Så har den tredje delen av Sveriges televisions Persson-dokumentär visats.
Detta avsnitt var sämre än de andra men fortfarande klart underhållande.
Jag hade dock svårt att se bilderna av Anna Lindh dagarna före hon mördades och sen svepet från alla sörjande människor på Sergels torg som lyssnade till Eva Dahlgren.
Jag var en av dem.
Tårarna rann nedför kinderna i kväll också.

Stackars Göran Persson. Hans eftermäle blir inte vackert med den här dokumentären. Den är så personfixerad att allt hans politiska handlande och tänkande kommer bort. Kvar blir bara den pompöse men ibland väldigt humoristiske makthavaren som slänger ur sig omdömen om andra politiker till höger och vänster.

I kvällens avsnitt var det Gudrun Schymans, Maud Olofssons, Margareta Winbergs och Leif Pagrotskys tur.
Den sistnämnde blev jag imponerad av i Aktuellt-sändningen efter dokumentären.
Persson hade hävt ur sig det ena nedsättande efter det andra om Leif Pagrotsky och hans kampanjande för nej till EMU.
Men i Atkuellt i kväll höll sig Paggan väldigt lugn och saklig.
Heder åt honom!

För övrigt framkommer Göran Perssons könsstereotypa perspektiv med önskvärd tydlighet – kvinnorna kommunicerar (Schyman: en fantastisk agitator, Sahlin: en bra kommunikatör) och männen tänker (Persson: strateg, långsikitig tänkare, analytiker).

Ack ja, det är nog bra om Persson stannar ett tag på Torp.