Nej från Ljubomir Vranjes och Magnus Andersson.
Vem, eller vilka, blir det nu då?
Jag har försökt lyssna runt lite.
Ett namn som inte poppade upp i de samtalen men som jag kom att tänka på själv är Mats Olsson.
Han är redan i dag en del av landslagets ledarstab som målvaktstränare vilket skulle ge en kontinuitet. Han är mycket uppskattad av spelarna, har den internationella erfarenheten (milt sagt), är knivskarp analytiker (fråga de norska damerna), har varit förbundskapten i många år för Portugal och är ett tungt namn i världshandbollen. Det sistnämnda ska faktiskt inte underskattas när det kommer till att påverka domare och delegater och vara en auktoritet.
Så jag slog Olsson en signal.
Och jodå, han har fått en förfrågan om en utökad tränarroll i svenska landslaget.
– Med ett större ansvar än bara målvakterna.
Kan det handla om att bli förbundskapten eller i varje fall vara en av två förbundskaptener?
– Vi har inte blivit så konkreta.
Skulle du vilja bli svensk förbundskapten?
– Vem skulle inte vilja bli det. Det är klart jag skulle vara intresserad av det om jag fick förfrågan.
Men nu har han inte hört något från förbundet på länge.
– Det är inte så lätt att få veta vad som gäller från det svenska förbundet, det har säkert fler erfarenhet av. Det tar tid, säger Olsson.
Grejen är också att Olsson är på god väg att förlänga med Norge, där han haft en viktig roll i damlandslaget under en herrans massa år.
Under de år han nu jobbat med det svenska herrlandslaget har han samtidigt varit heltidsanställd i Norge. Åtagandena i Sverige har helt enkelt varit med det norska förbundets goda minne.
Men efter OS går hans kontrakt med Norge.
– Men vi är överens om en fortsättning. Jag har kontraktet i fickan. Allt som saknas är min underskrift.
Men skulle Sverige vilja ha dig för större uppgifter så behöver man inte förhandla loss dig så länge du inte skrivit på?
– Det är sant. Men det här är svårt att backa ur.
***
Jag vet att det finns de där ute i handbolls-Sverige som tänker ”inte någon från Bengan Boys igen”; att man ska bryta med det spåret. Men det känns mest som ett självändamål hos de som framför det.
För ska vi inte nonchalera internationell erfarenhet helt, men ändå välja svenskt, så är det svårt att komma runt Bengan Boys.
Tomas Ryde är förstås ett alternativ.
Finns det fler?
Tittar vi på elitserietränare så är det just bristen på internationell rutin man slås av.
Visst, Tomas Axnér har spelat massor av år i Bundesliga. Men har för lite tränarerfarenhet med några år i Lugi bara.
Mikael Franzén? Mer av en långsiktig lagbyggare som är som bäst när han får jobba med spelarna dagligen.
Kristján Andrésson? Slutat som tränare för att satsa på civila jobbet och familjen. Varit i en och samma klubb hela tiden och med sviktande resultat senaste åren. Kändes betydligt hetare för några säsonger sedan.
Bagarn Johansson? Lång och bred erfarenhet och med viss landslagsrutin (assisterande i damlandslaget). Men har egentligen bara lyckats fullt ut när han basat för två av Sveriges mest överlägsna lag genom tiderna: RIK:s herrar och Sävehofs damer.
Ulf Sivertsson? Där finns också oerhört lång och bred erfarenhet, inte minst från danska ligan, men enbart inom klubblagsvärlden då.
Tillbaka till Bengan Boys:
Robert Hedin? Han är väl den som jobbat mest som förbundskapten förutom Staffan & Ola. Hade Norge i flera år och gjorde det okej med lite av en mellangeneration i norsk handboll. Är nu tränare i österrikiska ligan.
Per Carlén? Inga imponerande resultat som tränare (förutom andra året i Flensburg). Förbundskapten för Israel i dagsläget.
Thomas Sivertsson? Känner sig nog bränd av förbundet. Annars skulle kanske bröderna Sivertsson vara ett alternativ, även om det inte är det mest spännande.
***
En av personer jag pratade med föreslog att Ola Lindgren fortsätter över VM också för att se om det finns fler tillgängliga namn om ett år.
Lindgren har ju kontrakt ett år till och det är faktiskt inte formellt uppsagt ännu.
***
Vad jag har förstått vill förbundet väldigt gärna ha en svensk som förbundskapten.
Men efter Vranjes och Anderssons nej kanske det är dags att börja titta utomlands om man vill hålla sig på den nivån på tränare.
Man behöver ju inte gå så långt utanför Sverige utan hålla sig till Norden med allt vad det betyder i gemensam kultur och enklare med språket.
I första hand tänker man ju på danskar och islänningar. Där finns det flera kandidater utan att jag vet, eller just nu orkar sätta mig in i, alla deras kontraktssituationer:
Men jag vill skicka fram ett intressant namn om man trots allt tänker utanför Norden: Manolo Cadenas, den spanske gentlemannen som nu står helt utan jobb efter att lämnat både spanska landslaget och Wisla Plock.
Här snackar vi en tungviktare som varit professionell tränare i 30 år nu och bland annat haft Ademar Leon, som han gjorde till ett internationellt storlag under sina tolv år där, och Barcelona.
Han misslyckades med att ta Spanien till OS men så sent som i januari förde han dem till EM-silver.
Verkar väldigt behaglig och är ovanligt lugn på bänken för att vara spanjor.
Och spanska tränare är det hetaste som finns i handbollsvärlden just nu.
Men det är klart att språket blir ett problem även om Cadenas kan snacka hjälplig engelska.
Men Mats Olsson snackar ju spanska flytande…
Vranjes meddelade redan i förra veckan i en sms-kontakt med Expressen att han inte blir ny förbundskapten.
Men…men…jag har ju skrivit att han skulle ta över?
Japp, det har jag. Men jag har aldrig påstått att det varit klart heller. Jag har gång på gång skrivit att det är nära, men jag har aldrig påstått att det varit klart. För så mycket har jag lärt mig i det här yrket, att man inte ska påstå att något är klart förrän det verkligen är det.
Sedan hade jag fel i en uppgift, en viktig uppgift, i min första text (den enda artikel jag skrivit i ämnet, resten har varit i bloggen) om det hela:
Men nu ska Vranjes ha fått tillåtelse av Flensburg att ta över som svensk förbundskapten parallellt med att han fortsätter i klubben. – Det har han fixat, säger Sportbladets källa. Av allt att döma har Vranjes fått in en klausul om detta när han förlängde till 2020 i september i fjol.
Just där var min källa inte rätt ute.
Tyvärr.
Men det får jag ta på mig, att jag gick så hårt på de uppgifterna. Och det är klart att det känns tungt nu.
För det var just detta det föll på till slut. Vranjes ville ha in en sån klausul när han skrev nytt kontrakt med Flensburg i fjol men fick inte det. Och då blev det för dyrt för förbundet att lösa till slut.
***
Nu påstår ändå nättrollen – ni vet, de icke-anonyma nättrollen på twitter i handbolls-Sverige, några av dem utlandsproffs och elitspelare eller före detta elitspelare – att jag påstått att det är klart.
Jag visste att de skulle gå i gång på det här, de icke-anonyma nättrollen. De har bara suttit och väntat på att det skulle spricka med Vranjes och det tog inte många sekunder förrän den första var i gång efter min artikel i dag.
Jag brukar inte bry mig om dem. Jag brukar verkligen inte det för det är deras livsluft och ger man dem den minsta lilla uppmärksamhet så blir man aldrig av med dem. Då får man ägna hela dagar åt att bemöta det ena syrliga, nedsättande och förargliga påståendet efter det andra då de verkar leva sina liv på twitter och allra helst leta fel och brister hos andra där.
Men när de nu påstår att jag skrivit att det var klart med Vranjes så känner jag att jag måste försvara mig.
Japp, rubriken på avslöjar-artikeln är hårt dragen, för hårt dragen i det läget.
Men det är inte jag som sätter rubrikerna. Nej, jag vill helst inte försvara mig med det då jag är tidningens ansikte utåt i mina artiklar och brukar/ska ta den smällen. Men när det nu blir personligt, som det blir på twitter när de icke-anonyma nättrollen påstår att jag skrivit att det är klart, så måste jag faktiskt hänvisa till det.
Jag har kollat igenom det jag skrivit i frågan (den första artikeln och sedan i bloggen). Det här är vad jag hittade. Ja, jag har såklart trott på mina uppgifter men ingenstans påstår jag att det är klart.
***
Äh, nu släpper vi det.
Min källa – och därmed också jag – hade fel på det med klausulen och rubriken var lite för hårt dragen. Men kom inte och påstå att jag skrivit att det var klart. Hade jag haft uppgifter om det var klart hade jag förstås skrivit det. Jag lovar, det hade ni inte missat.
Så! Nu släpper vi det.
***
En viktigare fråga: vem ska förbundet nu satsa på?
Jag återkommer i frågan. Och jag lär göra det innan det är klart.
***
Över till SM-finalformatet. Skrev ju om det i mitt förra blogginlägg för ett par veckor sedan. Fick ett mejl från Johan Hagström som skriver:
Jag fick en idé där, man skulle kunna ha två matcher samma helg. En lördag (ev. fredag) och en söndag under samma helg, då får man en mindre serie och ”risken” för att en sämre motståndare vinner minskar väl något. Då kan man fortfarande bygga evenemanget kring en arena och en helg. Det blir även tuffare eftersom det blir två matcher på två dagar.
Tänkvärt.
***
På torsdag lottas VM i Frankrike.
Hittade seedningslinjerna på handball-world.com. Och ni fattar ju tillräckligt mycket tyska för att förstå vilka nationerna är:
Som ni ser så har IHF än en gång tagit sig friheten att ta med en nation som misslyckades i kvalet på ett wild card.
Vad jag förstått står det mellan Norge och Österrike. President Moustafa ska redan ha uttalat sig positivt för att Norge ska få platsen. Men frågan är hur man ska motivera det. När Tyskland fick sitt wild card till VM 2015 var det på resultatet i föregående VM. Det gjorde islänningarna vansinniga då de menade att de skulle ha den europeiska platsen på grund av sin placering i EM (sedan kom Island till VM ändå efter att Förenade Arabemiraten hoppat av).
Ska nu IHF trycka in Norge i VM så måste man gå på deras placering i EM (femma fyra) för i senaste VM var de ju inte ens med. I detta VM kom Österrike på 13:e plats och är därmed det lag som kom högst av dem som inte kvalade in till VM 2017. Därför, menar österrikarna, att man i konsekvensens namn ska ha ett wild card till VM.
Sedan kan jag tycka att Norge är värda en VM-plats med tanke på det EM de gjorde och där ”belöningen” blev den tuffaste OS-kvalgruppen och sedan mardrömslottning i VM-playoff mot Slovenien (de missade båda).
Mardröms- respektive drömgrupp för Sverige?
Ja, där spelar ju wild card-laget stor roll, oavsett vilket det blir.
Men drömgruppen kanske är: Tyskland, Slovenien, Sverige, Brasilien, Chile, Saudiarabien.
Mardrömmen? Kan vara den här: Frankrike, Danmark, Sverige, Ungern (eller Island), Tunisien, Norge/Österrike.
Men helst vill man avvakta OS innan man sätter de epiteten.
Inte mycket bloggande här sedan SM-finalerna i princip.
Men så har jag gått ”all in” på fotbollslandslaget sedan dagen efter just de där SM-finalerna.
Det kommer nog inte bli mycket bloggande här heller förrän jag är på plats i Rio inför OS. För jag hoppas verkligen inte behöva skriva något i den här stilen på onsdag efter returen i VM-playoffet mot Bosnien.
Men låt oss riva av en saftig blogg här och nu om lite allt möjligt.
Till att börja med är ju nästan förutsättningarna identiska inför detta playoff som för fyra år sedan: Balkanmotstånd som man ska slå på papperet, andra matchen på bortaplan, ingen Källman eller Kim A i laget och ett OS runt hörnet.
Så alla ingredienser finns tyvärr där för en repris på fiaskot.
Bara att hoppas att man drar lärdom av debaclet för fyra år sedan.
***
Damlandslaget befinner sig nere i Portugal för ett första OS-läger. Den 5 juli ska Signell spika sin OS-trupp. I går meddelades det att herrarnas trupp tas ut först den 6 juli och inte den 16 juni, direkt efter VM-playoffet är avslutat, som det var sagt från början. Troligen beror det på alla skador. Nu får Olsson och Lindgren två läger på sig att bestämma sig.
Ja, det var ju galet vad mycket skador man drabbats av. Vi kan redan räkna bort Källman, Ekberg och Östlund. Dessutom är Kim A, Lukas Nilsson och Stenmalm osäkra kort till OS i dagsläget.
Ekberg var ju den senaste att falla bort och självklart lider man med Ystadspågen. Men den enes död är den andre bröd, som klyschan säger. Nu får Mattias Zachrisson äntligen sin stora chans.
***
Samtidigt som damerna är nere i Portugal fick de i dag en drömlottning till sitt hemma-EM i december.
Den egna gruppen, S-gruppen, med Slovenien, Serbien och Spanien är förstås väldigt överkomlig. Men intressantare i det här sammanhanget, och med tanke på vilken nivå Sverige trots allt är på idag, så är det intressantare med vilken grupp man korsas med i mellanrundan.
Och här snackar vi inget annat än en dröm med tanke på vad som finns på den andra halvan: Sverige ställs mot tre av de här lagen från grupp A: Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Polen.
På den andra halvan hittar vi lag som Ryssland, Rumänien, Montenegro och Norge – mer eller mindre mardrömsmotståndare allihop för det svenska laget. Vägen till en semifinal ligger med andra ord vidöppen. Gott så och ett besked vi kan behöva efter de senaste dagarnas skadenyheter.
***
Måste passa på att hylla H65 Höörs Lasse Eklöv och hans pressmeddelande. Jag vet inte vem Eklöv är eller vilken roll han har i H65, vilket jag kanske borde, men mannen måste ha journalistbakgrund. Hans pressmeddelande är alltid bra vinklade, välskrivna och oftast offensiva. De är värda större spridning än de får.
All kredd till Eklöv alltså.
***
Och lite handbollstouch får jag till här i Saint-Nazaire där landslaget tränar.
Frågan är inte om det här är den coolaste handbollsarenan jag sett, i varje fall utifrån. Den ligger på samma område som Sverige tränar.
I den här bloggen är det förstås på sin plats att tillägga att i samma klass i mitten av 1980-talet gick ett hyfsat gäng handbollstränare-/spelare varav många skulle få fina karriärer (och nu blev bilden mindre än det var tänkt men vetefan hur jag ska fixa det):
Övre raden från vänster: rektor Lars-Erik Säll, Mats Lindau, Janne Lindén, Arne Högdahl och Ulf Schefvert.
Nedre raden från vänster: Christer Magnusson, Brott Forsell, Ann-Britt Carlsson och Gunnar Blombäck.
***
Det höjdes en del röster inför årets SM-final, och även efter densamma, att man skulle gå över till en finalserie på fem matcher som förr (eller nån annan typ av matchserie med matcher hemma/borta). Den där diskussionen har väl legat och bubblat under ytan i många år.
Nu har SEH lyft upp frågan och vid ett möte mellan klubbarna under finaldagen bestämde man att behandla ämnet fullt ut i samband med årsmötet första helgen i september. Då ska styrelserna för Handbollsligan och SHE (ja, vi ska väl skriva så nu) ha diskuterat det med klubbarna och ta beslut om det blir någon förändring till säsongen 2017/18. Nästa år blir det ingen förändring i alla fall, en final 2017 är det som gäller.
Man tittar på tre bitar vid ett eventuellt skifte, berättade Peter Gentzel när jag pratade med honom.
Sportsliga: Rättvisan i att en hel, lång säsong ska avgöras i en enda match.
Mediala: Får man lika mycket uppmärksamhet om man går över till en matchserie?
Ekonomiska: Enfinal-systemet ger 1,5 miljoner kronor i intäkter till elitorganisationerna.
Här har vi knäckfrågan för att det över huvud taget ska bli prat om en återgång till en finalserie. Man måste helt enkelt hitta 1,5 miljoner kronor i intäkter på annat håll för att överge en-final-formatet.
IFK Kristianstad vill förstås ha en finalserie. Det finns aldrig några garantier för sportslig framgång men vi är nog alla övertygade om att svensk handbolls flaggskepp kommer att fortsätta dominera också på plan i flera år framöver. Och även om man tappar stora delar av förstauppställningen varje år så har man sådana muskler numera att man hela tiden kan värva ihop en så pass bra trupp att risken är oerhört liten att man blir utslaget i en serie över fem matcher i en kvarts- eller semifinal. Med en serie på fem matcher också i finalen så minskar risken att man ska bomma guldet jämfört med en enstaka match där halva laget kan vakna upp magsjukt eller förstemålvakten får ett skott i ögat efter en drömstart så att han behöver föras till sjukhus.
Sportsligt är det mer rättvist med en finalserie, inget snack om det. Samtidigt ska vi komma ihåg att under de tolv år som formatet med en final använts har det väl bara hänt en gång på herrsidan att det laget som egentligen var bäst förlorade finalen och det var just Kristianstad 2013 mot Drott.
Medialt är det svårt att jämföra vad som ger mest uppmärksamhet, även om vi bara håller oss till herrsidan. Visst, det är verkligen maxat under finaldagen, också i riksmedia. Men det handlar bara om, på sin höjd, två dagar med förhandsartiklar i riksmedia. Risken är väl att en matchserie bara blir intressant för de lokala medier som har lag i finalerna.
Å andra sidan skulle man bli lite orolig för KB-Ruttes och de andra på Kristianstadsbladets sportredaktions hälsa med en finalserie som pågår i två-tre veckor med tanke på hur mycket de jobbar och producerar som det är nu.
Men knäckfrågan vi till slut landar på är ekonomin där man alltså måste hitta intäkter någon annanstans ifrån på 1,5 miljoner för att ens på allvar överväga tanken på en matchserie i finalen.
Jag trodde att jag hade den geniala lösningen: behåll enfinal-formatet men ge Champions League-platsen till den som vinner grundserien. Då både käkar man kakan och har den kvar. För som jag skrev efter finalen: för Kristianstad på herrsidan och Sävehof på damsidan är Champions League-platsen viktigare än själva SM-guldet ur nästan alla perspektiv.
Men idén sprack direkt när jag bollade den med Gentzel. Han berättade nämligen att det måste vara nationsmästaren som spelar Champions League. Så är EHF:s regler. Det är därför Veszprem, Vardar och de klubbarna måste vara med i slutspelen i sina nationella ligor för att säkra sina CL-platser kommande säsong.
Han vill men kroppen håller inte, meddelar han i ett pressutskick från förbundet.
Det betyder att Källman gick ut med en smäll en hjärnskakning i sista OS-kvalmatchen. Han såg alltså egentligen inte sin sista landskamp. Det är ju också ett sätt att sluta. För mycket tyder på att matchen mot Spanien i Malmö, som tog Sverige till OS, var Källmans sista i blågult. Han stänger inte dörren helt utan säger att han vill hjälpa Sverige och svensk handboll i framtiden, antingen som spelare eller ledare.
Det här är också en jäkla smäll för landslaget.
En av de absolut värsta Lindgren & Olsson kan drabbas av inför OS.
Nu kom beskedet inte helt oväntat då Lindgren antydde det rätt tydligt i Sportbladet när VM-kvaltruppen togs ut häromveckan.
Men jag trodde då att det handlade mer om motivation än fysik och att det skulle gå att övertala Källman, kanske till och med låta honom glida på en räkmacka i sommar. För så viktig är han, Växjös största bidrag till svensk handboll genom tiderna.
Vilket nej tack skulle kunna var värre inför ett OS?
Mattias Anderssons kanske.
Kim Anderssons? Troligen, men det gick ju rätt bra i EM om bara Jakobsson spelar i den trans som han gjorde då. Fast ska Sverige vara med och slåss om medaljerna på allvar så krävs det en Kim Andersson i laget.
Jim Gottfridsson blir också oerhört viktig i OS. Det såg vi i OS-kvalet.
Tobias Karlsson är en annan spelare som Sverige i många och mycket står och faller med.
Men Källman, med sina unika egenskaper framför allt bakåt, är definitivt oersättlig. Det finns få spelare i hela handbollsvärlden som kan spela på så många positioner, både framåt och bakåt, på så hög nivå som Källman.
Och sedan OS-uppladdningen sommaren 2012 har han också en väldigt stor roll i taktikupplägget inför matcherna.
Jag har också skrivit ett flertal gånger de senaste åren hur framför allt Staffan Olsson och Källman verkar ha fnnit varandra och skapar en speciell kemi mellan sig, i varje fall i landslaget. Lindgren och Olsson ser också Källman som det kanske mest givna tränarämnet i det här landslaget, menad för de stora uppgifterna i handbollsvärlden om han själv vill.
Källman är som sagt oersättlig i försvaret. Utan honom tappar Sverige 5-1-alternativet bakåt, i varje fall på den nivå som det håller med Källman som spets. Men han är också landslagets bästa vänstertvåa och nu råder det akut kris där när Viktor Östlund är borta från OS på grund av sina ljumskar. Dessutom är Philip Stenmalm, viktig kugge bakåt i EM, ett stort frågetecken på grund av sin skada.
Om Lindgren & Olsson väljer att ta med två vänstersexor till Rio så blir det förstås Jerry Tollbring som nu får den biljetten medan Fredrik Petersen tar hand om den andra.
Vill ni ha mer Källman kan ni gå in och lyssna här, då han gästade podden inför OS-kvalet.
Signell har släppt sin första landslagstrupp, tillika bruttotruppen till OS.
Ni hittar ett knäck där jag pratat med honom här nedan.
Det blev inga bomber direkt. Djapanovic petas från OS-kvallaget och Fernis och Blomstrand kommer in.
Förutom knäskadade Emma Hawia Svensson, som vi alla lider med så mycket, är alla med i bruttotruppen som den OS-trupp på 14 spelare som jag ville se direkt efter att Sverige blev klart för Rio i kvalet. Det var de här:
Målvakter:
Johanna Bundsen
Filippa Idéhn
Vänstersex:
Loui Sand
Vänsternio:
Linnea Torstenson
Jenny Alm
Jamina Roberts
Mittnio:
Isabelle Gulldén
Johanna Ahlm
Högernio:
Angelica Wallén
Högersex:
Nathalie Hagman
Emma Hawia Svensson
Mittsex:
Linn Blohm
Frida Tegstedt
Försvarare:
Sabina Jacobsen
***
Och så mycket har inte hänt i mina ögon, utan jag tror att det bara handlar om att ersätta Hawia Svensson på något sätt, förmodligen rakt av med en högersexa då Signell vill använda Hagman en hel del på högernio i OS. Då står det väl mellan Ek och Fernis. Detta förutsatt att Roberts hinner komma i form.
***
Här snacket med Signell samt truppen och alla datum i OS-uppladdningen:
Jasmina Djapanovic petas och två debutanter tar plats. Där är de stora nyheterna i den bruttotrupp till OS som Henrik Signell tagit ut. – Två-fyra platser känns öppna i den slutgiltiga OS-truppen och alla 21 är aktuella för dem, säger den nye förbundskaptenen.
Han presenterades som ny förbundskapten för en vecka sedan. I dag tog Henrik Signell ut sin första landslagstrupp, som också är bruttotruppen på 21 spelare till OS och som samlas till ett första OS-läger den 8 juni. Emma Hawia Svensson saknas från laget som tog Sverige till OS i kvalet i mars då hon drog korsbandet i SM-finalen. Från OS-kvallaget saknas också högernian Jasmina Djapanovic, 31, som petas för den elva år yngre debutanten Hanna Blomstrand från Lugi. Är det en uttagning för framtiden eller tycker du att Blomstrand är bättre redan nu? – Jag gillar Djapanovic och hon har ett riktigt bra skott. Men Blomstrand är lite tuffare, bättre bakåt och mer allsidig. Och tänker man sedan för framtiden så kändes den här uttagningen ännu mer rätt, säger Signell. Den andra debutanten har Signell till vardags i Sävehof – Emma Fernis, 19, som gjorde nio mål i SM-finalen och blev hela slutspelets skyttedrottning. Tillbaka i landslaget är också Jamina Roberts som varit långtidsskadad efter VM i december. – Hon är ett litet frågetecken men spelade de två sista matcherna i den danska ligan. I övrigt var det de väntade namnen. Truppen ska i mitten av juli bantas till 14 spelare plus tre reserver (varav en målvakt) som får åka till Rio de Janeiro. Hur många plaster skulle du säga är öppna i det här läget i den slutgiltiga 14-mannatruppen? – Två-fyra platser känns öppna och alla 21 är aktuella för dem i det här tidiga skedet. Men det är inte helt kört för spelare som föll på målsnöret till bruttotruppen. – Dörren är inte låst. Men om inget oförutsett inträffar så är tanken att de 14 spelarna finns bland de här 21, säger Signell.
*** 21-mannatruppen:
Målvakter:
Filippa Idéhn, Team Esbjerg, 55 A-landskamper/1 mål
Johanna Bundsen, IK Sävehof, 32/0
Martina Thörn, Glassverket Elite (klar för FC Midtjylland till nästa säsong), 1/0
Ni har väl fått det mesta till livs efter finalerna redan.
Och här tryter orken. Ska dessutom packa för en vecka med Zlatan & Co, som samlas i Stockholm i morgon inför EM, innan väckarklockan ringer om några få timmar.
Till papperet blev det en ny tyckare där jag resonerar kring att Sävehof och Kristianstad har vuxit ur svensk handboll på sätt och vis. Och att Champions League-platsen är viktigare än guldet i respektive final för de här båda lagen.
Ni läser den här:
MALMÖ. Två guldlag. Två maktdemonstrationer. Två dynastier vi inte ser något slut på. Två giganter som vuxit ur svensk handboll. Två lagmaskiner som nu ska ta nästa steg i Champions League.
Sävehofs damer tog sitt tionde guld på elva raka finaler. Kristianstads herrar spelade sin fjärde final på fem år och vann sitt andra raka guld. Visst, det är en viss skillnad. Men likheterna mellan de båda guldlagen är mycket större än skillnaderna. De utgör två dynastier i svensk handboll som vi faktiskt inte ser något slut på i dagsläget. De kommer att spela final nästa år också och vi kommer som vanligt säga att det bara handlar om en match där allt kan hända. Men Sävehof och Kristianstad kommer att stå där med sina guldhjälmar ändå när det är färdigspelat. Det här var Skurus stora chans att bryta Sävehofs hegemoni. Nästa år blir det svårare, för att inte säga omöjligt, igen när man tappar hjärtat och hjärnan Carin Strömberg samtidigt som Sävehof får hem Johanna Ahlm i kombination med att mästarna från Partille får behålla de spelare man vill för en gångs skull och det unga laget blir ett år äldre och mer rutinerat. Skuru hade kommandot i finalen i 15 minuter. Emma Hawia Svenssons skada, Emma Fernis kyliga straffskytte, Johanna Bundsens storspel och punktmarkeringen på Carin Strömberg vände matchen. 5-8 efter en kvart blev till 18-11 efter 40 minuter. Men i slutändan var det nog Sävehofs bredd som avgjorde. Efter 15 minuter hade Henrik Signell använt hela tolv utespelare, och det vete tusan om inte det är något slags rekord i en final.
Under finalhelgen publicerade Sportbladet en rankning av tidernas bästa elitserielag på herrsidan, framröstad av tio experter med många decennier i handbollens tjänst. Många höjde på ögonbrynen när Kristianstad under Ola Lindgren (2012-16) hamnade sjua. – Med bara ett guld, utbrast Alingsås tränare Mikael Franzén frågande. Nu har de två guld och Franzén lär inte vilja eller kunna ifrågasätta juryns beslut efter utskåpningen i går. Till skillnad från upplagorna före dem på listan, som kunde behålla laget år efter år, tvingas Kristianstad byta ut stora delar av förstauppställningen nästan varje säsong. Den som håller ihop detta Kristianstad till en och samma upplaga är Ola Lindgren. Bara framtiden kan utvisa hur mycket Kristianstad kan klättra på den där listan (även om det är några oerhört starka lag man har framför sig). Enligt Kristianstadsbladets sportchef Patric Nilsson är man redan topp-tre genom tiderna. Men Nilsson är från Kristianstadsbladet. Den första halvleken Kristianstad stod för, och som innebar 18-6 i paus, var den bästa av ett finallag sedan formatet med en final infördes 2005. Nej, jag har inte glömt Hammarbys mäktiga överkörning av Skövde i Globen 2007 eller Sävehofs utklassning av Guif i Scandinavium 2011. Men Kristianstads prestation före paus var strået vassare och den bästa under Lindgrens regim. Sävehof och Kristianstad är också två lag som på sätt och vis vuxit ur svensk handboll. Efter guldet i fjol, det första på 62 år, känns det som att SM-finalen för Kristianstad nu handlar mer om att ta en Champions League-plats än att vinna själva guldet. Samma sak har det varit för Sävehofs damer i fjol, även om nog årets guld var lite speciellt då det är ett ”nytt” lag. Direkt efter sina respektive finaler pratade båda lagen om att kommande säsong ta nästa steg i Champions League. Sävehof vill ta sig förbi mellanrundan och nå kvartsfinalen för första gången. Kristianstads mål är att gå vidare från gruppspelet i toppdivisionen till åttondelsfinal. Det handlar om att hitta nya utmaningar och för de här båda lagen hittar man dem utanför Sverige. *** Hon ska röntgas på måndagen men jag lider verkligen med Emma Hawia Svensson ändå. *** Ida Odén är nu historisk. Hon är ensam om tio SM-guld som spelare i svensk handboll. Det kommer att bli ett elfte nästa år. *** Iman Jamali verkar oerhört sugen på att stanna i Kristianstad med tanke på finalmatchen han gjorde. *** Det var framför allt två segrar för kollektivet. Men det går inte att komma från att Johanna Bundsens och Nebojsa Simics målvaktsspel stack ut. *** Johan Jepson fick sitt drömslut. Med två minuter kvar gjorde IFK-kaptenen en high five med Alingsås tränare Mikael Franzén ute vid sidlinjen. Det är en ögonblicksbild jag tar med mig och som visar så mycket vad den här sporten står för.
*****
Damknäcket i blaskan kom att handla om Emma Fernis och hennes plötsliga OS-chans.
MALMÖ. En Emma skadade knäet i finalen och kan missa OS. En annan Emma fick sitt stora genombrott och kan nu ta OS-platsen. – En otroligt smart spelare, säger guldtränaren och nye förbundskaptenen Henrik Signell.
Sävehof hade spelat tio raka finaler. Emma Fernis noll. Då gick 19-åringen, ny från Spårvägen inför säsongen, in och smällde dit nio mål och blev matchens bästa målskytt när Sävehof vann sitt tionde SM-guld på elva år efter finalsegern mot Skuru med 27-22. – Det största jag varit med om ihop med JEM-guldet, om inte större, jublar hon efteråt. Hon var iskall på straffarna och satte sex av sex. – Alla mål räknas. Straffarna är också viktiga. Fernis har aldrig varit med i landslaget men blev under finalen plötsligt OS-aktuell. Efter tolv minuter av finalen rasade nämligen Skurus Emma Hawia Svensson ihop efter en riktningsförändring. Landslagsspelaren fick lämna finalen och ska röntgas på måndagen. Troligen handlar det om en korsbandsskada, hennes tredje om så är fallet och det skulle innebära att hon i så fall missar både OS och hemma-EM. – Vidrigt om det skulle bli så. Jag har valt bort skola och allting för att satsa stenhårt på att komma med till OS och EM, säger Hawia som varit given bakom Nathalie Hagman på högerkanten i landslaget. Sävehofs tränare Henrik Signell är nybliven förbundskapten och tar på onsdag ut en 20-mannatrupp till det första OS-lägret. Där kan Fernis finnas med. – Det känns som det är jämnt bakom Hagman om inte Hawia kan vara med. Det är öppet mellan tre-fyra-fem spelare, säger Signell. Han är imponerad av Fernis. – Det är en notorisk målskytt; lite som Hagman men inte samma lirare. Hon är inte bäst på någonting men gör väldigt mycket rätt. En otroligt smart handbollsspelare. Fernis har inte haft OS i tankarna alls. – Det skulle vara en dröm. Men jag ser det som en ren bonus, säger 19-åringen.
***
Herrknäcket i print handlar om Kristianstads plan att behålla Ola Lindgren i flera år.
MALMÖ. Han har gjort Kristianstad till ett storlag och har ett år kvar på kontraktet. Nu vill mästarna behålla Ola Lindgren i många år till. – Vi ska sätta oss ner efter OS, säger den dubble guldtränaren.
När Ola Lindgren tog över Kristianstad i mars 2012 krigade man för att ta en slutspelsplats. Ett par månader senare spelade Kristianstad final och det har man nu gjort fyra av fem gånger sedan Lindgren kom. De två senaste har slutat med guld och en Kristianstaddynasti är ett faktum. I går utklassade man Alingsås i finalen med 27-18 (18-6) och därmed vann laget 37 av 39 matcher mot svenskt motstånd under säsongen. Dessutom imponerade man i Champions League. Lindgren har ett år kvar på kontraktet och alla parter är överens om att han ska fullfölja det. Men när säsongen drar i gång i höst är Lindgren för första gången under sin tid i Kristianstad inte förbundskapten längre. Det är något som öppnar för att Lindgren drar utomlands efter nästa säsong, tror många. Men Kristianstad hoppas behålla sin guldtränare i flera år till. – Att hitta en tränare som är bättre är svårt. Det är upp till Ola om han vill och är motiverad, säger Mats Samuelsson, chef i klubbens sportkommitté. Det är Lindgren. – Vi ska sätta oss ner efter OS. Jag trivs otroligt bra i Kristianstad och jag gillar den ambition och målsättning som klubben har. Jag gillar att driva det åt det hållet. Du hittar fortfarande utmaningar? – Vi har så stor omsättning på spelare att de inte hinner bli trötta på mig, ler Lindgren. Och inte du på dem? – Nej, precis. Han hyllar de bortåt 9000 IFK-fansen i Malmö Arena efter finalen.
***
Hörde på nytt i kväll snacket om att Sävehof vill ha sin förre playmaker Michael Apelgren, med två raka norska guld med Elverum, som ny tränare efter Bagarn Johansson.
***
Mats Samuelsson, Kristianstads sportboss (eller vad han nu är när Jesper Larsson formellt är sportchef) när Kristian Björnsen gått förbi:
– Han är spelaren jag kommer att sakna mest. Det är den bästa värvningen vi har gjort. Den vinnarskallen och attityden den killen har…
***
Mikael Franzén suckade på min fråga om hur man ska rå på Kristianstad i framtiden och sa:
– Nu ska jag gå på en otroligt tråkigt bankett. Sedan ska vi fundera på hur vi ska bygga vidare.
***
Nebojsa Simic laddade för ett blött firande:
MALMÖ. Nebojsa Simic var en levande vägg när Kristianstad vann SM-finalen. Det ska han fira. – Jag ska hälla i mig all alkohol som finns i Malmö och sen kommer jag att vakna till middag i morgon och fråga mig: hur fan hamnade jag i Stockholm…eller Eskilstuna, haha.
Kristianstad krossade Alingsås med 27-18 i SM-finalen. Segern grundlades med en magnifik första halvek som man vann med 18-6. Bäst på plan var Kristianstads målvakt Nebojsa Simic. – Jag kom hit med så mycket motivation och vilja, säger montenegrinen. – Jag var bäste målvakten i grundserien och ville visa att det inte var en tillfällighet. Målvakten är den viktigaste personen i ett lag. Ingen kan bära ett lag som en målvakt. Jag tycker att jag gjorde mitt jobb fantastiskt i dag. Simic var inte med när Kristianstad vann guld i fjol. Hur ska du fira? – Jag kan lägga mig under en bro, jag kan simma ut i havet, jag kan vakna upp i Göteborg klockan sju i morgon bitti. – Nej, men jag ska hälla i mig all alkohol som finns i Malmö och sen kommer jag att vakna till middag i morgon och fråga mig: hur fan hamnade jag i Stockholm…eller Eskilstuna, haha. Så ska jag fira den här titeln, säger målvaktsfantomen.
***
Själv tänkte jag vakna klockan 06.30 i min egen säng.
MALMÖ. De rankades som Sveriges sjunde bästa lag genom tiderna inför finalen.
Nu får framtiden utvisa hur mycket Kristianstad kommer att klättra.
Första halvlek var den bästa ett finallag presterat sedan systemet med en final infördes 2005.
Under finalhelgen publicerade Sportbladet en rankning av tidernas bästa elitserielag på herrsidan genom tiderna, framröstad av tio experter med många decennier i handbollens tjänst.
Många höjde på ögonbrynen när Kristianstad under Ola Lindgren (2012-16) placerade sig sjua.
– Med bara ett guld, utbrast Alingsås tränare Mikael Franzén frågande.
Nu har de två guld och Franzén lär inte vilja eller kunna ifrågasätta juryns beslut en sådan här kväll.
Till skillnad från upplagorna före dem på listan, som kunde behålla laget år efter år, tvingas Kristianstad byta ut stora delar av förstauppställningen nästan varje säsong. Den som håller ihop detta Kristianstad till en och samma upplaga är Ola Lindgren.
Så även om man tappar sex-åtta spelare till nästa år kommer man att spela final nästa år också. Det är jag övertygad om redan nu och bara framtiden kan utvisa hur mycket Kristianstad kan klättra på den där listan (även om det är några oerhört starka lag man har framför sig).
För den första halvleken Kristianstad stod för här, och som innebar 18-6 i paus, var den bästa av ett finallag sedan systemet med en final infördes 2005.
Nej, jag har inte glömt Hammarbys mäktiga överkörning av Skövde i Globen 2007 eller Sävehofs utklassning av Guif i Scandinavium 2011. Kristianstads prestation före paus var strået vassare.
Alla var på det klara med att Alingsås var tvungna att vinna målvaktsmatchen, maxa sitt aggressiva försvarsspel och sätta kontringarna som skulle följa som en konsekvens.
Då…
…mäktade Mikael Aggefors och Rickard Frisk bara med tre(!) räddningar i första halvlek samtidigt som Nebojsa Simic i den andra kassen hade makalösa 57 i räddningsprocent.
…vann Kristianstads niometersspelare varje man-man-duell framåt och spelade in till Fredric Pettersson på linjen som de ville.
…kastade inte Kristianstad bort en enda boll.
…hade inte Alingsås ett enda kontringsmål.
Och när Alingsås – som är bäst på kämpa i svensk handboll, som assisterande tränaren Dennis Sandberg sa inför finalen – inte ens tog returerna eller var först på de förlupna bollarna ute på planen utan vek ner sig så var man chanslösa.
Då blir skillnaden så här stor mellan Sveriges två bästa lag.
Jag skulle vilja påstå att första halvlek är den bästa handbollen Kristianstad spelat mot ett svenskt lag.
Man har haft några oerhört starka halvlekar i Champions League och det här var definitivt på den nivån – och de gör det i en SM-final och inte mot europeiska storklubbar som underskattar svensk handbolls flaggskep och vet att de ändå går vidare från CL:s gruppspel.
Andra halvlek var inte alls lika bra från Kristianstads sida sedan det kommit en inte helt oväntad reaktion direkt efter paus där Alingsås faktiskt ”bara” låg under med sju mål ett tag.
Men matchen var redan avgjord i paus.
Visst, Nebojsa Simics insats sticker ut men det går inte att plocka ut en enstaka hjälte i finalen. Det här var, trots att jag jämförde dem med Real Madrid inför finalen, kollektivet Kristianstad som vann guldet.
***
Kristianstads supportrar håller säkert inte med om det i kväll, men handboll blir tråkigt när det är ojämnt.
Ändå: vilken makalös inramning publiken bjöd på i kväll.
***
Johan Jepson fick spela en del i första halvlek men fick också några minuter i slutet av matchen och några ”rader” av speakern när han byttes in.
Ett fint slut för lagkaptenen som varit med på hela klubbens resa från handbollens bakgårdar till finaler och Champions League och som nu lägger av.
Med två minuter kvar gjorde Jepson en high five med Mikael Franzén ute vid sidlinjen.
Ett ögonblick jag tar med mig och som visar så mycket vad den här sporten står för.
Johanna Ahlm, Isabelle Gulldén, Ida Odén…
Till raden av stora finalhjältar i Sävehof genom åren lägger vi nu en debutant – Emma Fernis.
Tar hon en OS-plats nu?
Skuru tog kommandot i finalen.
En överraskande punktmarkering på Sävehofs mittnia Stine Lund Andreasson fick effekt direkt och efter tio minuter, vid ställningen 4-6, kände sig blivande förbundskaptenen Henrik Signell tvingad att ta en timeout.
Han bytte nästan hela uppställningen de kommande minuterna, då bland annat mamma Odén klev in i handlingarna. I samma veva pajade Skurus landslagsstjärna på högerkanten, Emma Hawia Svensson, knäet (korsbandet för andra gången i karriären?).
Det var hjärtskärande att höra Hawia Svenssons skrik i en helt tyst arena när hon förmodligen också såg ett spolierat OS framför sig.
Skadan blev också början på den stora vändningen i finalen.
Skuru gjorde visserligen 8-5 efter en kvart men fem minuter senare hade Sävehof kvitterat och sedan gick man ifrån till 13-11 i paus mycket tack vare finaldebutanten Emma Fernis fina straffskytte (fyra på fyra), Johanna Bundsens frilägesräddningar (även om hon i stort överglänstes av kollegan Hanna Daglund i Skurumålet före paus) och punktmarkeringen på storstjärnan Carin Strömberg.
Efter fyra minuter i andra halvlek satte Emma Fernis 15-11 på straff (hennes sjunde mål totalt) varpå Strömberg lobbade en straff över målet och Julia Eriksson satte dit 16-11.
Då hade Sävehof gjort 11-3 på de senaste 20 minuternas spel och finalen kändes avgjord.
Det var den också.
Sävehof skulle göra 17-11 och 18-11 också innan Skuru fick hål på en suverän Bundsen (som ett tag var uppe i 58 i räddningsprocent) efter tio minuter in i andra.
Skuru repade sig visserligen och låg bara under med 18-21 med tio minuter kvar. Men närmare än så kom man aldrig och Sävehof kunde till slut vinna med 27-22.
***
Skuru försökte med alla upptänkliga försvarssystem men faktum är att man tog inte chansen när man hade den att bryta Sävehofs hegemoni.
Nästa år blir det svårare igen när man tappar hjärtat och hjärnan Carin Strömberg samtidigt som Sävehof får hem Johanna Ahlm i kombination med att mästarna från Partille får behålla de spelare man vill för en gångs skull och det unga laget blir ett år äldre och mer rutinerade.
***
Hade annars gärna sett Strömberg, denna härliga idrottstyp, få ta ett efterlängtat guld efter 17 år i moderklubben innan hon nu blir proffs i Danmark.
***
Sävehofs bredd avgjorde.
Efter 15 minuter hade Signell använt hela tolv utespelare, och det vete tusan om inte det är något slags rekord i en final.
Men till raden av stora finalhjältar i Sävehof, med namn som Johanna Ahlm, Isabelle Gulldén och Ida Odén, kan vi lägga 19-åriga finaldebutanten Emma Fernis som var iskall i det viktiga straffskyttet (sex på sex och nio mål totalt).
Tar hon en OS-plats nu på skadade Emma Hawia-Svenssons bekostnad? Den enas död, den andras bröd…
***
Men Johanna Bundsen ska förstås också nämnas – lika stor finalhjälte hon och inte sällan bäst när det gäller som mest.
***
Och nu är Ida Odén historisk som första svenska spelare att ta tio SM-guld.
Det kommer att bli ett elfte nästa år.
Försvarsspelare Fredrik Teern, Alingsås 24 procent
Max Darj, Alingsås 23 procent
Nils Pettersson, Hammarby 17 procent
Fotnot: Bara topp-tre på varje position redovisas här. Övriga procent av rösterna har fördelats på andra spelare.
***
Kantspelarna från Kristianstad, ytterniorna från Ystad, linjespelaren från Sävehof, mittnian från Malmö och målvakt och försvarsspecialist från Alingsås alltså.
Tycker det var intressantast att göra knäcket på Teern, som gått från att röstats fram som största svinet till bäste försvararen på drygt ett år.
Ni läser det här (läggs ut på sajten närmare herrfinalen) och han har ju ett rätt skönt, första, svar till utnämningen:
I fjol utsågs han till elitseriens största svin av spelarna själva. Nu tar Fredrik Teern plats i spelarnas eget all star team som elitseriens bäste försvarsspelare. – Det var ju skit. Det här var inget bra, garvar Alingsås försvarschef.
I kväll avgörs det vilket lag som vinner SM-guld i handboll. Men vilka har varit säsongens bästa spelare på herrsidan? Sportbladet lät elitseriespelarna själv plocka ut sitt all star-lag. Hela 161 spelare har varit med och röstat. Vi hittar fyra spelare från kvällens finallag i säsongens lag: Kristianstads båda kantstjärnor Jerry Tollbring och Kristian Björnsen samt Alingsås målvakt Mikael Aggefors och, kanske lite överraskande, lagets försvarschef Fredrik Teern. – Det är han värd efter all skit han har fått. Det var på sin plats, utbrister Alingsås tränare Mikael Franzén. Jo, för skit har han fått Teern. Så sent som i fjol i Sportbladet utsågs han av motståndarna till elitseriens största svin. Har du blivit snäll? – Ja, det måste jag ha blivit då. Det var ju skit. Det här var inget bra, haha. Plötsligt tappar du hela din identitet? – Ja, precis (skratt). Nej, men det här var skitskoj. Extra kul när det är spelarna som utsett mig, det är ju dem man ska sätta skräck i. Franzén: – Teern har fått mer respekt. Vi har jobbat mycket med att ta bort de onödiga utvisningarna. Vi vill ju ha honom på planen så mycket som möjligt. För 20 år sedan var just Franzén elitseriens största buse. Under sin debutsäsong 1993/94 drog han på sig hela sju röda kort. – Jag tror faktiskt det var tolv röda kort med träningsmatcher och allt, säger han själv. Teern: – Jag är ju rena svärmorsdrömmen jämfört med honom. Men Teern har faktiskt aldrig haft fler tvåminutare än i årets grundserie (26), vilket gav honom en fjärdeplats i busligan – nytt personligt ”rekord”. Alingsås har också elitseriens näst bästa försvarsspelare i Max Darj, som dock gått skadad hela våren och missar finalen. I stället har Oscar Bergendahl klivit fram och varit hela slutspelets kanske hetaste försvarare. Ska Alingsås ha en chans mot storfavoriterna Kristianstad är det just försvars- och målvaktsspel som måste vara på topp. – Det blir vår viktiga triangel i finalen: mittförsvararna och målvakten. Det är ju en del kött som kommer, så det gäller att vi orkar i 60 minuter, säger Franzén och syftar på Kristianstads tunga niometersspelare.
***
Mycket som står på spel i kväll. För Kristianstad är ett guld dessutom helt avgörande för om man ska kunna behålla Iman Jamali.
Kravet för att behålla storstjärnan: en Champions League-plats.
Kristianstad spelar inte bara om guldet i kväll. Man måste också ta en Champions League-plats för att behålla superskytten Iman Jamali. – Det är förutsättningen för att det över huvud taget ska vara möjligt, säger Ola Lindgren.
Det ligger mycket i potten i kväll i SM-finalen mellan Kristianstad och Alingsås. Lagen spelar inte bara om guldet utan också om en Champions League-plats. Och för Kristianstads del krävs det dessutom seger för att man ska behålla sin storstjärna Iman Jamali. De regerande mästarna har den 24-åringe superskytten på lån från ungerska storklubben Veszprem, favorit att vinna hela Champions League i år. Och ska Kristianstad lyckas förlänga lånet över nästa säsong måste man gå till Champions League. – Det är förutsättningen för att det över huvud taget ska vara möjligt, säger tränaren Ola Lindgren. För att ni ska råd eller för att han vill spela Champions League? – Han vill spela Champions League. Sedan är det inte säkert att det löser sig ändå. Han skrev på ett nytt kontrakt med Veszprem i vintras så vi vet inte de ekonomiska bitarna. Ni vill väldigt gärna behålla honom? – Finns det möjligheter ekonomiskt vill vi väldigt gärna göra det. Mycket hänger också på vad Veszprem säger. Han är ju deras spelare. Det är redan klart att spelaromsättningen återigen blir mycket stor i Kristianstad. Man tappar Christian O’Sullivan, Fredric Pettersson, Anton Lindskog, Kristian Björnsen och Andreas Cederholm till utlandet. Dessutom slutar Johan Jepson och man släpper också iväg Marcus Dahlin. Men flera nyförvärv är också klara: Stig-Tore Moen Nilsen, Bodö, Gunnar Steinn Jonsson, Gummersbach. Viktor Hallén, Drott, Tim Sörensen, Skanderborg, Mario Lipovac, Redbergslid och Alexander Tatarincev, Górnik Zabrze.
***
Carin Strömberg i Skuru har också en hel del att spela för.
Hon avslutade vår intervju häromdagen med:
– Man får väl göra en bra match så man blir uttagen till OS.
Det är möjligt att Strömberg är med i den större trupp som Signell tar ut på onsdag till det första OS-lägret med Norge på Algarvekusten. Men annars är ju finalen sista chansen i skarpt läge för Strömberg (och andra) att visa Signell att man ska med till Rio.
***
Sävehof vann serien med 20 segrar på 22 matcher, spelar sin tionde raka final, gick vidare i Champions League och har inte förlorat mot Skuru på 20 möten.
Atlético Alingsås vs Real Kristianstad. Välkomna till svensk handbolls Champions League-final. Med Mikael Franzén som Diego Simeone och Iman Jamali som Cristiano Ronaldo.
En stor tänkare – eller om det var Emil Berggren 😉 – gjorde tidigare i veckan den smått briljanta jämförelsen mellan Alingsås och Atletico Madrid. Alingsås är förstås svensk handbolls svar på Atlético Madrid: * Ett stenhårt arbetande kollektiv där spelarna offrar allt för varandra. * Ett oerhört svårforcerat försvar och ett högt tempo när man går till attack. * Visserligen några stjärnor (Griezmann och Godin respektive Konradsson och Aggefors) i laget men inte på samma nivå som de värsta konkurrenternas. * Position för position är man svagare än de största rivalerna. I stället blir helheten (laget) större än summan av delarna (spelarna). * Taktiskt oerhört slipat. * Man vet att de alltid är med där framme men de tippas aldrig ta guld. * Och allt det där personifieras av tränaren, Diego Simeone respektive Mikael Franzén. Eller som Franzén, som var rätt förtjust i jämförelsen, hellre säger: – Jag är Diego och Dennis är Simeone. På lördag spelar Atlético Madrid Champions League-final mot Real Madrid (igen). Och visst kan Kristianstad sägas vara svensk handbolls Real Madrid: rikaste klubben med ett lag fullt av storstjärnor (även om vi hittar ligans två största i Ystad, som då får bli Barcelona här i den här spalten – en i slutspelet utslagen talangfabrik med några fantastiska spelare) och som tränas av en av de största genom tiderna – Ola Lindgren respektive Zinedine Zidane. Iman Jamali får väl bli Cristiano Ronaldo då. Två offensiva vapen med okej bössor, om man säger så, och som Alingsås respektive Atlético måste få stopp på. Portugisen är för övrigt den person Jamali beundrar mest i världen. Där sätter vi stopp för de halsbrytande, men ändå giltiga, jämförelserna och konstaterar att Kristianstad är en större favorit i kväll än Real Madrid är på lördag. När 161 elitseriespelare fick säga sitt inför finalen fick handbolls-Sveriges flaggskepp 74 procent av rösterna. Det speglar nog oddsen och förväntningarna i stort. Men vi kommer hela tiden tillbaka till att här bara är en match – och då kan allt hända. Och just för att det är Alingsås så är jag övertygad om att det kommer att bli en kamp in i det sista. För det är som Dennis Sandberg säger: – Kämpa är ett ord som många säger, men som man har svårt att förstå vad det egentligen innebär, men där är Alingsås helt enkelt bäst. *** Fjolårets final var nog den bästa matchen som spelats mellan två svenska lag på väldigt många år. Det finns alla förutsättningar för att det blir en ny, fantastisk final i år. *** Målvaktsspelet, försvaret och de enkla kontringarna – där har ni (de vanliga) nycklarna för Alingsås om man ska ha en chans på guldet. För Kristianstad handlar det om att hålla nere de tekniska felen, klara man-man-duellerna framåt, ta hemspringen och få Alingsås i uppställt anfall. Då vinner man det här. *** Kristianstads bredd kan förstås fälla avgörandet. Alingsås är mer beroende av att Jesper Konradsson och Mikael Aggefors levererar toppinsatser. *** Ettan och tvåan från grundserien i finalen på både dam- och herrsidan – gott så. *** En annan parallell mellan finalerna: de kommer att spelas i ett högt tempo, det blir ett jäkla springande från alla fyra lagen. *** I fjol spelade man mycket 5-1-försvar. Hela kvartsfinalserien i år gällde 3-2-1, varpå man bytte till 6-0 i semifinalserien. Skurus flexibilitet i försvarsspelet är intressant inför finalen. *** Annars är det lite roligt att följa hur Sävehof och Skuru bollar över favoritskapet till det andra laget hela tiden. I min värld är Sävehof klara favoriter. Men det här är ändå Skurus största chans hittills, och kanske på flera år, att bryta Sävehofdynastin. Det var längesen jag såg fram emot en damfinal så här mycket.
***
Uppdatering!
Missa inte den här videon som Alingsås HK lagt ut där Dennis Sandberg och Mikael Franzén bjuder på sig själva. Och de spelar sig själva – om några år.
Känns som Sandberg hämtat inspiration till sin ”rollfigur” av Plura Jonsson och Lasse Kongo från Torsk på Tallin.
Tydligen är filmen 18 minuter långt egentligen och laget fick se den i går som uppladdning inför finalen.
Noterar från knäcket ”Mina vänner” att hela laget verkar vara plus 40 eller kanske till och med plus 45 med tanke på musiksmaken. Om nu inte alltihop är fejk bara.
***
Själv har jag i dag publicerat listan listan över Sveriges 15 bästa elitserielag på herrsidan genom tiderna. Det är en jury på tio experter och/eller som röstat fram den.
Ni hittar hela listan här och nej, den är inte plusinlåst.
Till det har jag gjort en artikel kopplad till söndagens final då det visade sig att Ola Lindgren och Mikael Franzén spelade i,och är produkter av, de två lagen som toppar listan.
Här berättas det också om den enda finalen de möttes i som spelare: 1995 – det klassiska dramat i fem akter där Lindgren missade en viktig straff på Peter Gentzel i den fjärde matchen.
Det var Franzéns första av nio raka finaler och Lindgrens åttonde och sista som spelare.
Som tränare har de mötts i ytterligare två: Sävehof-Kristianstad 2012 och fjolårets mellan Kristianstad och Alingsås. Franzén har alltså 2-1 i finalsegrar på Lindgren.
Mer om finalen 1995: förmodligen har det aldrig spelats en SM-final med så många välmeriterade spelare. Vi hittar sex nyblivna europamästare (Hallbäck, Lövgren, Frändesjö, Lindgren, Andersson, Suoraniemi) samt Bäckegren som tagit OS-silver och VM-brons. Gentzel och Sivertsson skulle komma att ta VM-brons någon månad senare och sedan blev Vranjes en nyckelspelare i Bengan Boys och Henrik ”Kex” Andersson var med i VM-guldlaget 1999. Magnus Weberg var ju också en hyfsad handbollsspelare, som dock aldrig gjorde något mästerskap i den knivskarpa konkurrensen.
Här är protokollet från den fjärde finalmatchen:
***
Mikael Franzéns reaktion på att Kristianstad under Ola Lindgren tar plats som nummer sju på listan över Sveriges bästa lag genom tiderna:
Kul om barberaren som frågade Ola Lindgren om han skulle gå på finalen och ville ha skägget färgat orange. Ni läser det här.
***
Så här glad blev Björn Jilsén när han vann första SM-guldet med RIK. Titeln som var den första under RIK:s långa framgångsepok. Det första av RIK:s guldlag, som vann tre raka finaler, tar plats som nummer fem på listan över tidernas bästa lag.
***
Damfinalen? Kommer mer i morgon.
***
Det kommer för övrigt mer i morgon om det mesta.
Som säsongens all star team, framröstat av 161 elitseriespelare.
