Flygningarna till och från London verkar ha kommit igång igen. Sepkulationerna är i full gång: Om det hade blivit ett attentat hur hade det gått till? Vilka har planerat det? Är al Qaida eller någon annan organisation bakom?
Plötsligt har resandet försvårats avsevärt. Nu tillåts knappt något handbage, dryckesflaskor och parfymflaskor får inte tas ombord på flygen och säkerhetskontrollerna är omfattande.
Det är förståeligt men oerhört trist.
Förutom de verkliga terrorattentaten, när de väl sker, så är själva rädslan för attentat fruktansvärd. Risken är också att politiska beslut som tas i rädslans kultur blir ogenomtänkta och oproportionerliga. Vi har sett många exempel på hur kriget mot terrorismen krossat både demokratiska principer och respekt för mänskliga rättigheter.
Den här gången tycks demokratin ha lyckats stå emot ett förfärligt attentat.
I lättnaden för det gäller det att hålla sig kylig och inte dras med i ryktesspridning och hets mot folkgrupper.
Grundfrågan om roten till terrorismen måste också hela tiden ställas.
Säkerhetstänkandet bör gå hand i hand med kamp för internationell solidaritet och bekämpande av ekonomiska och politiska orättvisor.
Säkerheten måste bli gemensam.