I dag har jag upplevt något alldeles fantastiskt. Vi håller denna vecka på med något som kallas Exposure på Pastoralinstitutet. Jag måste medge att jag har varit skeptisk – vaddå gå ut och ta in världen runtomkring, åka buss osv….?
Men i dag fick jag världens upplevelse.

Vi ägnade större delen av dagen åt att var för sig, ensamma gå runt i Uppsala, i olika delar av staden och ta in människor och omgivningar vi mötte i vårt medvetande.
Poängen var att vi skulle gå väldigt långsamt.

Jag, som har notoriskt dåligt lokalsinne (mina memoarer ska heta ”Med bestämda steg åt fel håll”) höll mig i centrala Uppsala i kvarteren runt Pastoralinstitutet.

Först var det nästan fysiskt svårt att gå långsamt. Kroppen och huvudet är inställda på att gå snabbt. Dagligen rusar vi genom livet. Inte minst vi stockholmare som är vana vid t-bane-tempot.
Jag fick verkligen anstränga mig att gå mycket sakta, fick liksom tala till benen att ta det lugnt. I början kändes allting dumt och jag vågade knappt titta på folk jag mötte.

Det var oerhört intressant att känna hur den långsamma människan betecknas som total avvikare i vårt samhälle. En man kom fram och undrade om jag mådde dåligt.
En kvinna kom upp vid min sida, när jag gick långsamt utmed Fyrisån, och frågade om det hade hänt något. Jag såg så ledsen ut, menade hon.
Vilken omtanke!
Den goda människan existerar – vintern 2007 i Sverige, Uppsala.
Så hoppfullt!

När jag svarade att jag mådde prima och bara hade osedvanligt gott om tid blev deras ansikten levande frågetecken.
Den moderna människan har oftast inte tid. Den som har tid kan helt enkelt inte vara riktigt klok…

Efterhand som jag kände mig alltmer bekväm i min långsamma gång växte självförtroendet. Jag reste upp huvudet, vågade möta folks blickar och skred fram med viss värdighet. På något sätt smittade min långsamhet, för människor som passerade mig på trottaren slog av på farten – det var som om de indirekt fick en sorts tankeställare – ”Jovisst, jag kanske också borde gå lite sakta, jag har ju egentligen inte så bråttom”….
Till slut gick en hel grupp människor på en trottoar mitt i centrala Uppsala riktigt långsamt i någon sorts tyst överenskommelse om att trotsa jäkten.
Spännande.
Vi kanske borde starta en långsamhetens rörelse?

En annan reflexion jag gjorde var hur det mesta i samhället är anpassat för den snabba, jäktade människan. Att gå sakta över ett övergångsställe när det är grönt ljus går inte. Jag hann knappt hälften av sträckan förrän signalen slog om till rött och bilarna började tuta på mig.
Så har många gamla eller handikappade det varje dag!

Dags att bryta med snabbhetsnormen i vår kultur.