I dag har jag upplevt något alldeles fantastiskt. Vi håller denna vecka på med något som kallas Exposure på Pastoralinstitutet. Jag måste medge att jag har varit skeptisk – vaddå gå ut och ta in världen runtomkring, åka buss osv….?
Men i dag fick jag världens upplevelse.

Vi ägnade större delen av dagen åt att var för sig, ensamma gå runt i Uppsala, i olika delar av staden och ta in människor och omgivningar vi mötte i vårt medvetande.
Poängen var att vi skulle gå väldigt långsamt.

Jag, som har notoriskt dåligt lokalsinne (mina memoarer ska heta ”Med bestämda steg åt fel håll”) höll mig i centrala Uppsala i kvarteren runt Pastoralinstitutet.

Först var det nästan fysiskt svårt att gå långsamt. Kroppen och huvudet är inställda på att gå snabbt. Dagligen rusar vi genom livet. Inte minst vi stockholmare som är vana vid t-bane-tempot.
Jag fick verkligen anstränga mig att gå mycket sakta, fick liksom tala till benen att ta det lugnt. I början kändes allting dumt och jag vågade knappt titta på folk jag mötte.

Det var oerhört intressant att känna hur den långsamma människan betecknas som total avvikare i vårt samhälle. En man kom fram och undrade om jag mådde dåligt.
En kvinna kom upp vid min sida, när jag gick långsamt utmed Fyrisån, och frågade om det hade hänt något. Jag såg så ledsen ut, menade hon.
Vilken omtanke!
Den goda människan existerar – vintern 2007 i Sverige, Uppsala.
Så hoppfullt!

När jag svarade att jag mådde prima och bara hade osedvanligt gott om tid blev deras ansikten levande frågetecken.
Den moderna människan har oftast inte tid. Den som har tid kan helt enkelt inte vara riktigt klok…

Efterhand som jag kände mig alltmer bekväm i min långsamma gång växte självförtroendet. Jag reste upp huvudet, vågade möta folks blickar och skred fram med viss värdighet. På något sätt smittade min långsamhet, för människor som passerade mig på trottaren slog av på farten – det var som om de indirekt fick en sorts tankeställare – ”Jovisst, jag kanske också borde gå lite sakta, jag har ju egentligen inte så bråttom”….
Till slut gick en hel grupp människor på en trottoar mitt i centrala Uppsala riktigt långsamt i någon sorts tyst överenskommelse om att trotsa jäkten.
Spännande.
Vi kanske borde starta en långsamhetens rörelse?

En annan reflexion jag gjorde var hur det mesta i samhället är anpassat för den snabba, jäktade människan. Att gå sakta över ett övergångsställe när det är grönt ljus går inte. Jag hann knappt hälften av sträckan förrän signalen slog om till rött och bilarna började tuta på mig.
Så har många gamla eller handikappade det varje dag!

Dags att bryta med snabbhetsnormen i vår kultur.

Jag har inte haft tid att klippa mig sedan pendlarlivet till Uppsala började. I dag stövlade jag in till en frisörsalong i Uppsala och lyckades få en eftermiddagstid.
Underbart!

En trevlig tjej, Emma, klippte och färgade. Hon tyckte det var kul med en ”kändis” i salongen. Sen tyckte hon det blev extrakul när jag berättade att jag höll på att göra klart min prästutbildning.
– Vad häftigt! Jag klipper faktiskt en annan präst, en ung tjej som nyligen blev präst, sade hon.

Och så pratade vi om journalistik, politik, kyrka och existentiella frågor.
Det lär bli fler besök hos Emma på Hair Team.
En tid hos frissan är nästan lika läkande för själen som en gudstjänst.

I dag består ledarsidan av bara kvinnor, dvs texter av mig och Åsa Petersen.
Kollegan Åsa har varit i Köpenhamn och tagit tempen på kulturkampen.
Jag själv pushar på förnyelsen av socialdemokratin.
Så kan det gå med brudar på sidan två.

Phu, en lång dag börjar lida mot sitt slut. Jag tvingades gå upp redan 05.00 i morse för att hinna till Uppsala domkyrka där jag och mina studiekamrater Stefan, Gunilla och Pär ansvarade för morgonmässan tillsammans med läraren Maria.

Jag predikade så att en äldre herre svimmade av.
Nåja, riktigt så illa var det väl inte.
Det var vid nattvardsbönen han plötsligt föll av bänken. Det blev lite dramatiskt men gudskelov piggade han på sig och kunde fullfölja sitt deltagande i mässan.

Jag talade över Markustexten om kvinnan som smörjer Jesus med nardusbalsam.
Både lärare och studenter gav mig mycket positiv kritik efteråt vilket kändes fint.
Jag gillar att predika.
Och min kompis Mari tycker det är kul när jag ligger över ambon…
– Du har ett fantastiskt kroppspråk, sade hon.

I dag har vi annars ägnat oss åt något som kallas ”exposure” – det är inte helt lättbegripligt men handlar om att man ska ta in världen runtomkring. Jag har exempelvis åkt buss runt i Uppsala och betraktat människor och miljöer.

Vi hade ett roligt samtal i studiegruppen på eftermiddagen om vad vi upplevt på våra bussturer. Någon såg människors blickar, andra såg naturen, jag själv såg orden i exempelvis gatunamn, gatukök och torg…

Mitt problem är att jag är igenkänd överallt…
Får väl gå omkring i burka hädanefter, fniss.

I dag gick jag in i Pingströrelsens bokhandel i centrala Uppsala och frågade efter en CD med liturgiska sånger. Bokhandlaren tittade på mig och sade förundrat: Jag känner igen dig, skriver inte du i Aftonbladet?
– Jo, men jag behöver lyssna till de liturgiska sångerna.

I kväll visade Sveriges television en skrämmande dokumentär om de högerkristna i USA, de så kallade evangelikala. ”Jesus camp” är titeln på filmen.
Klart sevärd.

Jag skrev i måndags om hur viktigt det är att det finns andra kristna röster än de moralkonservativa högerkristna abortmotståndarna och homofoberna.

Faktum är att företrädare för Svenska kyrkan och Missionskyrkan i veckan varit ute och polemiserat mot Arborelius och Hedins förfärliga debattartikel i DN.

Ja, till och med pingströrelsens förre ledare, Stanley Sjöberg, har ifrågasatt det förenklade abortmotståndet – Bushs krig i Irak är värre än aborter, skrev han i Svenska Dagbladet nyligen.
Utmärkt.
Det finns hopp.

Det börjar kännas vår i luften.
Nåja, isen ligger fortfarande stabil på Mälaren.
Men i dag startade båtmässan i Älvsjö – Allt om sjön.
Det är ett säkert vårtecken.

Maken och jag tog oss dit traditionsenligt.
Underbart att gå och drömma bland alla fina båtar.
Italienarna gör de absolut snyggaste!
Min favorit är Azimut.
Alldeles för dyr.
Alldeles för snygg.

Volvo Penta har tagit fram det senaste inom propellertekniken – så nu kan man styra in båten i ett trångt fack i bryggan med hjälp av en liten joystick (!). Jag testade via en datorsimulator. Riktigt häftigt.
Tekniken heter visst IPS, har jag lärt mig.

Vi hade ett roligt dopseminarium på Pastoralinstitutet i dag. Min grupp är suverän – spännande människor med skiftande bakgrunder. Vi har roligt ihop trots att vi har olika åsikter i mångt och mycket.

Vår lärare Maria höll ihop diskussionen bra och gav konstruktiv respons på våra dop-teologier som vi presenterat.
Jag själv utgick från den senaste tidens larmrapporter om den ökande barnfattigdomen, barns och ungas ohälsa, missbruket som går allt lägre ner i åldrarna och så vidare. Vad blir dopets livstydning i denna kontext?

Det blev en profetisk dopteologi som grundar sig i den Wingrenska skapelseteologin.
Alla är skapade av Gud och är Guds barn – dopet är inget särskiljande utan en symbolhandling i enhetens och jämlikhetens tecken.
Att som Jesus sätta barnet i mitten är att se med dem som har minst makt i samhället.
En kyrka som döper kan inte stå tyst inför den ökande barnfattigdomen….

I kväll har jag som sagt sett musikalen Singing in the rain på Oscarsteatern. Otroligt bra föreställning. Sångarna och dansarna är suveräna och Sisela Kyle och Johan Rehborg är obetalbara i sin humor.

En kul dag som slutade med en kul kväll.
Från dopvatten till mycket regnande på scenen….

Vi hade ett roligt dopseminarium på Pastoralinstitutet i dag. Min grupp är suverän – spännande människor med skiftande bakgrunder. Vi har roligt ihop trots att vi har olika åsikter i mångt och mycket.

Vår lärare Maria höll ihop diskussionen bra och gav konstruktiv respons på våra dop-teologier som vi presenterat.
Jag själv utgick från den senaste tidens larmrapporter om den ökande barnfattigdomen, barns och ungas ohälsa, missbruket som går allt lägre ner i åldrarna och så vidare. Vad blir dopets livstydning i denna kontext?

Det blev en profetisk dopteologi som grundar sig i den Wingrenska skapelseteologin.
Alla är skapade av Gud och är Guds barn – dopet är inget särskiljande utan en symbolhandling i enhetens och jämlikhetens tecken.
Att som Jesus sätta barnet i mitten är att se med dem som har minst makt i samhället.
En kyrka som döper kan inte stå tyst inför den ökande barnfattigdomen….

I kväll har jag som sagt sett musikalen Singing in the rain på Oscarsteatern. Otroligt bra föreställning. Sångarna och dansarna är suveräna och Sisela Kyle och Johan Rehborg är obetalbara i sin humor.

En kul dag som slutade med en kul kväll.
Från dopvatten till mycket regnande på scenen….

Är hemma och läser mina studiekollegors PM om dopets teologi. Riktigt intressant. Fascinerande att se hur olika vi betonar dopets innehåll och symbolik.
I eftermiddag är det dags för dopseminarium då vi ska diskutera varandras dopteologier.

I kväll ska jag se musikalen Singing in the rain på Oscars-teatern.
Det handlar visst bara om vatten i dag…