Göran Persson (s) går med käpp efter en knäoperation och Lars Ohly (s) har dansat sönder sitt knä på sin 50 årsdag. En haltande opposition.
Det är bara miljöpartiets Maria Wetterstrand som står stadigt med båda benen på jorden.

Jag ägnar ännu en sjukdag åt att se på riksdagens första partiledardebatt i år.
Statsminister Fredrik Reinfeldt är mycket skicklig.
Men oppositionsledare Göran Persson är strået vassare. Han är lysande.
Det är hans sista partiledardebatt och det märks att han lägger in hela sin energi i debatten. Något han borde ha gjort under valrörelsen också.
Just nu talar han om miljöpolitik.
Väldigt bra.
(Läs gärna gårdagens huvudledare om Göran Persson)

Den unge utmanaren, Barack Obama, har nu bestämt sig för att kandidera som demokraternas presidentkandidat. Han blir en intressant konkurrent till Hillary Clinton.
Spännande!
Här hittar du Obamas officiella hemsida.

Hemma i sjuksängen hinner man läsa. I går läste jag intervjun i DN med Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin. Det var en stark men sorlig berättelse om en kvinna på väg att gå in i väggen.

Det är modigt av Axén Olin att tala om detta offentligt. Och bra. Det är nödvändigt att diskutera själens plats i vår stressiga kravfyllda tillvaro. Det är också angeläget att starka makthavare vågar visa sin svaghet.

Tyvärr är det tydligt att Axén Olin inte ser hur hon är fast i en könsmaktordning som säger att hon ska vara duktig flicka på jobbet och i hemmet. Hon tillstår att de har en väldigt traditionell arbetsfördelning där hemma, vilket tydligen innebär att hon står för det mesta av hushållsarbetet.
Det håller inte. Om vi ska ha kvinnar som kan ta ansvarsfulla arbeten i offentligheten måste männen ställa upp.

Ledarsidans Åsa Petersen skriver lysande om detta i dag.
Även Ira Mallik skriver bra på dagens kultursidor – var är Mannen i moderaternas familj?

Influensan är värre än någonsin. Hostan vägrar släppa och nu har ögonen drabbats. Särskilt vänsterögat bara rinner, kliar och svider. Jag kan nu bara se med höger öga vilket är traumatiskt för en vänsterdebattör, fniss.
Försöker trots allt uthärda genom läsning.

Läser Stefan Edmans fina lilla bok ”Förundran – tankar om vår stund på jorden”.
En härlig lovsång till skapelsen och en profetisk väckarklocka som påminner oss om vårt behov av att vila i den tillit som skapar världen, för att använda Karin Boyes ord.

Riksåklagaren har beslutat att inte gå vidare med brottsutredningen angående Carl Bildts optioner. Han finner ingen grund för mutbrott.
Det var väntat.
Mutbrottsdiskussionen har varit ett stickspår bort från det väsentliga. Det handlar inte om juridik utan om moral, om förtroende. Att Sveriges utrikesminister är djupt involverad i ryska gasaffärer och i oljeaffärer i Sudan skadar förtroendet för svensk utrikespolitik.
Det borde en klok person som Carl Bildt inse.

På söndag är det prästvigning lite varstans i landet, bland annat i Västerås domkyrka.
Då prästvigs s-bloggaren Marta Axner.
Nästa vecka börjar hon sin församlingstjänst i Köping.
Kul.

Phu, förkylning är en tung sak och jag känner mig mer död än levande.
Men jag släpade mig trots allt till ett heldagsseminarium som Stockholms stift anordade för oss prästkandidater (och även diakonkandidater och blivande församlingspedagoger) – om det svåra samtalet.
Det ångrar jag inte.

Den erfarne sjukhusprästen och själavårdaren Lars Björklund föreläste om mötet med människor i kris. Mycket intressant!
Han har skrivit en fin liten bok som heter ”Modet att ingenting göra” – det är just det som är storheten i riktig själavård, att faktiskt inte göra så mycket mer än bara vara där för den andre, att lyssna, att bekräfta.
Så uppstår ett möte. En relation kan skapas. Och är det något som bär oss genom sorg och kris är det relationen – kärlekens relation.
Mer än svar söker människor närvaro, menar Björklund och han kallar sin teologiska hållning för ”närvarons teologi”.

Efter en heldag om det svåra mötet gick jag till Café Gråmunken och träffade en nära vän. Hon hade just köpt en bok om konsten att tänka positivt och säga ”ja” i stället för nej till livets utmaningar.
Vi kom att diskutera de två olika hållningarna.
 I ”positive thinking”-kulturen kan man säga: Mitt hus brändes ned men nu kan jag se månen bättre… Det handlar allltså om att försöka se allt från en positiv synvinkel, också det svåra.
Det kan vara ett sätt att hantera det svåra, men jag ser en risk i att det bara innebär flykt, flykt från det som gör ont, från det mörker som vi alla förr eller senare måste igenom.

Den kristna trons livshållning ser det annorlunda. Det handlar om ”genom död till liv” – vi kan inte gå runt vårt mörker. I stället måste vi våga möta det och hantera det och ta oss igenom det. För det kan vi behöva hjälp – framförallt hjälp med språk för detta.
Det nutidsmänniskan lider brist på är ord, ord att uttrycka den existentiella krisen.
Här kan religionen fungera som språk – precis som poesin eller dramatiken eller musiken.

Det här blev långt.
Men det är så när man är inspirerad.
Fortsättning följer förmodligen framöver.

Så har det än en gång bekräftats att den så kallade liberala pressen som anser sig själv vara så oberoende i själva verket är rena pravda – för borgerlig politik.
 
”Aldrig tidigare har en borgerlig statsministerkandidat skildrats så positivt. Aldrig tidigare har heller en socialdemokratisk statsminister skildrats så negativt. De borgerliga fick också i större utsträckning än samverkanspartierna framträda på de sakområden de själva önskade”, skriver medieprofessor Kent Asp på DN Debatt.

Mest gynsam behandling fick den borgerliga alliansen i Expressen och DN, enligt den stora medievalundersökningen.
Mest balanserad valbevakning hade Aftonbladets och Göteborgs-Posten, enligt samma undersökning.

Väcktes av att mobilen ringde. TV 4 ville ha med mig i en morgonsoffa om Mona Sahlins kandidatur. Jag är dock alltför däckad i förkylning så jag har tackat nej.
Läsa ledarsidans text om moderaternas dubbelspel i EU och Tommy Svenssons krönika om amerikansk politik.