Jag tillhör de som ofta försvarar reformatorn Martin Luther mot vår tids felsyn som skyller allt trist på honom (att vi bara jobbar, att vi har Systembolag, att vi känner oss som syndare osv).
 Luther var radikal och stred mot sin tids allehanda kyrkliga och politiska förtryck.
Han älskade livet och kallades för ”fläsket i Wittenberg” för sin njutningsfulla livsstil.
Framförallt ville han befria människor från prestationsångesten.
Något vi borde lära av i dagens prestationshetsande samhällsklimat.

Jag läser just nu en bra liten skrift som vi har inom ämnet kateketik (lärande, undervisning) på Pastoralinstitutet – Undervisningens teologi. Det är Lunds stift som beskriver sitt pedagogiskt-teologiska projekt där sex församlingar ingått.
Klart intressant och modernt i sin pedagogiska och teologiska grundsyn.

Jag fastnar för en bön av Luther som citeras i boken:

”Detta liv är därför inte rättfärdighet
men växande mot rättfärdighet,
inte hälsa men helande,
inte varande men blivande,
inte ro men övning.
Vi är ännu inte vad vi skall bli
men vi växer i riktning mot det.
Rörelsen är inte avslutad, men fortsätter.
Detta är inte slutet, men vägen.
Allt lyser ännu inte i härlighet, men allt är på väg att renas.”