Phu, en lång dag går mot sitt slut.
Det har varit en inspirerande och lärorik dag i Farsta församling. Jag började förmiddagen med att närvara vid kyrkoherdens möte med kyrkomusikerna. Vi förde ett spännande samtal om relationen mellan präst och organist, båda spelar en central roll i gudstjänstlivet.
Körverksamheten är stor – det är intressant med alla dessa körverksamma medborgare runtom i landet – en av de stora växande folkrörelserna i dag. Här har kyrkan en otrolig kontaktyta med svenska folket. Jag vet många som valt att gå in i kyrkan som medlemmar bara för kyrkomusikens skull.

Större delen av dagen tillbringade jag sen i Sköndal – Stora Sköndals kyrka som ligger inne på Sköndalsstiftelsens område. Härliga människor som arbetar där. Husmor hade bakat en jättegod saffranskaka som vi fick provsmaka – mums!
Prästen Maria är en underbart trygg och erfaren präst som jag hade stor behållning av att få samtala med. Vi gick igenom en del liturgi, planerade helgens dop och vigsel samt söndagens högmässa, där hon ska predika och jag hjälpa till med det liturgiska.
Jag fick lära mig att duka nattvardsbordet. Hjälp, vad är en predikan mot att vika alla dukar rätt?!

Satt på orgelläktaren vid en begravning som Maria höll. Vi resonerade efteråt om detta att möta människor i sorg – något av det viktigaste i en prästs arbete, att närvara i det svåraste och mörkaste och försöka förmedla hopp.

Sen tillbaka till Söderledskyrkan i Hökarängen, där den internationella gruppen träffades på seneftermiddagen för att gå igenom kommande stora insamling till Svenska kyrkans mission och uppmärksammandet av världsaidsdagen.
Frivilligkrafterna är fantastiska.

Och så avslutades denna dag med kvällsmässa i Ansgarskapellet, där jag och kyrkoherde Anders höll i mässan. Riktigt många gudsjänstfirare. Jag lät Aftonbladets starka serie om mobbing möta Ordet om den skapande Guden som känner oss, ser oss och älskar oss som vi är… Tron manar oss att se vår nästa och ständigt bekämpa det som förtrycker och förtrampar människovärdet och skapa ett samhälle där tolerans och respekt för den andra råder.
Särskilt glad blev jag av en kvinna som kom fram efteråt och berättade att hon läst i min blogg om vad jag skrivit om Kornet (den diakonala verksamheten). Hon själv hör till Kornets besökare och har fått enormt stöd av kyrkan i kampen för att komma åter i livet och få en tro på sig själv.
– Just det du sade om att få bli sedd och känna sig älskad betyder allt, sade hon.

Ja, det här blev lika långt som min arbetsdag. Sorry.
Nu ska jag dricka te och varva ner. Är lite trött måste jag tillstå. Oerhört många intryck att bearbeta och reflektera över.