Phu, förkylning är en tung sak och jag känner mig mer död än levande.
Men jag släpade mig trots allt till ett heldagsseminarium som Stockholms stift anordade för oss prästkandidater (och även diakonkandidater och blivande församlingspedagoger) – om det svåra samtalet.
Det ångrar jag inte.

Den erfarne sjukhusprästen och själavårdaren Lars Björklund föreläste om mötet med människor i kris. Mycket intressant!
Han har skrivit en fin liten bok som heter ”Modet att ingenting göra” – det är just det som är storheten i riktig själavård, att faktiskt inte göra så mycket mer än bara vara där för den andre, att lyssna, att bekräfta.
Så uppstår ett möte. En relation kan skapas. Och är det något som bär oss genom sorg och kris är det relationen – kärlekens relation.
Mer än svar söker människor närvaro, menar Björklund och han kallar sin teologiska hållning för ”närvarons teologi”.

Efter en heldag om det svåra mötet gick jag till Café Gråmunken och träffade en nära vän. Hon hade just köpt en bok om konsten att tänka positivt och säga ”ja” i stället för nej till livets utmaningar.
Vi kom att diskutera de två olika hållningarna.
 I ”positive thinking”-kulturen kan man säga: Mitt hus brändes ned men nu kan jag se månen bättre… Det handlar allltså om att försöka se allt från en positiv synvinkel, också det svåra.
Det kan vara ett sätt att hantera det svåra, men jag ser en risk i att det bara innebär flykt, flykt från det som gör ont, från det mörker som vi alla förr eller senare måste igenom.

Den kristna trons livshållning ser det annorlunda. Det handlar om ”genom död till liv” – vi kan inte gå runt vårt mörker. I stället måste vi våga möta det och hantera det och ta oss igenom det. För det kan vi behöva hjälp – framförallt hjälp med språk för detta.
Det nutidsmänniskan lider brist på är ord, ord att uttrycka den existentiella krisen.
Här kan religionen fungera som språk – precis som poesin eller dramatiken eller musiken.

Det här blev långt.
Men det är så när man är inspirerad.
Fortsättning följer förmodligen framöver.