Engelska the Guardians kolumnist Polly Toynbee skrev i fredags om den märkliga svenska situationen där väljarna verkar vilja byta ut en regering som leder ett land vars ekonomi de flesta EU-ländernas ledare skulle dö för att få leda.
Den svenska/nordiska modellen har visat sig fungera lika väl nu som förr, skriver Toynbee. Ändå frågar väljarna efter något nytt.
När en regering suttit i tio år och haft samma partiledare i alla dessa år är oppositionens rop ”dags för förändring” förstås lockande. Det är en varningsklocka för Gordon Brown menar Toynbee – han bör inte likna Blair alltför mycket, menar hon.

”Göran Persson risks losing power while steadily growing one of the most successful societies the world has known. That is a warning to Brown that he faces the same fate unless he makes a radical break with the past. – – – Boredom may be a political decadence in a time without recessions, but steady-as-she-goes is no longer an option”, avslutar Polly Toynbee sin kolumn.

På Erlanders tid talade man om förväntningarnas missnöje. Nu är det snarare resultatens leda som visar sig. Åtminstone i den medialiserade politiska kulturen, där letandet efter ”nyheter” och ”överraskningar” är själva drivkraften.
Förhoppningsvis kan socialdemokratin tydliggöra sin vilja att förändra samhället och samtidigt försvara den svenska modellen.
Och så måste folkrörelsedemokratin ta över partiledardemokratin… Socialdemokratin har fler ansikten än bara Göran Perssons.