbiten. Där Månsson är en lagbyggare och ypperlig utvecklare av handbollsindividen är ”Tubbi” den store, kollektive taktikern som tillför lugn och rutin.
Varje gång hela bänken flög upp i ett lyckorus över ett eget mål eller en räddning av Cvetkovski tog Sivertsson lugnt upp sitt lilla anteckningsblock och drog ett streck eller skrev en liten krumelur.
Få lag har varit så förtjänta av en plats i högsta ligan med tanke på fem raka kvalmissar.
Men framför allt har få klubbar varit så redo att gå upp från allsvenskan som OV Helsingborg i år.
Jag snackar inte så mycket om det sportsliga utan mer på (nästan) alla andra plan.
När Ragnar Lindqvist klev in som ordförande våren 2009, samma år man avancerade till elitserien förra gången, hade man skulder på 1,9 miljoner kronor och en omsättning på 5,5 miljoner.
I höstas, nästan åtta år senare, kunde Lindqvist stolt meddela att klubben var skuldfri och till och med hade ett litet, eget positivt kapital.
I dag har man mer än dubblat omsättningen till 11,5 miljoner kronor.
Bara sex klubbar har en högre omsättning – i handbollsligan (enligt Sportbladets ekonomiska granskning från december och som gäller räkenskapsåret 2015/16).
Omsättningen kommer förstås att öka än mer i handbollsligan nästa år. Ekonomiskt är alltså OV Helsingborg mer än redo. Man står till och med mycket väl rustade.
Beachhandbollen har förstås varit ett lokomotiv här men också det starka affärsnätverk som förre tränaren Mats Engblom har jobbat enormt med och som gått från 60 företag till 95 under Engbloms 2,5 år som klubbchef.
De lär inte bli färre till nästa säsong.
Klubbledningen vill inte ens kännas vid det men OV:s möjligheter på den lokala sponsormarknaden försämras knappast av ett degraderat Helsingborgs IF, där huliganer ställde till skandal i kvalet för fyra månader sedan, och ett Rögle som är på väg ur SHL. Stadens handbollsstolthet har alltså ett gyllene läge – där också.
Organisatoriskt står OV minst lika väl rustade med handbollsligamått mätt. Man har i dag elva personer anställda på kansliet. Det kan jämföras med vissa ligaklubbars två eller tre.
Publikmässigt står man sig inte lika väl mot lagen i handbollsligan. Före seriefinalen i kväll låg man på ett snitt på knappt 600. Med det är man trea i den allsvenska publikligan medan bara Ricoh har lägre snitt av ligalagen. Men med en hyfsad start på nästa säsong i handbollsligan borde man rätt snabbt komma över 1000 åskådare.
Nu tyder ju allt på att IFK Ystad åker ur handbollsligan så det stannar vid fem skånska lag nästa säsong också.
Men det är klart att man ur den synvinkeln hellre hade sett ett lag från någon annan del av landet (Norrland! Småland!) ta IFK Ystads plats.
Men med OV får handbolls-Sverige ett lag i den högsta divisionen från en av Sveriges tio största städer med alla möjligheter det innebär.
Man står också med en ny arena, även om man i år valt att spela alla sina matcher i klassiska Idrottens hus för att slippa flytta mellan hallarna när det är andra evenemang i Helsingborg Arena.
Ni som varit med ett tag vet också att Helsingborg faktiskt är en klassisk handbollsstad. På 1960-talet tog Vikingarna och Göta tre SM-guld. I slutet av 1970-talet var Olympia hetast i stan när man värvade danska storstjärnor med hjälp av bingopengar innan Vikingarna tog över igen blev svenska mästare 1981.
Av de tio klubbar som tagit klivet upp under 2010-talet har egentligen inget etablerat sig på allvar, även om Ricoh får sägas vara på god väg att göra det.
Kan OV Helsingborg lyckas? Det kommer förstås att krävas tre-fyra nyförvärv direkt för att börja etablera sig.
Men förutsättningarna för det finns.
Jag skulle vilja påstå att ingen klubb har varit lika redo att ta steget upp i handbollsligan som OV i år sedan Kristianstad gjorde det 2009, som klubb betraktad alltså.
Inga jämförelser i övrigt mellan de två klubbarna.