Jag tillhör dem som haft stor respekt för Carl Bildt när det gäller hans utrikespolitiska engagemang – framförallt i Mellanösternfrågan. Trots att jag inte alls delar hans moderata värderingar dristade jag mig att jubla i TV-soffan samma dag som statsminister Reinfeldt presenterade sin nya regering i höstas – Bildt som utrikesminister – så kul!

Men sen har det ena pinsamma avslöjandet efter det andra drastiskt ändrat min bild av Bildt. Den senaste uppgiften om Carl Bildts täta samröre med Bush-administrationen inför Irak-kriget och hans förordande av en intervention gör mig djupt besviken.

Liberala Expressen har länge krävt hans avgång. Vi kan inte ha en utrikesminister som är till salu för allehanda suspekta affärsidkare världen över.
Jag håller med.
Läs Aftonbladets ledare: Bildt är förbrukad.

I dag fick jag en skiva av min kära kollega på ledarredaktionen, Åsa Petersen –
the sound of Luleå vol. 1.
Hon har under en längre tid försökt övertyga mig om att den nya fräcka svenska musiken görs norrut i hennes hemstad Luleå.
Efter att ha lyssnat några spår är jag böjd att hålla med.
Häftigt.

Så har ännu en vecka avverkats. Pendlarlivet sliter, men det har varit inspirerande lektioner på PIUS den här veckan.
I går kväll var jag på Helgonlegender på Dramaten – angeläget ämne om folkhemmets förfall men tyvärr en dålig pjäs.
I dag har jag ägnat mig åt möten hela dagen i olika genrer. Har en del personalärenden på tidningen som måste klaras av trots min tjänstledighet.
Känner mig helt slut.
Behov av helg.

Hur länge till ska vi behöva få höra om nya upptäckter av att säkerhetskulturen är undermålig i svenska kärnkraftverk? Det vi nu bevittnar är det som många varnat för, inte minst förre statsministern Göran Persson, att reaktorerna åldras och uppvisar alltfler ålderskrämpor.

Om vi inte går vidare i avvecklingen av kärnkraftssamhället lär vi plötsligt stå där med ett starkt tryck att avveckla allt på en gång – NU! Det är en oansvarig linje.
Bättre att fortsätta omställningen av energisystemet och fortsätta avveckla i lagom takt.
Men att som dagens regering bara blunda och sopa kärnkraftsfrågan under mattan är en feghet som bedrar.
Fortsätt marschen ut ur kärnkraftssamhället.
Skapa ett långsiktigt hållbart system.

I dag har vi fortsatt med predikoövningar på Pastoralinstitutet.
Det är fascinerande att se hur olika vi är när vi predikar – olika stilar, olika anslag och betoningar och olika sätt att framföra det.

Någon väljer konkretionen, det väldigt konkreta bildspråket som berättelseteknik, någon annan håller sig till teologiska utläggningar och bibelexegetik, någon tredje brottas med mänskliga och sociala frågor osv.
Somliga är meditativa, andra är profetiska. Någon vill omsluta, någon annan vill väcka.

Min studie- och pendlarkompis Mari predikade i dag så att själen kom i gungning.
Det var modigt och profetiskt.
Hennes ord berörde och upprörde.
Och befriade.

Vi har som sagt olika stil. Jag själv har ett frejdigt kroppspråk och ligger över ambon (talarstolen) när jag predikar, fniss.
En gång trillade jag faktiskt ned för predikstolen. (Det var i Bålsta kyrka för många år sedan)
Men det är en annan historia.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin blir med all säkerhet ledare för Europafacket.
Det innebär ett ordförandeskap för cirka 120 miljoner medlemmar.
Inte dåligt.
Därmed blir hon också ordförande över både TCO och Saco som är medlemmar i Europafacket.
Och så blir hon den första kvinnan på den posten.
Häftigt.

Åter en dag på Pastoralinstitutet i Uppsala. Förmiddagen ägnades åt undervisning i ledarskap. Vi har en mycket bra lärare – Åsa Nyström – som har gedigen erfarenhet från både kyrka och företagsvärld när det gäller ledarskap och utvecklingsprocesser.
Det här är ett relativt nytt block på PIUS – äntligen har man förstått att präster inte automatiskt kan något om ledarskap för att de prästvigs.
På eftermiddagen träffade jag återigen läraren i liturgisk sång, Lennart, för att öva. Riktigt kul. Han hade hört mig i Godmorgon Världen på radion och gjort en röstanalys.
Spännande att få lära sig mer om sångteknik.
Svårt.

I kväll var jag på Dansens Hus i Stockholm och såg Brasiliansk streetdans. Kul men gruppen Bounce är minst lika bra.

Nu är det dags att sova. Ska ju upp så himla tidigt för att ta tåget till Uppsala….
På återseende.

Miljödebattören och författaren Stefan Edman har nyligen skrivit i en kyrklig tidning att det skulle behövas ett nytt Uppsala möte 2008 (det som hölls 1968 blev en sporre till den radikala kristendomstolkningen och kyrkans kamp mot världens orättvisor) – den här gången med temat klimathotet och miljön.
En utmärkt idé som jag hoppas ärkebiskop Anders Wejryd nappar på.

Jag har för övrigt skrivit om Edmans nya bok – Förundran – på ledarsidan i dag.

I dag har jag predikat inför min studiegrupp och lärare på Pastoralinstitutet.
Det gick bra. Kul att få direkta reaktioner och vettig feedback.

Texten som jag predikade över var Joh. 21:15-19 och handlar om när Jesus efter uppståndelsen kommer åter till lärjungarna och äter en måltid med dem. Efter måltiden frågar Jesus lärjungen Petrus om han älskar honom. Petrus får tre gånger svara ja Jesu fråga. (Så helar Jesus Petrus som tidigare hade förnekat Mästaren tre gånger)

Temat är lärjungaskapet och efterföljelsen. Lärjungaskap handlar om en livshållning. Jesus kallar oss till en kärleksrelation, inte till maktutövning. Det handlar om att inte ställa sig vid sidan av och bara se på utan att vara mitt i livet och tjäna och älska sin nästa.

Jag lät Karin Boyes diktstrof få slå an temat:
”Ack låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång, så att jag rör vid verklighet i ont som i gott”.

Sen ifrågasatte jag det faktum att i vår tid tycks valet stå mellan att vara en fegis eller en fanatiker. Men lärjungen Petrus är en kämpande, tvivlande, älskande människa med all sin storhet och all sin brist – precis som vi.
Som kristna bör vi hålla emot både den religiösa (och politiska) fanatismen men också den religiösa fegheten som inte vågar stå upp när nästan lider.

Tja, det var en kort sammanfattning av en 10 minuter lång predikan.

Min söndag började som sagt i radiostudion – i Godmorgon Världen-panelen.
Lyckades på något förunderligt sätt uppbåda energi och ifrågasatte mina borgerliga panel-kollegors föraktfulla inställning till svensk fackföreningsrörelse.
Det blev fart i studion.
Kul!
För övrigt rekommenderar jag Olle Svennings suveräna text – Krossa facket eller tämja det?

Har sedan skrivit min måndagskrönika till morgondagens ledarsida plus en predikan som jag i övningssyfte ska hålla på Pastoralinstitutet inför studiekamrater och lärare i morgon bitti.
Phu.
Längtar efter Sabbat….