Jag fick ett mejl från den alltid så kloka Bengt Göransson, före detta kulturminister (s).
Han gör följande analys av vad som skapade folkpartiledaren Leijonborgs fall:

”Jag läser, ser och hör kommentarerna till Lars Leijonborgs avgång. Den
naturligaste förklaringen av alla till att han tappat förtroendet möter
jag dock ingenstans:

Var det inte på valnatten när han entusiastiskt sa att den var hans livs
lyckligaste eftersom alliansen kunde bilda regering som han föll? Han sa
så när en tredjedel av hans partivänner förlorat sina platser i skilda
församlingar. I den sannolikt behärskade glädje de kände just då antog de
kanske att partiledareen mera tänkte på sin egen upphöjelse än på deras
nederlag. När han så för några veckor sedan upprepade att valförlusten i
höstas varit hans livs lycka, torde loppet ha varit kört. Satsa på dig
själv är inte alla lägen det motto som ens de mest hängivna liberaler
omfattar, i varje fall inte när det är andra på satsar på sig själva.

Bengt Göransson”