God morgon!
I dag fick vi sovmorgon för vi hade inga lektioner på PIUS på förmiddagen.
Ska åka dit om någon timma.
Underbar sol ute.
Läs dagens huvudledare och krönika.

Min krönika om volontärernas roll i välfärdssverige engagerar. Har fått många mejl i ämnet. En del tycker att det är borgerligt nonsens (hur solidaritet och medmänsklighet kan vara borgerligt begriper inte jag?) men de allra flesta är väldigt positiva.
En del arbetar själva som volontärer.

Jag fick ett trevligt mejl från Bertil Johansson, stiftsadjunkt för idealitet och frivillighet i Luleå stift. Han berättar att kyrkan håller på med att introducera Volontärbyråns arbetssätt i sin verksamhet.
Kul.

Jag skriver av princip inte så mycket om mina nära och kära, men när jag idag berättar om min mor som blev mycket sjuk förra helgen (se förra bloggnotisen och länk till dagens krönika) kan jag lika gärna fortsätta med att skriva om min man.

Det är inte utan att jag känner viss stolthet. De senaste dagarna har Dagens Nyheter toppat både nyhetsdelen och kulturdelen med folkets hus-rörelsens fantastiska satsning på att sända opera digitalt.
Min man är kulturchef inom folkets hus och parks riksorganisation och är en av initiativtagarna till den digitala bion.

Folkets hus i Sverige är först och ledande på digital bio och har nu inlett ett samarbete med Metropolitan operan i New York. I helgen spelades Barberaren i Sevilla i New York och samtidigt kunde svenskar i 17 olika Folkets hus runtom i Sverige se föreställningen i direktsändning.
Häftigt.

Förra veckan gick i sjukvårdens tecken.
I dag skriver jag om detta i min krönika.

Kunde återvända till studierna i Uppsala i dag, vilket kändes roligt.
Lyssnade bland annat till stiftsteologen från Karlstad, Margareta Brandby-Cöster.
Hon höll en lysande föreläsning om Luther och om svenska kyrkans lutherska identitet.
Välbehövligt!

Solen har verkligen värmt själen idag. Studiekamrat Mari och jag tog oss en öl i solen i väntan på att tåget till Stockholm skulle gå. Underbart skönt att kunna sitta ute.

I morse när jag tog mig in till Radiohuset på Gärdet låg dimman tät över staden.
Ännu en gråkall disig dag, tänkte jag.
Men så efter Godmorgon Världen-panelen sprack molntäcket upp och solen tittade fram.
Nu glittrar Mälaren vackert och det börjar kännas som om våren trots allt är här…

Har skrivit min måndagskrönika – blir några reflexioner efter att ha tillbringat en vecka i sjukvården tillsammans med en sjuk anhörig.

I morgon ska jag förhoppningsvis kunna återvända till präststudierna i Uppsala.
Jag längtar till PIUS.

Träffade paret PO Enqvist och Gunilla Thorgren på Dramaten i går kväll. Gunilla suckade:
– Ska man nu behöva gå i kyrkan för att lyssna på dig.
(Jag ska ju praktisera i Vaxholms församling i sommar, där PO och Gunilla bor)
– Självklart ska vi gå i kyrkan. Jag tycker du borde fusionera pingströrelsen med svenska kyrkan, sade PO som genom sin bok om Lewi Pethrus blivit fascinerad av pingströrelsen.

Kom på att jag redan nästa söndag, Palmsöndagen, ska predika – i Storkyrkan.
Hjälp.

I natt ska vi ställa fram våra klockor en timme – sommartiden börjar i morgon.
Trist att missa en timmes sömn men underbart att vi nu närmar oss sommaren  klockmässigt åtminstone.
Själv ska jag masa mig iväg till Sveriges radio – Godmorgon Världen-panelen i morgon bitti.
Godnatt!

Var på premiären av Mats Eks uppsättning av Strindbergs Ett Drömspel på Dramaten i kväll. En galet rolig och fräck dramatisering av denna klassiska pjäs insatt i vår tids politiska kontext.
Jag älskar Mats Eks danser!
Bente Lykke Möllers scenografi är också fantastisk.
Den stora ensemblen gör bra i från sig – Rebecka Hemse, Jonas Malmsjö och Malin Ek sticker ut lite extra.
Ska bli spännande att läsa teaterrecensenterna för så här har jag aldrig sett Ett Drömspel tidigare.

Göran Persson brukade tala om att han ville bli präst. Jag erbjöd honom en gång att låna mina teologiböcker om han skulle sadla om.

– Måste man läsa teologi också, svarade han förvånat.
Jag kunde ju bli finansminister utan att ha läst finansplanen, partiledare utan att ha läst partiprogrammet, då kan jag väl bli präst utan att ha läst teologi, menade han.

Ja ja.
Min kollega Per Bjurman i New York tipsar mig om att Borlänge-redaktören Lennart Hill skrivit en kul reflexion om Persson:

”Den stora skillnaden mellan Gud och Göran Persson är att Gud aldrig inbillat sig att han är Göran Persson.”

Strålande!

Så har den tredje delen av Sveriges televisions Persson-dokumentär visats.
Detta avsnitt var sämre än de andra men fortfarande klart underhållande.
Jag hade dock svårt att se bilderna av Anna Lindh dagarna före hon mördades och sen svepet från alla sörjande människor på Sergels torg som lyssnade till Eva Dahlgren.
Jag var en av dem.
Tårarna rann nedför kinderna i kväll också.

Stackars Göran Persson. Hans eftermäle blir inte vackert med den här dokumentären. Den är så personfixerad att allt hans politiska handlande och tänkande kommer bort. Kvar blir bara den pompöse men ibland väldigt humoristiske makthavaren som slänger ur sig omdömen om andra politiker till höger och vänster.

I kvällens avsnitt var det Gudrun Schymans, Maud Olofssons, Margareta Winbergs och Leif Pagrotskys tur.
Den sistnämnde blev jag imponerad av i Aktuellt-sändningen efter dokumentären.
Persson hade hävt ur sig det ena nedsättande efter det andra om Leif Pagrotsky och hans kampanjande för nej till EMU.
Men i Atkuellt i kväll höll sig Paggan väldigt lugn och saklig.
Heder åt honom!

För övrigt framkommer Göran Perssons könsstereotypa perspektiv med önskvärd tydlighet – kvinnorna kommunicerar (Schyman: en fantastisk agitator, Sahlin: en bra kommunikatör) och männen tänker (Persson: strateg, långsikitig tänkare, analytiker).

Ack ja, det är nog bra om Persson stannar ett tag på Torp.

I ännu ett sånt där galet test på nätet ska man testa och se vilken klassisk film som ens personlighet liknar.
Jag fick svaret: Schindlers list.

Kanske beror det på att jag ägnat mig åt anhörig-vård sen i lördags?