I dag har jag varit hela dagen på diakonicentret Oasen i Hässelby gård.
Fantastiskt insprirerande.

Chefsdiakonen Cecilia Matton har samlat ett gäng på fem diakoner, alla med mycket olika bakgrunder. Där finns Christer som började som veterinärassistent men sedan blev sjukskötare inom psykvården, Karin som studerade teologi och tänkte bli präst men inte kände sig hemma i rollen som förkunnare utan valde diakonin, Ingrid som under lång tid har arbetat som tandläkare inom folktandvården, varit chef och aktiv i hem och skola, Karin som är socionom och Lisbeth som är kantor. Cecilia själv är specialpedagog.
Det är fascinerande med diakonin för den samlar så oerhört mycket livserfarenhet och erfarenhet från samhällets olika delar. Jag tror att prästutbildningen har en del att lära här. Risken är att teologerna blir för ”smala”. Faktum är att diakonerna tycks ha betydligt mer gedigen själavårdsutbildning än prästerna.

Just i mötet mellan präst och diakon,där tror jag den mest spännande teologin kan skapas. Frågan är hur detta möte gestaltas i gudstjänst och predikan?
Skulle önska att det gjordes exempelvis ”Hässelby-teologi” och ”Farsta-teologi”…

Efter att ha fått lyssna en hel dag på dessa spännande diakoner växer frustrationen inom mig – varför är kyrkan så dålig på att berätta!? Det är ju en otroligt viktig och angelägen social verksamhet som pågår i princip dygnet runt i församlingarna men det man informerar om är gudstjänsterna, predikoturerna och möjligen körverksamheten.
Okej, jag överdriver lite.
Men jag skulle önska att diakonerna skrev debattartiklar, gav ut böcker och höll föredrag – deras vittnesbörd om samhällets skuggsida måste in i samhällsdebatten!

– Det är såna stora maskor i samhällets skyddsnät så man undrar om detta är Sverige. Och samhället blir bara hårdare och hårdare, berättar Cecilia.

Det behövs mer diakonal vrede på tidningarnas debattsidor.